”Jag vill framstå som en sorts pappa”

av Zinaida Lindén

Det är en mörk och stormig natt. Regnet faller i strida strömmar som i Bong Joon Hos drama Parasite. En ung koreanska (Lee Ji-eun) placerar sin nyfödde son utanför en kyrka, med en lapp: ”Förlåt. Jag kommer tillbaka”. I kyrkan finns en så kallad babylucka där man får lämna småbarn anonymt, så att de blir omhändertagna.

Kvinnan kommer mycket riktigt tillbaka, dock inte för att ta hand om sin pojke utan för att kolla var han hamnat. Döm om hennes förvåning när hon inser att en ung man som ibland jobbar på församlingen (Gang Dong-won) och hans äldre kamrat som äger ett tvätteri (Song Kang-ho) stal hennes son för att adoptera bort honom – eller, för att vara exakt, sälja honom på svarta marknaden. Kumpanerna jagas av en kvinnlig detektiv (Bae-Doona) som har en del egna skelett i garderoben. Så börjar en säregen, tragikomisk road movie där den unga mamman lierar sig med männen som enligt egen utsago ”vill ge barnen en bättre framtid”.            

I Japan inrättades den första babyluckan år 2006 i Kumamoto, för att råda bot på barnamord, ”coin locker babies” och liknande företeelser. Japanen Hirokazu Kore-eda, känd för sina familjedramer (Nobody Knows, Like Father Like Son, Shoplifters) lär ha inspirerats av diskussionen kring Kumamoto-babyluckan. 

Efter 14 japanska långfilmer samt en avstickare till Frankrike (La Vérité) beslöt Kore-eda att göra en film i Sydkorea, med stjärnorna Song Kang-ho och Lee Ji-eun. Inte nog med att Song Kang-ho är känd hos oss från Parasite, Kore-eda anlitade dessutom filmfotografen Hong Kyung-pyo och tonsättaren Jung Jae-il från samma film. 

Precis som förr skapar Kore-eda ett litet universum där idel främlingar förenas av slumpen och av sina tidigare trauman. En sorts värme uppstår. Kore-eda anstränger sig för att få sina huvudpersoner att se sympatiska ut. ”Jag vill framstå som en sorts pappa”, säger Song Kang-hos rollkaraktär som själv är uppvuxen på ett barnhem.

Filmen har ett långsamt tempo, en vardaglig framtoning och kan upplevas som tillrättalagd och slapp, trots att här skildras en katt och-råttalek med polisen samt ett mord på ett hotell. Här saknas den spänning som kännetecknar t ex Nobody Knows. Finalen lämnar utrymme för tolkning, precis som i Guldpalmsvinnaren Shoplifters.

Vad är en familj? Det har Kore-eda funderat på under hela sin karriär. I vår tid då traditionella former av gemenskap upplöses fortsätter han att söka alternativa sätt att vara människa på. Med sina tidigare familjedramer satte han ribban så pass högt för sig själv att hans koreanska odyssé kanske inte motsvarar förväntningarna. Ändå är den sevärd. Song Kang-ho vann priset för bästa manliga skådespelare i Cannes där filmen dessutom belönades av det ekumeniska jurypriset. Ett kristet budskap anas bakom en av huvudpersonernas ord: ”Ibland drömmer jag om regn. Det renar mig från all ondska.”

 

Min vackra stjärna/ Broker

Drama. 127 min.

Sydkorea, 2022.

Manus och regi: Hirokazu Kore-eda

Foto: Hong Kyung-pyo

Musik: Jung Jae-il

I rollerna: Song Kang-ho, Gang Dong-won, Lee Ji-eun, Bae-Doona

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.