Människans förtvivlan i svamparnas framtid

av Rakel Similä

En kort episod i svampcivilisationens universella historia, skriven av Mikhail Durnenkov, hade premiär på Esbo stadsteater. Framtidsvisionen är tankeväckande, men föreställningen är något för lös i kanterna, skriver recensent Rakel Similä.  

 

“Kära användare” tilltalar fungi.net oss. Kära användare, välkomna. Kära användare, beställ ett nyhetsbrev om du är nöjd. Kära användare, vi har tagit emot ett svarsmeddelande som med största sannolikhet betyder “Jag är väldigt, väldigt ledsen”. Fungi.net är det teknologiska system via vilket svamparnas mycel har översatts till mänskligt språk i teaterföreställningen En kort episod i svampcivilisationens universella historia, en samproduktion mellan Klockriketeatern och Esbo stadsteater. Pjäsen igenom följer vi dess automatiserade stämma då den ledsagar oss genom kriget mot möss, genom barnskådespelarnas sång, civilisationskritik och karaktärer som vill göra slut med sina grönväxter (men ångrar sig). 

En förtvivlad komedi

Scenografin är gräll, psykedelisk och storvulen, närmare kitsch än realism, där neonröda larver långa som flera människor blandas med barnens kritmärken på golvet. Denna svulstighet går samman med det som försöker gestaltas, nämligen rotsystemets rikedom, men skär sig givetvis mot den moderna kapitalismens grunddrag: effektivisering, likriktning, ödeläggelse. I episoder undersöker föreställningen skolväsendet, apokalypsen, arbetsvärlden och samtalet utifrån nyckelord såsom samexistens och sanning, tagna ur svamparnas värld. På det stora hela förmår den gestalta det faktum att det tycks enklare att föreställa sig universums universella historia än det mänskliga samhället femtio år från idag. 

I ett ljudlandskap av flygplan, knaster och ringtoner undersöker pjäsen fenomen såsom svampmycel som en bild av gemenskap, den sista människan och teknologins sammansvetsning med det organiska. Vissa av dem utgör tidsenliga troper i posthumanistisk anda, idéer som man mött i allehanda konstverk under 2010-talet. Trots risken för utnötthet lyckas föreställningen för det mesta skapa en form för dem som inte känns använd. Personligen är jag dock lite trött på tanken om att det politiska svaret på framtiden är att inspireras av växternas och svamparnas livsformer, istället för att utveckla det egenartade med människan. På det stora hela är En kort episod i svampcivilisationens universella historia ändå en förtvivlad komedi, där den tematiska avgrunden balanseras upp av det naiva, sketchartade scenspråket. Det är inte alltid glatt, men det är för det mesta överdrivet och finurligt. Slöseriet gör mig full i skratt. 

Helheten är ändå något svårgripbar och jag tycker inte att föreställningen lyckas knyta samman de disparata delarna. Svampcivilisationens universella historia är antagligen inte heller någon idémässig fulländning, vilket man till en viss grad kan uppfatta som förlåtande för uppsättningen. Ändå förblir pjäsen något vag för mig och även om jag förstått att originaltexten förkortats rejält, hade jag gärna sett ytterligare en förtätning och gallring. På förhandsvisningen sker vissa slarvfel, meningarna har märkliga satsstrukturer och alla repliker har ännu inte lagt sig i skådespelarnas kroppar, men detta kan komma att ändras längre fram under spelperioden. 

Medvetande med många förgreningar

Pjäsen av skriven av dramatikern Mikhail Durnenkov och regisserad av Essi Rossi. Ksenia Peretrukhina har haft ansvar för den lekfulla scenografin. Både Durnenkov och Peretrukhina är ryska medborgare, som för tillfället lever i exil i Finland. Tillsammans med Durnenkovs äldre bror, Vyacheslav Durnenkov, utgör de hörnstenar i den ryska teaterscenen, men är även välkända internationellt. Tidigare har Durnenkov främst skildrat det moderna Ryssland i sina pjäser, de vanliga liven på brinken till dårskap, den roliga och alldagliga misären. Med denna pjäs känner jag mig ändå lite osäker på ifall Durnenkovs pjäs verkligen fallit i rätt händer hos Rossi, om deras synsätt möts. Den bär på för många spänningar och är lite för luftig för att kännas helgjuten. 

Föreställningens stora behållning är den välskrivna dialogen. Särskilt den första scenen, där en arbetsintervju på oklara villkor utspelar sig, är elegant i sitt avslöjande av mänsklig uselhet. En del av det lyckade är den ena karaktärens tystnad som förmår osäkra stämningen. Antonia Atarah utmärker sig än en gång och Elmer Bäck är underbart uttrycksfull i sina rörelser som den som senare kommer att kallas “den glada professorn”. I vissa av scenerna lyckas man även förtjänstfullt sammanföra de många elementen på scenen och exempelvis utnyttja skådespelarnas längdskillnader som dramatiskt grepp. 

Det avhuggna formatet, de många scenerna och det moderiktiga temat gör att karaktärerna ändå stundvis känns aningen karikatyrartade. Detta kan antagligen hänföras till min personliga läggning, men jag hade önskat mig färre och längre scener, där texten fått stå mer i centrum. Nu är det ändå inte det individuella djupet som gestaltas, utan ett uppspjälkat och svängigt medvetande, som förgrenar sig i allehanda riktningar. Ett medvetande som växer och växer, trots att den synliga kroppen skiftar i rask takt. 

Framtiden, alltså. I varje fall om svamparna får bestämma. 

 

Foto: Darina Rodionova

 

Esbo stadsteater: En kort episod i svampcivilisationens universella historia
Dramatiker & dramaturgi: Mikhail Durnenkov
Regi: Essi Rossi
Scenografi: Ksenia Peretrukhina
Ljuddesign: Pauli Riikonen
Kostymdesign: Liisa Pesonen
Ljus- och videoplanering: Ilmari Paananen
Producent: Irina Duskova
På scen: Carl Alm, Antonia Atarah, Elmer Bäck, Milla Kangas, Kauri Sorvari​, Auri Hannus, Magda Lehtonen, Monika Lehtonen, Ruut Neves, Luna Rinkinen.
Spelar fram till 18.2.

 

Lämna en kommentar