Tro aldrig det bästa om andra!

av Pontus Kyander

Det är väl belagt att man inte blir en bättre människa av att läsa skönlitteratur. Såväl Hitler som Lenin och Stalin läste böcker och lyssnade på skön musik; det hindrade dem inte från att med alltför stor urskillning skicka oräkneliga människor i döden. Envåldshärskaren Pol Pot älskade fransk poesi som ung, för att som mogen man under de Röda Khmerernas skräckvälde instrumentera bortåt tre miljoner kambodjaners död, med oproportionerligt få överlevare – inalles sju – från det mest beryktade ”specialfängelset” S-21 Tuol Sleng. Aldrig har döden framstått vidrigare och onödigare än när jag för många år sedan besökte dessa konverterade skolbyggnader i grå betongfunkis i centrala Phnom Penh, en i sig alldeles fin och rofylld plats i tjänst för den kallsinnigaste ondska. Idealistiska ideologier som nazismen och kommunismen (och just nu de boklärda mullornas religiösa tyranni i Iran) verkar i särskilt hög grad skapa ringaktning för den enskilda människans liv.

I bästa fall kan litteraturen göra oss aningen klokare. Tyvärr är det lättast att tillämpa litteraturens lärdomar på redan gjorda erfarenheter, medan de sällan hindrar en från att göra nya, andra och värre dumheter. Vi lär så länge vi lever, och glömmer.

Själv vill jag ändå hålla fast vid intrycken från några kortromaner av Herman Melville (1819-1891) som jag läst på sistone. Som en törstande slickar jag i mig ett par väsentliga lärdomsdroppar som jag tror att en gång varit dyrköpta för den unge Melville – och som jag själv skulle haft nytta av, om jag bara läst och tagit till mig dem i tid.

Melville gav sig som ung ut till sjöss och var en tid sjöman i handelsflottan och senare matros på ett amerikanskt krigsskepp. Erfarenheterna återkom i hans många romaner med anknytning till hav och sjöfart. Den mest berömda av dessa är Moby Dick (1851), en monumental – och monumentalt rolig, lärd, djup, symbolisk – roman som ingen människa vid sunda vätskor bör lämna oläst. Bland mycket annat är den otroligt detaljerad i sin beskrivning av valfångsten, dess teknik, sociologi och kulturhistoria; den är dessutom en symboltung skildring av kapten Ahabs besatta jakt på den vita valen Moby Dick; men framför allt är det en bok som går utanpå det mesta i gnistrande precisa iakttagelser, formuleringsglädje och inlevelse i sjölivets vardag. Helt i förbigående råkar boken även beskriva eller åtminstone antyda fysisk kärlek mellan män, ett återkommande och bara delvis maskerat motiv hos Melville.

Det är emellertid två andra och mycket kortare texter jag fastnat för: hans sista roman Billy Budd, Sailor (publicerad postumt 1924) och kortromanen Benito Cereno (som ingår i The Piazza Tales, 1856). Båda tilldrar sig på fartyg, den förra på ett krigsskepp, det senare på ett slavskepp, och båda handlar i hög grad om oskuld, naivitet, missriktat förtroende från huvudpersonernas sida och dödligt svek från omgivningens.

Billy Budd är den vackre sjömannen som älskas av alla, som tror alla om gott och inte ser sveket ens när han står inför dess dödliga gap. Liksom Melville själv en gång är Billy Budd toppgast, en av dem som mannar det högsta råseglet på varje mast – där finner man för övrigt även Ishmael, berättaren i Moby Dick. Billy fångas i ett triangeldrama tillsammans med skeppets (alltför) principfaste kapten Vere och officeren Claggart som på ett plan åtrår och avundas Billy, och på ett annat vill hans undergång. Billy Budd lider av en svår stamning: när Claggart anklagar honom för att anstifta myteri förmår han inte uttrycka sin chock i ord; istället slår han i förtvivlan ner Claggart som till allas förvåning dör.

Det är inte detta melodramatiska klimax som skapar spänning i boken, utan att Claggarts intrig mot Billy Budd sker mer eller mindre inför öppen ridå. Billy vill inte, kan inte se sveket, därför att svek inte ingår i hans egen natur. Han vill ingen annan något ont; alltså kan han inte föreställa sig att någon annan vill honom ont.

