En bekant till mig frågade någon gång halvt på skämt om vi ens skulle ha hälften av miljöproblemen vi har nu, om vi inte effektiverat jordbruket och djurproduktionen till det yttersta och börjat konsumera den mängd animaliska produkter som vi gör idag. Frågan är berättigad. Det intensifierade jordbruket och djurproduktionen är kanske ett av de mest förbisedda rotproblemen till många miljöproblem vi står inför idag.
Människans extensiva markanvändning är den största enskilda bidragande orsaken till att naturens mångfald håller på att minska i alarmerande takt. Den extensiva markanvändningen är globalt till en stor del ett resultat av en expanderad djurproduktion, som kräver omfattande markareal för att producera tillräckligt med foder för kött- och mjölkindustrin. Om alla världens människor skulle övergå till en vegetarisk kost skulle vi klara oss med bara en fjärdedel av markarealen som nu används för jordbruk. Skövling av skogar till odlingsmarker för foderproduktion är också en starkt bidragande orsak till klimatförändringen. Matproduktionens inverkan på klimatförändringen varierar beroende på vem man frågar, men enligt vissa uppskattningar kommer till och med hälften av utsläppen från producerandet av maten vi har på tallriken.
Vår matproduktion skapar inte bara klimatutsläpp och förstör vilda djurs habitat, utan förorenar och eutrofierar även våra vattendrag och vår omgivning. I Finland och i de övriga länderna kring Östersjön ser vi varje sommar rent konkret hur all överloppsnäring från åkrar och boskapsdjur förorsakar blomning av blågröna alger i kustvattnen. Vi vet att vattnet i skärgården blivit allt grumligare, och att östersjöarternas mångfald hotas av att nyckelarter såsom blåmusslan och blåstången inte klarar sig så bra i grumliga vatten. Östersjöns usla tillstånd är inte bara ett resultat av dålig vattenrening i St. Petersburg, såsom det tidigare hävdades, utan vi finländare får se oss själva i spegeln. Skärgårdshavets avrinningsområde i sydvästra Finland är på Östersjökomissionen HELCOMs hot spot-lista på de största belastningskällorna i Östersjön. Avrinningsområdet präglas av intensivt jordbruk och växande husdjursskötsel, som i samband med brist på tillräckliga vattenskyddsåtgärder leder till övergödning av Östersjön.
Jordbruket och därmed det vi äter påverkar planetens framtid avsevärt. Kritik av ohållbart intensifierat jordbruk tas ofta som kritik mot jordbrukare, som trots allt producerar det ingen av oss kan klara sig utan – mat. Det är inte jordbrukarnas fel att incitamenten både på den nationella och internationella nivån upprätthåller ohållbara sätt att producera mat. Men är vår ohållbara matproduktion en fråga om ohållbar konsumtion eller produktion? Är det konsumenterna som ska bära ansvar för vad som finns på tallriken eller producenterna, som borde förändra vad och hur de producerar? Både och, men framförallt behöver vi större förändringar i vår stödpolitik samt samhällsstrukturer för att få igång en betydande samhällelig övergång till ett hållbarare jordbruk. Beslutsfattare på både statlig och EU-nivå bär ansvaret för hurdant jordbruk som stöds med de enorma jordbruksstöden, som en tredjedel av den Europeiska unionens massiva budget består av.
Lönsamheten hos det finska och europeiska jordbruket är helt beroende av jordbruksstöden, som borde riktas för att stöda en grön omställning. En övergång till en mer växtbaserad matproduktion, större miljökompensationer, mer stöd till småskalig odling och naturenliga gödsel och odlingsmetoder samt cirkulation av näringsämnen borde främjas betydligt mer inom stödpolitiken. Tyvärr finns det inte i nuläget en politisk majoritet som skulle vara redo att förnya jordbruket i en hållbarare riktning. EU:s gemensamma jordbrukspolitik, som nyligen reformerades för de kommande fem åren fortsätter att stöda djurproduktionen och intensiva odlingsmetoder, som inte tar tillräcklig hänsyn till naturen.
Då och då påpekas det dock hur djurproduktionen är det enda lönsamma jordbruket här i norr och hur kreaturen faktiskt ökar naturens mångfald och vårdar våra hotade kulturlandskap. Det stämmer faktiskt att om det någonstans i världen finns passligt klimat för kossor som betar gräs så är det just här, i Finland. Det stämmer också att nötkreatur och andra idisslare såsom får och getter uppehåller värdefulla kulturbiotoper. Våra kulturlandskap kunde dock bevaras med bara en bråkdel av den befintliga mängden produktionsdjur, av vilka majoriteten aldrig får beträda betesmarker och kulturlandskap utomhus under sitt korta och enformiga liv i produktionsanstalterna. Om vi tänker på att massan av alla världens däggdjurs numera endast till 4 procent utgörs av vilda djur men däremot 64 procent av produktionsdjur och resten består av oss människor, inser vi snabbt hur vår kostproduktion är helt ur balans.
För tillfället prövas våra jordbrukare av rekordhöga priser på gödsel, vilket har förorsakats av Rysslands manipulering av tillgängligheten på naturgas i Europa. Mer naturenligt jordbruk och bättre cirkulation av näringsämnen kunde vara en lösning när gödselpriserna stiger. Växelbruk där man skiftar grödorna på samma åker för att förbättra kvaliteten på jordmånen och ersättning av konstgödsel med organiska gödsel, såsom till exempel jordbruksavfallsprodukter för att binda kol i jordmånen, är bara ett par exempel. I och med Rysslands invasion i Ukraina har vi fått en varnande påminnelse om hur livsviktiga samhälleliga funktioner såsom matproduktionen inte borde vara beroende av auktoritära staters tillhandahållande av fossila bränslen och gödsel. Att utveckla det finska jordbruket i en hållbarare och mer självförsörjande riktning är även en fråga om försörjningsberedskap och nationell säkerhet.
1 kommentar
Bravo!