Regidebuterande Kjersti Helen Rasmussen vill skapa mer tillit i filmbranschen.
Kvinnliga filmskapare har börjat ta plats inom genrefilmen, speciellt horror. Med dem kommer nya perspektiv på protagonister och deras agentörskap, och nya tolkningar av skräck. Norska Kjersti Helen Rasmussen hämtar inspiration såväl från patriarkatets förtryckande dominans, urgamla djävulsmytologier som från modern drömforskning i regidebuten Marerittet (2022).
Ny Tid träffar Rasmussen under festivalen Night Visions i Helsingfors i slutet av mars. Festivalen specialiserar sig på skräckfilm.
Erfaren manusskribent
Det är ett klassiskt upplägg. Ett ungt förälskat par, Mona (Eili Harboe) och Robby (Herman Tømmeraas), har köpt sin första lägenhet. Rätt förmånligt, för lägenheten är sliten och måste renoveras. Dessutom vet paret att det skett något slags olycka där, lägenhetens förra ägare lär ha dött. Men det är inget lite ny målfärg inte kan släta över, tänker de.
Fulla av entusiasm börjar de fälla väggar, men Robby har ett nytt jobb där han vill göra bra ifrån sig och snabbt blir Mona ensam med att slipa golv och skrapa tapeter. För varje dag som går och varje lager av tapet som Mona petar loss dras hon djupare in i ett mörkt gränsland mellan vakenhet och sömn, och mardrömmarna börjar tränga sig in i verkligheten.
Marerittet (Nightmare) är Kjersti Rasmussens första långfilmsregi. Rasmussen som har lång erfarenhet som manusförfattare (bland annat Villmark Asylum 2015 och Tunnel 2019) började skriva på Marerittet redan för 10 år sedan.
– Men jag visade det aldrig för någon regissör. Jag hade inte lust att ge bort den, konstaterar hon.
Jag tycker det är intressant med horror, du kan dra det lite längre i den typen av filmer än vad du kan i drama. Du kan experimentera mer med de stora frågorna.
Djupdykning i sömnforskning
Allting började med Kjersti Rasmussens iver att göra research bland gamla mytologier.
– I ordet mareritt finns ju Maret, den nordiska mardrömsdemonen. Men det ordet finns också på engelska; nightmare. Och på franska cauchemar. Jag undrade om den här nordiska mare-demonen har rest ut i världen. Så jag läste på om mardrömsdemonen (maran på svenska reds. anm.) i olika delar av världen och det är samma historia. Det är upplevelsen av det vi idag vetenskapligt kallar sömnparalys som beskrivs, berättar Rasmussen
Idag har vetenskapen kunnat förklara många fenomen som kopplas till sömnstörningar eller parasomnier – funktionsstörningar där hjärnan delvis befinner sig i sömn och delvis i vakenhet. Sömngång, där hjärnan drömmer medan kroppens motoriska funktioner inte är ”avstängda”, är ett exempel. Sömnparalys är ett annat. Rasmussen har också djupdykt i den vetenskapliga forskningen.
– Vi vet fortfarande inte varför vi upplever sömnparalys. Det som beskrivs i alla delar av världen är att du ligger i sängen, och du är ett steg mellan vakenhet och dröm, det vill säga ögonen kan vara öppna, men du klarar inte av att röra dig eller prata. Men du upplever att du är vaken. Det som sker är att du hallucinerar. Det man ser är alltid detsamma; en skugga vid dörren eller vid ändan av sängen som rör sig närmare. Siluetten är alltid ond och väldigt ofta manlig. Du ser inte ansiktet. Och så kommer detta väsen mot dig, och lägger sig på bröstet så att du inte kan andas. Det är här många vaknar, fruktan blir så stor att de klarar av att väcka sig själva.
