Matteus Blad bjuder in till en intim och tankeväckande föreställning om människovärdets påstådda okränkbarhet. Det tystade barnet är en musikmonolog som går i dialog med publiken och vars centrala frågeställningar resonerar långt.
Skådespelaren och musikern Matteus Blad har redan tidigare väckt uppmärksamhet med sin hyllade föreställningsturné Bellman 280 år (2020). Också i Det tystade barnet, som turnerat runt i Svenskfinland under hösten, och som nu spelar på Åbo Svenska Teater, har visan en central roll – den här gången i form av sju nyskrivna visor på svenska. I centrum står den lilla och osynliga människan, som sedan länge fått veta att hon är värdelös.
Föreställningen består dels av de nyskrivna visorna och dels av talade partier, där Blad ömsom sitter ner, ömsom cirklar rastlöst på scenen. Ofta vänder han sig direkt till publiken men lika ofta tycks han vända sig inåt, i jakt på svar. Ibland är han uppjagad, ibland närmast uppgiven. Framför allt i början finns det en tydlig kontrast mellan de talade partierna och sångerna, där de senare ofta får uttrycka det som de tidigare inte förmår – det som vi så sällan talar om, eller ens försöker förstå.
Hela föreställningen har tydliga inslag av spoken word-poesi och sångdikterna, som det snarast är frågan om, vävs ihop med resten av monologen på ett snyggt sätt. Övergången mellan de olika partierna känns smidig och naturlig.
Matteus Blad arbetar genomgående med små medel för att nå fram till publiken. Scenbilden är enkel, närmast ödslig; en svartklädd gestalt, ensam i en black box med en stol och sin gitarr. Kompet är enkelt och arrangemanget avskalat. Inledningsvis består också monologen till stor del av korthuggna meningar och upprepningar. Till och med frågeställningarna är förrädiskt enkla. Är alla människor lika mycket värda? Kan vi acceptera en värld där människovärdet är mätbart och vissa människor anses vara mer värda än andra? Och vem mäter egentligen vårt mänskliga värde?
I sin jakt på svar utgår Blad ifrån barnet – det som vi alla en gång var och delvis fortfarande är, men som har tystats och slutat växa. Framför allt tar Blad fasta på barnets stora fråga till den vuxna: Varför? Han frågar sig om barnets fråga egentligen är en påminnelse till oss, om att det vi har lärt oss se som rätt inte nödvändigtvis är det rätta. Barnets ”varför” uppmanar oss att reflektera över det ”därför” vi har lärt oss att acceptera.”Jag vill vara ett barn”, utropar Blad vid ett tillfälle. Mot slutet av föreställningen tycks han också nå fram till det inre barn som han söker. Det lågmälda och dämpade allvaret blir än mer påtagligt, då han vänder sig till publiken och uppmanar till reflektion och självrannsakan. Som ett klokt barn till sina föräldrar.
Det är också i dessa lågmälda stunder, då monologens trådar knyts ihop, som föreställningen är som bäst. Transportsträckan dit är stundtals något ojämn, då Blad balanserar på den tunna linjen mellan enkelhet och platthet – utan att någonsin helt falla över till den senare. Det är i sig en tänkvärd poäng: hur några av mänsklighetens mest grundläggande frågor har reducerats till platta och naiva påståenden, eller i bästa fall siffror i en excelfil. Ofta utan att vi ens reflekterar över saken. Barnets fråga till publiken resonerar långt efter att det sista ackordet har klingat ut.
Text: Lukas Lundin
Åbo Svenska Teater: Det tystade barnet
Text och musik: Matteus Blad
På scenen: Matteus Blad
Längd: 70 min
Turnén avslutades i Åbo 8.10.
Foto: Ingemar Raukola
