För en tid sen kunde man ana några krusningar på den vanligtvis stillsamma yta som är finlandssvensk kulturdebatt. En person i en tv-serie om husrenovering bet tillbaka mot en släng från Yle Vega-programmet/podden ”Sällskapet”. En liten ordväxling uppstod om bland annat ”nepo babies”. Angelägenhetsfaktor nära noll, men till de positiva sidoprodukterna hörde Hufvudstadsbladets nya litteraturredaktör Ylva Pereras reflekterande text [28.1) kring vad kritik är eller borde vara.
Helt allmänt kan man hålla med Perera om att ”Sällskapet” knappast är ”den vassa kulturkritik som efterlyses i [Rafael] Donnerdebatten”, att samtalen snarare lutar mot underhållning och att tonen i podden är ”slapp”. Lite okonkret var Perera ändå och det är en smula ironiskt att när ”Sällskapet” för en gångs skull uppmärksammas, kritiseras och klipps om, så är orsaken en ovanligt bra diskussion. Även om raljansen gick över styr på någon punkt i samtalet 12.1, var just det här avsnittet ovanligt icke-slappt. Tillsammans med Biffen Ahonen och Petra Laiti rådbråkade poddbossen Kia Svaetichin nepotismtemat ur många perspektiv, börjande med Laitis konstaterande att den amerikanska ”debatten” är Generation Z som nu ”upptäcker” den ojämlikhet vi äldre ”alltid” har känt till (Janne Wass är inne på samma sak i sin utförliga kommentar i Ny Tid 23.1).
Förslag: låt en filosof krocka med det hejiga ”Sällskapet”; kan kanske få bägge parter att gräva djupare.
Högljudd men nyanserad diskussion, en lång rad konkreta exempel på finlandssvenska och andra dynastier, och Laitis odödliga aforism om avund mot nepo babies: ”Att man är avundsjuk betyder inte att man inte har rätt”.
”Sällskapet”, med underrubriken ”en kulturpodd med samhällsperspektiv”, har slängt käft sedan våren 2020. De hittills cirka 150 avsnitten finns på Yle Arenan. Och som man kan ana ska begreppet ”kultur” i poddrubriken tolkas med rå dominans för det populära och banala: kändisar, skvaller, virala mem. Samhällsperspektivet kan det sen vara svårare att få syn på – fast just i nepo-inslaget skymtade det faktiskt fram.
Nu en bekännelse: första gången jag snavade in på ”Sällskapet” trodde jag att jag hamnat i någon Radio X3M-show i sällskap med ett gäng maniska fjortisar. Till missförståndet bidrog dels det forcerade tonläget, dels en viss språklig fattigdom: ord och fraser som ”succesful”, ”outlets”, ”justice”, ”arguably”, ”franchising”, ”sequel”, ”catalyst”, ”tokenism”, ”one shot”, ”slut shaming”, ”public figure”, ”troll factories”, ”core trauma”, ”early two thousands”, ”as we speak”, ”you have to be there”, ”attention to detail” och ”really makes you think” – plus förstås de vanliga anglicismerna, som ”tangibla”, ”embrejsa”, ”basha”, ”monetisera” och ”simplifiera” (exemplen plockade ur tre random avsnitt). Lite elakt tänkte jag att om allt i Sällskapets värld har bättre impact på engelska, varför då destroya sitt flow med att includa enstaka svenska ord som ”jag”, ”att” och ”och”?
Förvånad insåg jag ändå, efter att ha lyssnat lite till, att ”Sällskapet” har flera dimensioner än den språkliga. Även om de i regel vadar i samma kommersiella skräp som vilken lifestyle-sektion av dagens HBL som helst, är podden inte främmande för att snudda vid en tanke eller vid kultur i snävare mening. Svaetichin har till exempel presenterat Bea Uusmas utforskande av André-expeditionen, en utmärkt fackbok, och det helt utan att slarva och slappa.
Podden vann mycket i dynamik när den efter ett halvår gick över från dialogformat till nuvarande trio-upplägg. Visserligen ökade också inslagen av ”arguably” etcetera eftersom deltagarna nu har två medpratare, mot tidigare en, att försöka outdo i coolness och smart ass-het. När det gäller värderingar följer ”Sällskapet” de vanliga trenderna, i högre grad än det självt kanske tror, med resultatet att det kan låta tufft anti-PK i början och slentrianmässigt PK i slutet av samma program (17.2 2022), utan att självt märka det.
Man kan ana hur YLE har tänkt: ett lite fränare (”ungdomligare”?) underhållningsprogram, riktat i första hand till tv-serieplåster och celebrity addicts. Ett program som inte känns för ”tungt” och ”djupt” för gräshoppshjärnor men som ändå i smyg och ibland kan vara lite seriöst.
Är då Svaetichin den vuxna i rummet, som diplomatiskt försöker hålla nivå på sina jämnåriga (födda efter 1980)? Inte heller det är helt entydigt sant, för förutom regnet av popreferenser typ Sex and the City och prins Harrys Spare har faktiskt både Barthes och Bachtin punktvis nämnts av hennes medröster.
Svaetichins åtta roterande och orerande sidekicks (Ahonen, Al Fakir, Bäck, Hietanen, Laiti, Reuter, Strömman och Strömberg) är nog utvalda för att de är verbala, charmiga och roliga, snarare än för sin klassiska bildning och sina skarpa samhällsperspektiv. Ändå hade det varit roligt om en jämnårig intellektuell hade tagits in som sparrare till Svaetichin – den katalysatorroll som Joel Backström har i Vega-veckoöversikten ”Eftersnack”.
Förslag: låt en filosof krocka med det hejiga ”Sällskapet”; kan kanske få bägge parter att gräva djupare. Och dra i Vegas konkurrerande (?) giv, ”Kulturpodden” på motsvarande sätt in någon sakkunnig också från världen utanför YLE, för att komplicera samförståndet.
”Det du inte visste att du ville veta” är det fyndiga mottot för Vega-vetenskapsmagasinet ”Kvanthopp”. När jag kollar ”Sällskapet” (sporadiskt, medges) så fyller det för mig på sätt och vis motsatt funktion. Där flimrar en mängd referenser från en för mig okänd värld, tydligen snackisar i den angloamerikanska fånglägersektorn, och kommentarerna till dem övertygar mig om att jag inte har missat ut något alls beträffande Harry eller familjen Kardashian.
”Det jag inte visste att jag inte ville veta” så att säga.
Praktiskt på sitt sätt.