Det finns ett liknande mönster i den oftast förbigångna kortromanen Benito Cereno. För övrigt finns det goda skäl idag att förbigå berättelsen, åtminstone om man är känslig för rasistiska stereotyper från 1800-talet då slaveri ännu var en realitet i de amerikanska sydstaterna. Handlingen tilldrar sig på ett slavskepp, men hur gärna man än vill är det svårt att vaska fram en kritisk synpunkt på själva slavhandeln, eller på uppfattningen att svarta skulle vara underlägsna vita. Dessa attityder är närmast förutsättningar i berättelsen. Melville var på många vis en moralist, men vår tids moral kring rasism och till exempel valfångst går inte att tillskriva honom.

Inte desto mindre är det en fascinerande bok. Amasa Delano, kapten på ett handelsskepp som ligger för ankar utanför Chiles kust, siktar ett fartyg långt bort som närmar sig med slokande och trasiga segel. Han låter sig ros över och möter ett, som det verkar, olycksdrabbat spanskt slavskepp och dess nedbrutne kapten Benito Cereno samt ett myller av medfarna slavar och ett fåtal spanjorer på däck. Kapten Cereno ger ett egendomligt och förvirrat intryck, men han är uppmärksamt och påpassligt skött av en trogen afrikansk slav. Varje vacklande steg som kaptenen tar, varje attack av förvirring, pareras påpassligt av slaven Babo.

Trots att det sker flera iögonfallande ting ombord som borde få Delano att dra öronen åt sig skjuter han varje misstanke ifrån sig. Inte ens närgångna frågor om hans skeppslast, kontanter, beväpning och bemanning får honom att tycka att samtalen tagit en egendomlig riktning. I själva verket är alltihop avancerad lögn och konspiration. Slavarna ombord har gjort uppror och dödat större delen av besättningen. Ledda av Babo har de tvingat Benito Cereno att ta kurs mot Senegal. Cereno har under dödshot tvingats agera som om han ännu rådde över skeppet, medan slavarna planerar att även överfalla kapten Delanos skepp. Bland dem som mördats finns för övrigt även slavhandlaren, vars skelett fått ersätta galjonsfiguren men som tillfälligt döljs av ett tyg. I ett dramatiskt skede faller täcket av och avslöjar den morbida galjonsbilden, som kompletteras med orden målade på skeppsidan: ”Follow your leader”.

Jo, det är en roman med mycket gotisk-romantiska drag. I flera avseenden är den orimlig, i andra är den omänsklig. Men om man helt taktlöst skjuter undan frågor om ras och rimlighet så återstår en berättelse om den godhjärtade som i alla människor tror sig finna något gott, som tror att alla är vad de utger sig att vara och att de alla vill honom lika väl som han vill dem – för Delano vill rädda skeppet och förse det med alla nödvändiga förnödenheter. Men hans godhet blir sånär hans undergång; för Billy Budd går det verkligt illa.

Detta borde jag själv ha tänkt på för länge sedan, då hade jag sluppit många obehagligheter under mina år i konstlivet. Det är inte så, att bara för att man jobbar med samma projekt så vill alla samma sak. Även om ni samlats i ett rum för att lösa gemensamma utmaningar kan det finnas helt andra agendor som ingen berättar om för dig – för de handlar om just dig. Under några olyckliga år som museichef erfor jag den långsamma insikten att en arbetsplats också kan vara ett ormbo av intriger. Det är inget som genast syns; men tro mig, omsider kommer det att svida. Oskulden är en farlig dygd; den kan skada inte bara dig själv, utan också hindra dig från att agera för de andra och för det gemensamma. Den naive ledaren är också en dålig ledare. Där andra går med dolkar måste även du vara beväpnad.

Man kan lära av litteraturen. Om det gör oss till bättre eller sämre människor får du själv avgöra.

 

1 kommentar

Ernst Mecke 14 april, 2023 - 13:20

. Just 2 short remarks: (a) When thinking about Hitler, Stalin, Pol Pot and their ilk, should one perhaps formulate a warning against politicians with some great ”vision” (especially if the vision is based on GREAT WORDS instead of established facts)? And (b): Absolutely nothing against reading Melville, but for more recent and non-shipboard problems I feel like recommending a look (and perhaps some participation in the discussion) at the Facebook group ”Political Psychology” (which is a public group, so that anybody can freely have a look, and perhaps also comment).

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.