För ett drygt år sen förbjöds plastbestick, engångstallrikar av plast, topspinnar med plast inuti, plastsugrör och olika plasthylsor i EU. All övrig engångsplast skulle få ett märke med en dyster, illamående sköldpadda simmande under en ö av plastavfall, så att vi ska förstå att vi inte får slänga omkring oss plast på marken eller i sjön. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin sett det märket. Den lilla engångsplastpåsen som vi packar frukten i finns däremot kvar. Likaså den stora plastpåsen som vi bär hem maten i och engångsplastsoppåsen i rulle. Påsarna består ofta av 30-80 procent återvunnen plast, men inte alla. Och ”tvågångsplast” är inte mycket bättre.
På många ställen i världen har man förbjudit plastpåsar helt. I Montreal förbjöds de år 2018 med hot om böter på 1 000 dollar. Sedan 2017 ska man i Kenya betala böter på 38 000 dollar eller döms till fyra års fängelse om man använder, säljer, tillverkar eller importerar plastpåsar. Det låter hårt men är säkert effektivt. Undrar om inte plastanvändningen skulle ta slut ganska fort här också om vi fick böta 38 000 euro för att bära ut soporna i en plastpåse? I min sopsorteringslåda för plast ligger plastförpackningar för minst en miljon, och alltihop härstammar från butiker här i närheten.
Fast besluten att bara köpa produkter i lösvikt eller inpackade i papper och kartong går jag till matbutiken för att ta reda på hur dyrt det skulle bli för mig. Mat i glasburk duger också ifall jag verkligen använder burken på nytt. Jag tar med en tygkasse och en tidigare inköpt återbrukspåse för frukt och grönsaker, som jag upptäcker är gjord av 100 procent polyester. Det blev 38 000 innan jag ens kommit i väg.
Med lätt oro går jag in i det stora snabbköpet och ser mig omkring. Blommor, svamp, bär, frukt, grönsaker, ljus, allt ser ut att vara inpackat i plast. Jag tar fram min medhavda frukt- och grönsakspåse, försöker hitta mat i lösvikt, helst odlad i Finland. Hittar potatis, lök och morot. Går förbi det som har flugits hit såsom apelsinerna från Sydafrika och avokadon från Brasilien. Resten är plastförpackat, paprika, grönkål, rovor, kålrot, gurka, majs, till och med broccoli som jag trodde skulle finnas i lösvikt. Mitt kap blir tre inhemska morötter, en spansk blodgrape och två ”fairtrade” bananer från Peru, alla utan plast.
Sen blir det värre. Det är lättare att räkna upp det som inte är packat i ett eller flera lager plast än tvärtom. Det finns ägg, butiksbakat bröd, en sorts skorpor, en förpackares bönor och linser och små kryddpåsar av butikskedjans eget märke. Av färdigmaten bara en sorts vegewrap i papper. Det finns också flera sorters mjöl, pasta, ris, mysli, havregryn, knäckebröd och socker. Jag hittar två tillverkares glass, en tillverkares choklad och så en hel vägg med lösgodis. Plus enliters yoghurt, surmjölk, mjölk och vegetariska mjölkersättningar. Och så allt i kött- och fiskdisken, som gapar oroväckande tom på kunder.
Det är allt. Högst 5 procent av utbudet. Resten är täckt i plast.
Jag är långt och länge och letar, hylla upp och hylla ner. Glor på varje produkt i butiken, vänder på förpackningar och läser. Ser inte ett enda sköldpaddsmärke, men väldigt många förklaringar hur plasten skall sopsorteras och markeringen för återanvänd plast. Det finns också luriga påsar för chips och snacks som ser ut som papper med som skall sopsorteras med plasten.
Det blir tyvärr ingen ost. Det finns en inhemsk blåmögelost i metallpapper, men den ville jag inte ha idag. Förutom frukten och morötterna köper jag ett butiksbakat bröd och russin i pappförpackning, men måste avstå från nötterna. Jag går hem med någorlunda gott miljösamvete. Men när jag sliter upp russinförpackningen hemma inser jag mitt misstag. Det finns en plastförpackning inuti som russinen ligger i. Det blev alltså 76 000 i böter eller fyra års fängelse.
Hur är det här möjligt? Och hur kan det ha gått så fort? Eller har plasten smugit sig på oss gradvis tills pandemin till slut gjorde att också de sista fria matvarorna måste förpackas smittsäkert i plast? När jag var barn på femtiotalet fanns det ingen plast alls. De första plastförpackningarna jag minns såldes på Tupperware-partyn på sextiotalet. Före det såldes all mat i Finland i lösvikt, mjölk, smör, ost, kött, fisk, ägg, mjöl, gryn, potatis, morot, bär och frukt. Och nästan allt hade odlats, plockats, fångats eller tillverkats inom en radie på femtio kilometer, och transporterats till butikerna i stora trälådor. Man gick till mjölkbutiken med sin mjölkkanna, mjölken skopades upp ur stora tankar. Smöret och osten skars upp ur stora block och packades i smörpapper. Hemma skars en bit av smöret upp på ett smörfat och osten lades under en ostkupa, mjölken hälldes i en mjölkkanna.
Till och med kaffet såldes i lösvikt. Hela kolonialvaruaffären doftade gott av kaffet i den stora rosten. Kaffet maldes så som man ville ha det. ”Grovmalet eller finmalet”, frågade butiksbiträdet, och så öste hon kaffebönorna in i kvarnen. Till slut knackade hon med en träpinne på kvarnens avrinningsrör och det sista malda kaffet rann ner i papperspåsen. Nötter, russin, mjöl, kryddor, lakrits vägdes upp i papperspåsar. En man körde längs vår väg med häst och kärra och sålde potatis. ”Peeeerunaaa” ropade han och alla sprang ut med sina korgar och potatissäckar. En annan man sålde fisk på samma sätt. Under somrarna hos mormor gick vi med mjölkkannan genom hagen till grannen och satt med under mjölkningen. Nästan alla finländare visste hur man mjölkade eller kunde mjölka själv. Kärlen diskades och användes i årtionden. Man hade en butiksväska, nätkassar och korgar.
Vad var egentligen problemet, varför måste det ändras? Bakterier? Eller för att det krävdes betald personal som vägde upp varorna, människor som mjölkade, tog upp potatis och körde runt med den? Och hästar. Men allt har inte försvunnit och efterfrågan på hållbarhet har uppstått på nytt. Nu när folk igen vill ha närodlat körs maten runt med paketbilar.
Jag hoppas den här plastperioden bara är en underlig parentes i historien, en urspårning som höll på att bli vår undergång. ”Det här kommer ni ännu att få äta upp”, sa man förr. Vilket både vi och sköldpaddan på varningsmärket gör redan nu – äter plast.
Foto: Pexels
