Vi som publik vet det inte ännu, men det här kommer handla om oss. Då vi intar våra platser i salongen på Svenska Teaterns Stora scen är vi vattendropparna som utgör den sjö kring vilken pjäsen #jeanne strax kommer utspela sig. Stämningen är glad och uppsluppen och kanske framträder därför allvaret desto tydligare av den gestalt som obemärkt tagit sig in på scenen trots att vi bara befinner oss vid andra ringningen. Hen står där iförd endast vita underkläder och Jeanne d´Arcsk pottfrisyr, och betraktar oss med ett barns allvarliga frågande blick, en sådan som det är lätt att läsa in en anklagelse i. Stämningsskillnaden mellan scen och salong är så absolut att mina tankar går till bilden av ett seende öppet öga mot ett blundande slutet.
Fler gestalter av samma utseende och allvar rör sig över scenen. De påminner om sådana där pappersdockor som klipps ut ur ett ark och kläs med papperskläder och på så sätt antar olika identiteter. Pappersdockan är ingen och därför alla, den är var och en av oss. Den pappersdocka som om en stund kommer presentera sig som lilla Jeanne (Doreen Ndagire), vänder sig så till oss, sätter fingret för munnen och säger Schhhh. Vi är nu tilltalade. Vi är en del av det här. Sex gestalter på rad framför oss inleder berättelsen med vatten rinnande ur sina munnar. De är också sjön. Ackompanjerad av ett svagt men illavarslande bakgrundsljud som för tankarna till ett lysrörs sista andetag, kan man tänka att det är sjön som talar genom dem.
Lilla Jeanne är ett barn som bor i ett höghus på södra sidan av sjön, ett område för de mindre bemedlade. Det står inte riktigt väl till där för huset förfaller bit för bit och invånarna fylls av frustration som de tar ut både på hissdörrar och sina fruar. Jeanne reflekterar över fel och brister, hon är det seende barnet bland bedövade blundande vuxna. Hon försöker väcka dem men de vill inte vakna. De säger att det skapar irreparabel skada att se. Och det har de ju rätt i, för om man har öppnat ögonen och sett kan man inte längre inte ha sett. Och har man sett behöver man ta ställning och det är besvärligt. Men Jeanne blundar inte. Hon vill rätta till, jämna ut, få balans. När det gått så långt att sjön börjat luta och läcker ut sitt vatten beslutar hon sig för att agera. Ensam beger hon sig till området på andra sidan sjön, där var guld och lyx finns.
Det har redan från början svävat en poetisk, absurd och dystert dystopisk ande över föreställningen och denna får nya dimensioner efter att Jeanne begivit sig hemifrån. Anja Sušas iscensättning av Ivana Sajkos förtätade undergångsberättelse är en smällkaramell av klasskillnader, hyckleri, klimatkris, maktmissbruk och destruktivitet. De tvära kasten och höga densiteten i förstoringar och metaforer gör att man som åskådare hittar sig själv som Alice i Underlandet. Åtminstone för mig blir det emellanåt överväldigande men det är imponerande hur Suša lyckas hålla ihop ett sådant här visuellt och ljudmässigt fyrverkeri utan att delarna faller isär.
Adde Huumonens ljudvärld är mångfacetterad och experimentell och ger liksom röst åt naturen och universum som inte har tillgång till ord. Skådespelarna är jämspelta sinsemellan vilket känns som ett medvetet grepp av regissören, ett sätt att understryka hur alla är envar, liksom valet att ha tre skådespelare att vara Jeanne (Doreen Ndagire, Rebecca Plymholt, Joel Valois). De visar alla prov på ett kroppsspråk som är som från någon annanstans. Deras sätt att vara giraffer är både sensitivt och träffsäkert.
Det kan inte sluta väl för Jeanne. Man kan inte bära ett ansvar, som hör till alla, ensam. När föräldrarna i höghuset (Mårten Andersson, Per Burell) upptäcker att hon försvunnit beger de sig oroliga ut efter henne. De kommer till guldsidan och märker liksom Midas hur guld är dött och oätbart. De blir förstås olyckliga då världen och lilla Jeanne går under, de skulle ha gjort annorlunda om de förstått. Men nu är det för sent. Eftertankens kranka blekhet är dock också ett sätt att blunda.
När de sista minuterna rullar in, klingar intensiteten av och alla blir åter pappersdockor på rad framför oss. De samlar sig. Nej då, försäkrar de, inte är de oroliga. Inte alls. De skrattar lite, så där avvärjande som vuxna kan göra när ett barn är rädd efter en mardröm. Det var ju bara en dröm! Men när man har sett kan man som sagt inte inte ha sett. Och vi i publiken har just sett. Och om det var vi som från början var det slutna ögat är rollerna nu ombytta. De på scenen blundar och vi får sätta oss på spårvagnen hem med ett öppet öga i famnen.
Foto: Fredrika Eriksson
Riksteatern & Dramaten: #jeanne
Dramatiker: Ivana Sajko, Översättare: Djordje Zarkovic, Regi: Anja Suša, Scenografi och kostym: Helga Bumsch, Ljus: Emanuel Arvanitis, Kompositör/ljuddesigner: Adde Huumonen, Mask: Johanna Rönnbäck, Dramaturg: Eva-Maria Dahlin, Koreograf: Damjan Kecojević.
På scen: Mårten Andersson, Per Burell, Adde Huumonen, Doreen Ndagire, Rebecca Plymholt, Joel Valois.
Urpremiär 4.3.23 i Lund, på Svenska Teaterns Stora scen 22.3.23.