Kammarspelet öppnas mot omvärlden i bok som sätter spår

av Kaneli Kabrell

Adrian Perera använder det flerspråkiga prismat som medel när Constance äntligen får tala ut.

 

Ibland lämnar litterära karaktärer avtryck efter sig. Då menar jag inte bara på sidorna av en bok, utan också utanför dess pärmar. De lever kvar hos de enskilda läsarna, och ibland också i ett bredare kollektivt litterärt och kulturellt medvetande. Jag tror att Constance Gustafsson kan vara en sån karaktär. 

Hon gör entré i Adrian Pereras roman Mamma (2019). Där får läsaren lära känna den ensamförsörjande lankesiska kvinnan genom sonen Anthonys barnablick. Det är början av 1990-talet och Constance är en anomali på den östnyländska glesbygden där hon bor. Hon försöker ta hand om sin son och sköta sitt jobb på Omnipac-fabriken efter bästa förmåga, trots begränsade resurser, stöd och språkkunskap. Byborna bemöter henne med fördomar och att Anthonys pappa Reidar är full av bitterhet gentemot sin ex-fru gör inte situationen lättare. Reidars version av äktenskapet, och Constance, skildrade Perera i romanen Pappa från 2020. Men nu, med romanen Alla mänskorna ha problemen, är det Constances tur att själv berätta. 

 

Det litterära uttrycket blommar ut

Alla mänskorna ha problemen kan eventuellt läsas fristående, men framförallt kommer romanen till sin rätt om den ses i sammanhanget av de tidigare böckerna. Om man så vill kan en version av Constance och hennes familj faktiskt skymtas redan i Pereras debut, diktsamlingen White Monkey. Ser man på hela Pereras författarskap ter det sig hittills som en sammanhållen mönstring av familjen, ett mönstrande som med avstamp i sonens perspektiv undan för undan söker sig mot Constance och hennes historia. Samtidigt utforskar böckerna utifrån familjen både mer allmängiltiga frågor om härkomst, (språk)identitet och kommunikation, men också hur mekanismerna för rasism, misogyni och våld i nära relationer kan se ut. 

I den finländska samtidslitteraturen är Perera inte ensam om att återkomma till samma karaktärer och familjeuppsättningar, som dessutom flirtar med ett mer eller mindre autofiktivt botten. I Svenskfinland har läsarna till exempel länge fått följa med Peter Sandströms fiktiva familj, och på finskt håll har Saara Turunen i sina romaner återvänt till samma grundberättelse, men för varje bok skiftat narrativet en aning. Också Turunen utforskar för övrigt den finska glesbygdens trånga landskap och kulturkrockar inom de närmaste relationerna. 

 Pereras författarskap kan alltså anses ingå i aktuella litterära strömningar. Det litterära uttryck som han utvecklat under romanernas lopp och som i den nya boken får blomma ut i sin fulla glans är däremot helt utan sin like. Det jag här syftar på är det flerspråkiga prisma genom vilket Perera gestaltatar familjens predikament, där Constances brutna språk och blandning av svenska, engelska, singalesiska och finska utgör den centrala byggstenen. I Mamma och Pappa, där Constance framträtt genom sonens och ex-mannens blickar, har det brutna språket understrukit Constances utsatthet och positionen som främmande och annorlunda. Trots att rytmen från hennes tal varit ett slags puls genom böckerna, har det varit svårt att få syn på henne som person. I de tidigare böckerna är det dessutom en utomstående berättarröst som återgett händelserna. Den rösten är närmast borta i Alla mänskorna ha problemen. Istället får Constances språk nästan helt ta över, det är här inte bara en litterär strategi i gestaltningen, utan blir själva medlet för berättandet. 

 

Att slungas in i Constances värld

Till en början ter sig texten därför lite råddig, som läsare måste man bemöda sig om att uppfatta nyanserna. Jag slås av valet att låta Constance berätta på samma brutna och blandade språk som hon talar. Att anamma och använda ett annat språk än ens modersmål för att återge sin historia får mig att tänka på den ungerska författaren Agota Kristof, som flydde sitt hemland i 20-årsåldern och bosatte sig i Schweiz. Hon skrev alla sina böcker på franska, som hon lärde sig först i vuxen ålder. Hennes författarskap är präglat av att hon skrev på ett annat språk än sitt modersmål, det syns och känns i språket som en särskild stämning och rytm. Liksom Kristof vände det nya språket till en tillgång, till en metod för att uttrycka exiltillvaron, kan det brutna och blandade i Constances språk uppfattas som ett medel genom vilket något väsentligt i hennes tillvaro framträder. Perera använder språken som ett sätt att fragmentera och spjälka upp tillvaron, förskjuta och vrida på betydelser, nyanser och kulturella koder.

Trots att man fort vänjer sig vid Constances sätt att tala, blottlägger det brutna berättandet effektivt det klaustrofobiska i att vara inne i en främmande kultur och ett främmande språk. Läsaren slungas in i Constances värld, som präglas av fördomsfulla bemötanden, missförstånd och den där besvärliga stämningen som uppstår när någon agerat emot en outtalad kulturell kod. Här finns utsatthetens många skiftningar av ilska, uppgivenhet, sorg och saknad. Men här finns också en säregen humor, värme och något som inte kan beskrivas som annat än sisu.

Både Mamma och Pappa kan beskrivas som täta tillståndsromaner, med bara en handfull karaktärer. I Alla mänskorna ha problemen öppnar sig kammarspelet mot omvärlden. Även om Perera fortfarande utnyttjar stämningen som ett sätt att bära upp romanen, finns i Alla mänskorna ha problemen ett tydligare narrativ, som följer viktiga skeden och relationer i Constances liv. Tidsspannet sträcker sig över ett decennium och karaktärsgalleriet utökas från familjens närmaste krets till byborna, kollegorna och Constances föräldrar och syskon. För den som läst de tidigare böckerna belyser och nyanserar det vidgade tidsspannet sådana delar av Constances berättelse som dittills lämnats i skymundan, som hennes liv innan Reidar, de tidiga åren i Finland och relationen till föräldrarna och syskonen i Sri Lanka 

Det återstår att se ifall Perera ännu återvänder till Constance och hennes familj. I de sista kapitlen kan en antydan till uppgörelse och försoning med situationen anas, men det är på inga vis sådana som inte skulle öppna upp för ytterligare utforskande. Oavsett hur det blir så ser jag att Constance och hennes språkliga uttryck redan lämnat spår i dem som följt henne genom böckerna. När jag avslutat Alla mänskorna ha problemen ekar Constances röst länge kvar i mig.  

 

Adrian Perera:
Alla mänskorna ha problemen.
Förlaget, 2023.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.