Förhöjd medvetenhet och förgänglighetsfostran 

av Yasmin Nyqvist

Många barn har en förkärlek för att samla och lista, och visst kan det även i vuxen ålder vara skönt att göra upp listor på till exempel saker att göra, viktiga händelse eller ting, och på detta sätt skapa sig en känsla av kontroll i tillvaron. Jaget i bilderboken Alla mina sista, med text och bild av Maija­ Hurme, har tagit sig an ett mer komplext samlaruppdrag, då hen gått in för att lista saker som är sist eller händer för sista gången. Den begreppsliga öppenheten i vad som kan tänkas vara ”ett sista” borgar för en varierad förteckning, där avgörande stora händelser blandas med små detaljer, som också är stora i betydelsefullhet för ett barn. Alla dessa sista bildar tillsammans en tankeväckande och stämningsfull berättelse om livet och dess förgänglighet. 

Hurme är väletablerad bilderboksillustratör. Förra året utkom den prisade faktabilderboken om ekologi och trädgårdsskötsel, Plats på jorden (tillsammans med Lina Laurent). Tidigare samarbetsparter är bland andra barnpoesi­författaren Hanna Lundberg (den första boken i serien, Rassel prassel puss, utkom 2015), och Antti Hurme (textförfattare till bland annat den Finlandianominerade bilderboken Skuggorna, om ett barns längtan och sorg efter en mor som inte längre finns). 

Denna gång är det Hurme själv som står både för bild, och för den sparsmakade texten. Berättarrösten i Alla mina sista tar inte mycket plats; i det fotoalbumslika upplägget är det bilderna som leder, orden är som små bildtexter till de ting och händelser som dokumenterats och sorterats i kategorier som Efterlängtade­ sista, Sorgliga­ sista och Sista chansen. Hurme använder en färgpalett av dämpad pastell och skuggigt svartvitt, där små bilder av detaljer (”Pusslets sista bit går inte att hitta”. ”Den sista nattbussen.”) går omlott med större akvareller som sprider ut sig över sidan och betecknar händelser som varit minnesvärda för berättaren (”Det sista ögonblicket innan föreställningen börjar”.”Vinterns sista snöflinga singlar sakta ner”). 

Den känsla av sorg som åsynen av kalhyggets sista träd kan framkalla, blandas med humoristiska sista, som de kvarglömda klibbiga godisarna i bottnen av påsen, eller en stinkande gammal korv i kylen. Det lilla oansenliga sista kan också växa sig stort – den sista saknade muggen i gammelmormoderns samling är en del av ett pärlband av detaljer som parallellt med listandet berättar en ljudlös historia om närhet och förlust. 

Vinterns sista smältande snögubbe är en syn de flesta minns, likaså känslan av melankoli då huden ännu är solvarm på sommarlovets sista dag. Dygnets skeden, med natt, soluppgång och -nedgång, samt årstidernas lunk, är några av de tydligaste tecknen på tidens gång. Att reflektera kring dessa förändringar, vilket man gör under läsningen, skapar en förhöjd medvetenhet och känslighet inför när man kanske kan stå inför det sista. Alla mina sista erbjuder en slags förgänglighetsfostran – den inbjuder till att tänka vidare kring livet och döden och tillvaron i stort, vilket både stor och liten kan växa vidare av. 

 

Maija Hurme (text och bild):
Alla mina sista.
Schildts & Söderströms, 2022.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.