80-talet knackar på axeln och vill göra sig påmint. Jag vet inte om det är den nymornade geopolitiken som öppnat dörren till minnets falluckor eller om det är en allmän känsla av nostalgi som i en tid av osäkerhet gör att blicken irrar bakåt. Det är väl så med paradigmskiften; sikten i kristallkulan är grumlig och sannolikheten är stor att vi inte gillar det vi ser.
Vi visste inte heller att vi var Generation X, det underlättade.
Få är väl formade av 80-talet som min generation. Jag blev tonåring 1980. Vi krånglade oss igenom de första heaten i vårt vuxenblivande och tog oss ut till studielivet. Senare benämnd Generation X tog sig denna kohort ut i en tid präglad av nya former av populärkultur: MTV:s födelse, post-punkens soundtrack och en värld av filmer där filmklubbar och små biografer tävlade med föreläsningarna och ofta vann på eftermiddagarna. Poängen var att det fanns så mycket fransk- och brittiskproducerad independentfilm att man inte behövde bry sig om vad Hollywood hade att erbjuda.
Fast Gen X omfamnade alla uttryck för en ny, lättillgänglig kultur och ännu hann slacka runt i universitetsvärlden utan att behöva bekymra sig allt för mycket om studiepoängens antal, var många av oss ändå stadigt rotade i den värld våra föräldrar levde i. Vägen från småbrukarmiljön till staden, urbaniseringsvågen i början av 60-talet, till en plats där alla hade ett eget potatisland bredvid sitt Aravafinansierade lilla egnahemshus, i vilken stadsdel det nu råkade vara som senast lagts till stadsplaneringen.
Vi visste inte heller att vi var Generation X, det underlättade. Tills stor del var vi en förlängning på våra föräldrar, även om vi inte ville kännas vid det. Vi var ordentliga och började sommarjobba när vi var 14-15, eftersom småbrukargenerna påbjöd det och våra föräldrar inte kände till konceptet med sysslolösa tonåringar under sommarloven. Det förde också med sig ett åtminstone partiellt, ekonomiskt oberoende ganska tidigt i livet.
Generation X stod på perrongen vid tågstationen i Bennäs med en säck potatis när höstterminen inleddes. Inte alla, eftersom denna gest av föräldraomsorg och oro inför de ekonomiska realiteter den studerande ungdomen kunde ställas inför sågs som fruktansvärt pinsam. Vi var mer oroade över att batterierna i Walkmanen skulle ta slut innan vi var framme.
En sak var vi rörande överens om med våra föräldrar; vägen framåt hette studier och utbildning. När man under sitt första år satt i en inrökt soffgrupp i ämnesföreningens lilla kyffe med en flaska rumsvarm Liebfraumilch kändes det hyfsat bra. Vi orienterade oss mellan kurser med namn som Normativ grammatik och Antikens kultur I tills det gick att fösa ihop kurserna till något slag av examen. När vi efter ett antal år av överlånga studier ramlade ut från universitetet några år in på 90-talet togs silverskeden ur våra munnar.
Men det var roligt så länge det varade.