Den globala överklassen är en av vår tids stora klimatproblem. Medan miljoner människor världen över ändrar sin kost, sätter upp solpaneler och tar tåget för att minska sina klimatavtryck så festar den globala överklassen som om det inte fanns någon morgondag. Fortsätter de som idag kanske det inte heller blir något vidare med framtiden.
Miljardären Roman Abramovitj har en enorm lyxbåt som 2018 beräknades ha släppt ut mer växthusgaser än hela landet Tuvalu med 11 000 invånare. Tuvalu är en önation i Stilla havet som bokstavligen är på väg att slukas av havet på grund av klimatförändringarna.
Användningen av privatjet ökar stadigt, utsläppen från en enda resa med ett privatflygplan orsakar större utsläpp än vad många människor på vår jord orsakar på ett år. Privatjet, flera dyra stora bostäder och enorma lyxbåtar är en ohållbar livsstil i en tid då klimatkrisen kräver att vi alla minskar utsläppen till en hållbar nivå per individ.
Det är inte heller de superrika som drabbas av klimatkrisen. De bor inte i slummen i Jakarta som svämmas över, de är inte bönder som måste överge sin mark i Bangladesh, det är inte de fiskare som måste lämna Tuvalu när landet slukas av havet.
Utsläpp brukar mätas per land och person. Invånarna i USA och Qatar släpper ut mycket i genomsnitt i jämförelse med indier eller invånare i Malawi. Men även i fattiga länder så är det de rikaste som orsakar de stora utsläppen. En rik indier släpper ut mycket mer än en fattig finländare. Över hela världen är det fossilföretag och miljardärer som orsakar de största utsläppen. Att ställa länder och deras befolkningar mot varandra när man mäter utsläpp döljer delvis de verkliga motsättningarna.
Det finns ett samband mellan ökad rikedom och ökade utsläpp. Men det är inte ett mekaniskt samband, med rätt politik går det att minska utsläppen för rika länder. Jag högaktar alla de som försöker minska sina egna utsläpp, som tar tåget istället för bilen, lånar pengar för att sätta upp solpaneler på sitt hustak eller undviker att äta kött. Det är också ofta de personer som är aktiva för att det ska tas politiska beslut som minskar utsläppen och räddar klimatet. De röstar ofta på partier som tar klimatfrågan på allvar.
Men personligt ansvar räcker bara en liten bit. Inte heller duger det att som högern förlita sig på ny teknik, företagens goda vilja och marknadslösningar. Det är inget fel på något av det, men det kommer inte heller att räcka. Klimatkrisen kräver politiska beslut som berör alla, beslut om skatter, investeringar och att helt enkelt fasa ut användningen av fossila bränslen på område efter område. Klimatkrisen kräver grön vänsterpolitik.
Det är när kollektivtrafiken fungerar väl, är prisvärd och snabbare än bilen som nästan alla använder den. Det är ingen utopi, den sortens kollektivtrafik finns redan i städer som Tokyo eller Seoul.
Det är bättre för klimatet att använda ökad rikedom till större offentlig konsumtion av sådant som sjukvård, hög personaltäthet på förskolor eller bibliotek än att ösa på med mer privat konsumtion för de rikaste genom att sänka deras skatt.
Det är bättre för klimatet att ta ut den ökade produktiviteten i kortare arbetstid och högre livskvalitet än i ökad privat konsumtion.
Vi får inse att klimatkrisen helt enkelt innebär att vi måste förbjuda en del saker de närmaste åren som bilar som går på fossildrivna bränslen, kolkraftverk och privatjets.
De rikaste verkar ha svårt att ta till sig grundläggande fakta. De verkar ta sina privilegier för givna, inte inse konsekvensen av sina handlingar, leva för isolerat och tänka för ensidigt. Politiken måste hjälpa dem att ta sitt ansvar.
Vi kan använda skatteinstrumentet så att skatten ökar stegvis för den som äger många bostäder och gör många flygresor. Pengarna kan vi använda till att klimatrenovera våra bostäder och bygga ut bra och billig tågtrafik. Pengar är ett språk som de rikaste talar och förstår.
Högern vill aldrig ta konflikter med överklassen, de ser inte de enorma samhällsproblem som den växande ojämlikheten skapar. De kommer aldrig att våga säga att vi måste äta mindre kött eller minska vårt flygande. Därför är de också oförmögna att lösa klimatkrisen.
Klimatkrisen kräver ekonomisk planering, offentliga investeringar och minskad ojämlikhet.
Ett jämlikt samhälle med en stark välfärd är mycket bättre rustat för att klara klimatkrisen än det ojämlika samhället där var och en får klara sig bäst den kan.
Klimatkrisen kräver grön vänsterpolitik.
