Krutdurkar i kristider

1,7K

Hybridoperationer är ett ofta använt begrepp sedan Ryssland olagligt annekterade Krim 2014. Den gången handlade det om ”små gröna män”, åtföljda av åtgärder för att genom en folkomröstning införliva Krim med Ryssland.

Folkomröstningar har ordnats också nu i områden i Ukraina som Ryssland har kontroll över. Men den här gången var förberedelserna ett hastverk, ”valfunktionärerna” gick från dörr till dörr och frågade folk om de vill att områdena ska bli en del av Ryssland. Internationell kritik bekommer inte Ryssland. Beslutet att ansluta områdena till Ryssland fattades redan innan ”folkomröstningen” ägde rum.

Till de områden beslutet gäller hör Zaporizjzja, där Ryssland och Ukraina beskyllde varandra för att ha utsatt det i området belägna kärnkraftverket för bombningar. Det väckte oro för att kärnkraftverket skulle skadas så att Tjernobyl-­katastrofen från 1986 skulle upprepas. Det visade också att kärnkraftverk, byggda i tider av fred för att producera el, kan bli en pyrande krutdurk under krig.

Samtidigt pågår det en partiell mobilisering i Ryssland som inte verkar vara särskilt förankrad i en motiverad reserv. I synnerhet unga män som räknar med att de kan komma att kallas in lämnar landet i stora skaror. Den största strömmen går till Georgien, eftersom det inte krävs ett visum för att korsa gränsen. Men också Finland har fått ta emot en större mängd unga män än vanligt.

Krigslyckan har inte stått Ryssland bi. Under de senaste veckorna har rapporterna om den ukrainska arméns framgångar duggat rätt rätt. Man har till och med spekulerat i möjligheten att Ukraina skulle lyckas återta Krim. Det är lätt att föreställa sig hur sådana budskap tas emot i Kreml. En trängd stormakts ledare fattar allt mer drastiska beslut – att ge upp är otänkbart.

Torsdagen den 27 september flyttades fokus plötsligt till Östersjöområdet när tre stora gasläckor upptäcktes i området där de två gasledningarna Nord Stream 1 och Nord Stream 2 löper på havsbottnen. Mycket snabbt drog man slutsatsen att det rörde sig om sabotage.

Blickarna riktades mot Ryssland, som genast dementerade att landet skulle stå bakom sabotaget.

När du läser detta vet vi antagligen mera.

Men en sak är klar: vad en hybridoperation kan tänkas handla om konkret är nu klart, oberoende av vem som står bakom sabotaget – och oberoende av om vi någonsin får veta det.

Inga kärnvapen behövs för att väcka oro för att hela områden kan utsättas för följderna av en kärnkatastrof. För att komma ifrån fossila bränslen har till och med en del av de gröna godkänt kärnkraft som ett miljövänligt alternativ. Priset man betalar under normala förhållanden är det avfall som måste lagras någonstans i berggrunden för all framtid. I vissa länder finns också risken för att ett jordskalv kan skapa förödelse, som det gjorde i Fukushima 2011.

Men det var Zaporizjzja som visade att kärnkraftverk kan bli spelbrickor i krig.

Sabotaget mot Nord Stream visar att också andra delar av den infrastruktur som håller igång våra samhällen är potentiella krutdurkar när fred övergår i kris och vidare i krig. För nu talar också Ryssland om krig.

Men geopolitiken och geoekonomin går hand i hand.

En forskargrupp vid Utrikespolitiska institutet underströk redan 2016 i en rapport att den säkerhetspolitiska omgivningen i Östersjön har förändrats: ”Inom energi­politiken kan man observera en geo­ekonomisk verksamhetsmodell som skapar beroendeförhållanden, inom det arktiska området spelar säkerhetsaspekter en allt större roll i Rysslands verksamhet och i Östersjö­området har riskpotentialen aktiverats.”

Rapporten gjordes efter Rysslands olagliga annektering av Krim 2014 när Nord Stream 2 var aktuell. Som enda land av de länder som berördes av planerna på den andra gasledningen envisades Finland med att betrakta frågan enbart ur en byråkratisk miljövinkel.

För hela EU var Nord Stream 2 däremot en betydande politisk tvistefråga, skriver forskarna. Sverige krävde ändringar i planerna – hamnen i Slite byttes ut mot Karlskrona – och Danmark dröjde med sitt medgivande med motiveringen att frågan var säkerhetspolitiskt viktig. För att inte liknande projekt skulle vara möjliga i framtiden ändrades också lagen i Danmark.

Men redan när det gällde Nord Stream 1­, rådde det på vissa håll en stor tveksamhet. Det handlade dock om sporadiska röster. Själv hörde jag till dem som inte förstod hur man resonerade ur det breda säkerhetsperspektiv som Finland så gärna betonade.

”Det finns en oroväckande tendens inom finsk politik att betrakta projekt och beslut som har en anknytning till säkerhet ur ett enögt perspektiv. För att få – eller ge – en helhetsbild är detta inte nog. Ta den kontroversiella gasledningen från Ryssland till Tyskland som exempel. Ryssland gör ingen hemlighet av att Nord Stream är ett verktyg för att lyfta landet tillbaka till en stormaktsposition.” Så skrev jag i en ledare i HBL 2009.

Och fortsatte med att citera Vladimir Putin, som redan 2006 hade sagt att Ryssland kommer att försvara gasledningen med militära medel om så skulle behövas.

Hybridoperationer rör sig i en gråzon. Sabotaget mot Nord Stream skedde i internationella farvatten, inte på svenskt eller danskt territorium. Syftet var att skapa förvirring och oro – och det lyckades man också göra. Uppmärksamheten avleddes också åtminstone tillfälligt från krigsfronterna i Ukraina och Rysslands förberedelser för att annektera ytterligare delar av landet.

Sabotaget mot Nord Stream blev en vändpunkt i en allt mer oförutsägbar utveckling.

 

Bild: Wikimedia commons