Koncept med potential skulle ha vunnit på självdisciplin

av Otto Ekman

Två fladdrande skepnader rör sig i en hetsig cirkel runt det grottliknande industriella betongutrymmet under Kabelfabriken. I bakgrunden dunkar den ständigt återkommande technomusiken med en stimulerande brutal teutonisk prägling som matchar mitt i prick med omgivningen.

Den enkla och sparsmakade scenografin väcker min uppskattning: klasarna av matt glittrande mikrofoner som hänger från taket som ett metalliskt fruktträds grenar är ett effektivt sätt att kombinera utilitet med dekor och göra mycket med lite. Kombinationen av det skumma strålkastarljuset med de böljande sjoken teaterrök är också onekligen effektfull särskilt mot slutet av föreställningen då Zodiak-salens fulla storlek avslöjas för oss. Samtidigt har jag svårt att skaka av mig känslan att hela den svettiga, dystopiskt coola bunkerrejvestetiken vid det här laget börjar kännas lite passé.

Som bäst då mörkret faller

Föreställningen Something and Nothing about Darkness (ett samarbete mellan Sanna Blennow och Mikko Niemistö) känns som bäst och modigast då den vågar låta de element som ger den dess namn, intet och mörkret, ta som mest plats. Då alla lampor slocknar och till och med ljus- och ljudproducenten gömmer sig och sina små skimrande LED-skärmar under en filt, omsluts vi av en kompakt bläcksvärta som får det att krypa i skinnet och öppnar våra sinnen totalt för icke-visuella sensoriska intryck. Kontrasten skapar sedan en öppning som låter en insupa de upplysta, mer händelserika partierna så mycket starkare. Jag önskar nästan att dessa partier skulle ha innehållit en lite mer varierad och spännande koreografi, vilket skulle ha förstärkt effekten ytterligare.

I och med avsaknaden av variation blir problemet att många av de i sig effektfulla partierna håller på för länge och hinner förlora en del av sin kraft, utan att erbjuda tillräckligt mycket utrymme bland det hetsiga dunkandet och de stönande monologerna för en djupare meditativ reflektion. Föreställningen känns något lös i fogarna, att klippa ned längden från en timme till närmare fyrtiofem minuter kunde också ha gynnat helhetsintrycket. 

De två dansarna är karismatiska och deras fysiska stamina är också imponerande: föreställningen inleds som konstaterat med att de springer runt salen i en vid cirkel redan då publiken träder in, och mattas knappast av efter denna lilla uppvärmningsövning. Utförandet kombination med de mer intressanta elementen i konceptet gör Something and Nothing about Darkness till en föreställning med potential, som dock skulle ha vunnit på ett visst ökat mått självdisciplin och nytänkande då det kommer till utfyllnadsmaterialet.

 

Foto: Jussi Ulkoniemi

 

Zodiak: Something and Nothing about Darkness
Koncept, koreografi, på scen: Sanna Blennow & Mikko Niemistö
Ljuddesign: Olli Lautiola
Ljusdesign: Teo Lanerva
Dramaturg: Simone Gisela Weber
Produktion: Zodiak – Center for New Dance and Mikko Niemistö
Spelar fram till 7.3

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.