Kahdeksan surmanluotia (Åtta dödsskott) har uppnått klassikerstatus inom den finländska filmen. När kritiker rankar finländska filmer hamnar den ofta högt uppe. Nu har filmen dessutom restaurerats, vilket var en fin orsak att visa den i hela sin längd – fem timmar och sexton minuter – under filmfestivalen i Sodankylä.
Mikko Niskanen var en uppburen skådespelare och filmregissör (regiarbeten som En kotte under ryggen och Sången om den blodröda blomman) när han i början av sjuttiotalet tog sig för att inte bara regissera utan också spela huvudrollen som Pasi i Kahdeksan surmanluotia. Händelserna i filmen är inspirerade av de gruvliga polismorden i Pihtipudas som begicks bara något år tidigare. Niskanen, som vuxit upp i trakterna, utgår, enligt den text som rullar innan filmen, löst från händelserna men gör det för att frammana det han själv upplevt genom att ha levt på orten. Familjen Niskanen bodde under stora delar av uppväxten i Konginkangas, numera Äänekoski, och hade där ett eget jordbruk.
Att se filmen, som ursprungligen förutom som en förkortad bioversion visats på tv som serie, är omskakande. Kahdeksan surmanluotia är en skoningslös berättelse om en man, Pasi, som gång på gång råkar i klammeri med polisen. Han är småbrukare, men korna och åkrarna vill inte riktigt ge någon bärande försörjning. Tillsammans med kumpaner kokar han hembränt – och åker fast. I filmens sista scener är han medtagen efter dagar av supande och vakande. Pasi viftar plötsligt med geväret, frun och barnen flyr, polismän kommer störtande – och skjuts brutalt ner.
För någon som inte sett filmen låter det misstänkt likt den puttrande kittel av sprit, våld, självömkan och kvinnoförakt som inte bara setts på film utan också satt sin prägel djupt på själva livsformen i Finland. Åtta dödsskott låter sig inte avfärdas på det sättet.
Avgörande är Niskanens grepp, att skildra en ort i ett agrar-Finland som genomgår förändringar i snabb takt. Småbruket marginaliseras, det är Pasi väl medveten om. En bybo som kommer och iakttar hans slit med att röja ny åkermark undrar: varför fortsätta när åkerröjningsbidraget krympt? Frågan genljuder i filmen: Pasi och hans fru är medvetna om talet om smörberg, överutbud av mjölk. Men detta är vad de har, några kostackare. Bittert uttalar de ordet, ”överproduktion”.
När Pasi och kumpanerna kokar sprit följer kameran dem i långa tagningar. Det är hantverk, men också samvaro. Gänget blir i fyllan och skrålar halvglömda visor. Spritens lockelse skildras med samma komplexitet som i Thomas Vinterbergs Druk från häromåret. Rusets sötma och avdomnade glädje, men Niskanens skådespeleri tar också fram det tvångsmässiga, flykten. Det tvångsmässiga skildras inte bara utifrån det kroppsliga beroendet (finns också med): i spritkoket koncentreras en sorts upproriskhet. Framtiden är oviss, hembränningen är ett upprepningstvång där byborna markerar sitt egensinne i en värld som de antar att inte vill dem väl. Niskanen, både i skådespeleriet och i regin, synliggör det destruktiva i denna hållning. Överhet blir överhet och det lilla folket blir det lilla folket – Pasis och kumpanernas ”uppror” cementerar rollerna, snarare än förändrar dem.
Också sysslorna på gården filmas med samma vitalitet och osvikliga intresse för det som människor gör, hur de gör och i vilken anda. Förutom på Dovzhenkos revolutionära jordbruksfilmer tänker jag på de belgiska bröderna Dardenne som i filmer som Sonen och Rosetta låtit långa scener lära tittaren till exempel hur man tillreder en våffelsmet. I brödernas filmer är dessa scener, liksom det övriga, laddat med existentiell betydelse.
Något liknande kan sägas om Kahdeksan surmanluotia. Pasi röjer, vänder jorden, sår och skördar, bärgar hö, skjuter fågel, fiskar. Arbetet är ryhdistäytyminen, bort från spritkoket: arbetets glädje får dels en lyrisk karaktär (så upplever Pasi det), men med en illavarslande botten: entusiasmen i höbärgningen är tillfällig, ögonblickets styrka och il. I nästa scen är Pasi tillbaka med Reiska, Sulo och de andra på spritkokaräventyr.
De ljusa och de mörka scenerna står i en dynamisk relation till varandra. När Pasi super påminns tittaren om allt han vänder ryggen; i de ljusa scenerna med familjegemenskap och arbetets glada rytm ser man en bedräglig lätthet, något ligger på lut.
Just därför blir filmen inte någon offerberättelse där publiken är satt att tycka synd om stackars Pasi som sprattlar i sitt skruvstäd (så förstår han sig själv). Kännetecknande för filmen, men också själva kamerans arbete, är hur ofta vi får se andras blickar på Pasi. Hur andra ser honom, vad andra ser, hur de reagerar på det de ser.
I en särskilt rörande scen är det inte en människas blick på Pasi, utan en hästs, som rör om i grytan. Pasi gör ännu ett ryck på arbetsfronten. Han säljer virke till underpris, han tar av det som finns – skog. Fäller träd, klyver och fraktar. Fraktandet genom den vinterskrudande skogen sker under ledning av hästen Liisa. Pasi går på högvarv och försöker få ihop så mycket virke han kan. En dag fastnar Liisa i en grop i snön. Pasi lirkar ömt och försöker få upp hästen, men det går inte. Hästen i närbild, blicken. Det är näst intill så att man väntar sig att Liisa ska säga något, som åsnan i Bibeln. Tittaren ser dubbelt: Pasi driver på hästen med orimliga lass, man ser både hans hjälplöshet och hästens, hur Pasi plågar djuret genom underkompenserat arbete i en döende bransch.
Pasi uttrycker att samhället gjort honom till en överflödig människa. Detta kan man se genom en strukturell lins: ett agrar-Finland som urbaniseras, men hela befolkningen på landet kan inte förvandlas till lönearbetare eller storjordbrukare. Niskanen tar fasta på den bitterhet som lyser igenom Pasi. Också i det på ytan ystra spritkoket finns det drag av sådan bitterhet. Om samhället överger mig kan jag i varje fall ägna mig åt min hembrända sprit, vem bryr sig. Det i mitt tycke stora i filmen är att den inte vädjar till någon form av identifikation med Pasis livsöde (”vi stackare, av samhället glömda”), inte heller skildras han som ett tragiskt ”exempel”. Därför är filmen också så otäck, den får en att skifta blick, utan förutfattade meningar om vad man i slutändan ska se.
