till Anne Tarvainen, som leder det internationella programmet på WWF, med anledning av överenskommelsen som nyligen nåddes under artskyddsmötet COP15 I Montreal.
1.
Vad anser du om överenskommelsen? Vilka punkter är enligt dig speciellt viktiga?
Kunming-Montreal-avtalet är historiskt. De nya målsättningarna är viktiga steg när det gäller att trygga vår planets framtid. Några lika omfattande målsättningar om att rädda miljön har inte tidigare lagts fram. Särskilt viktigt är att avtalet kräver att artdöden stoppas och en nedåtgående trend vänds, det vill säga att ge naturen större utrymme. Ett av mötets stora samtalsämnen, det så kallade 30×30-målet, godkändes och det är en väldigt god nyhet. Det här betyder att 30 procent av jordens yta på land och till havs ska skyddas fram till år 2030. Det går att se det som en motsvarighet till att försöka bromsa klimatkrisen genom 1,5 gradersmålet.
2.
Blev några målsättningar på hälft?
Målsättningen om att minska det ekologiska fotavtrycket är otillräcklig, eftersom inga specifika mål lades fram. Ändå är den befintliga formuleringen betydligt bättre än det som fastslogs under Aichi-målen år 2010. Vi kämpar alltså in i det sista med att slå fast målsättningar om att halvera produktionens och konsumtionens ekologiska fotavtryck. Överkonsumtionen är en av artdödens viktigaste orsaker. Om vi inte kommer åt den går det inte att få artdöden att stanna av.
3.
Och hur är det med uppföljningen? Hur försäkrar man – vilka mekanismer finns till hands – att avtalet inte bara är vackra ord?
I varje land, också i Finland, gör man upp en implementeringsplan. I Finland motsvaras den av den nationella biodiversitetstrategin. Avtalets parter är ålagda att rapportera om hur arbetet framskrider i enlighet med FN:s praxis. Myndigheterna har dessutom en skyldighet att informera medborgarna om hur man går vidare. Också medborgarorganisationer och medierna har en viktig roll att spela som vakthundar: att granska hur avtalets förverkligande framskrider.