Parasomnier i sig har behandlats mycket sparsamt i film, men exempelvis franchisen A Nightmare on Elm Street är ett ypperligt exempel på hur drömmarnas mördare Freddy Krueger kommer in i verkligheten (eller vice versa: verkligheten sugs in i drömmen), med utfallet att man dör om man inte vaknar i tid.
Mardrömstemat är högst aktuellt nu. Rasmussen berättar att hon i sin research fann att parasomnier och skräckanfall blivit vanligare i och med att vi nuförtiden blivit dåliga på att ta hand om vår sömn.
Finns en kvinnlig blick inom horror?
Marerittet använder fenomenen sömnparalys och sömngång för att skapa en ångestfylld atmosfär där skillnaden mellan dröm och verklighet blir allt grumligare. Huvudpersonen Mona får allt svårare att navigera i sitt eget liv. Det stora temat i filmen handlar ändå mer om ångesten inför de stora livsvalen då man som ung står på tröskeln till det vuxna livet.
Men varför berätta det genom horror?
– Jag tycker det är intressant med horror, du kan dra det lite längre i den typen av filmer än vad du kan i drama. Du kan experimentera mer med de stora frågorna. Du kan skapa metaforer, du kan vara direkt, rättfram. Du kan gå djupare ner i mörkret och visa den mänskliga lidelsen mer explicit än du kan i drama. Det kan vara sjukare utan att det ifrågasätts. I horror förväntar vi oss att det är mörkt, summerar Rasmussen.
Just nu är det många kvinnliga regissörer som tar sig an horrorgenren. Finska Hatching (Pahanhautoja-, 2022) av Hanna Bergholm har fått stor framgång både hemma och internationellt.
I vårens Night Visions-program fanns också den lågmälda scifi-horrorn Superposition (2023), regisserad av danska Karoline Lyngbye. Trenden verkar ha börjat med The Babadook (2014) skriven och regisserad av australiensiska Jennifer Kent.
Är det något med horrorgenren som lockar till att berätta sådant som känns angeläget för just kvinnor, tror du?
– Det hänger ihop med hela filmindustrin, att det varit svårare för kvinnor att bli regissörer för all film. I Norge finns statliga program för att få kvinnor in i branschen, till manus och regi, som en slags kvotering. Programmen har funnits i ganska många år nu. Men det kan också vara en generationsgrej att kvinnor kommer fram mer nu.
Kunde man säga att det finns något slags kvinnlig blick inom horror?
– Ja, om man går tillbaka till de kommersiella filmer som gjordes från 1970- till 90-talet så var kvinnor ofta offer. Det fanns en oskriven regel om att ifall en kvinna i en horrorfilm har sex kommer hon att bli dödad. Så det tror jag förändras med kvinnliga regissörer. Vi är inte så intresserade av offertematiken nödvändigtvis. Hellre undersöker vi hur en kvinna kan kämpa emot.
#metoo skakade om filmbranschen rejält, och den horror som pågick i kulisserna tålde inte dagens ljus. Det har varit mycket prat också om arbetsmetoder inom film och regi. I Finland pekades Aku Luohimies (Levottomat) ut som en närmast sadistisk regissör.
– Jag känner att om jag som kvinna blir satt i ledarposition så vill jag skapa mer tillit. Det är extremt viktigt, för det är det vi hela tiden har önskat – mer tillit och trygghet, säger Rasmussen
Men är det feminism?
Det är lätt att läsa in många brännande och rätt ångestfyllda jämställdhetsfrågor i Marerittet, frågor som berör kvinnors bestämmanderätt över sin egen kropp, rätten till abort och våldtäkt är de centrala tematiska frågorna som bäddas in i en kärleksfull och välmenande parrelation som ändå är, eller blir, förtryckande.
Som åskådare är jag frestad att läsa in att till och med filmens lägenhet, det labyrintaktiga renvoveringsobjektet, symboliserar en förtryckande struktur vi med tiden trycks in i, trots att vi börjar med en helt annan värdegrund.
Var det klart från början att du ville göra en film som kommenterar samhället ur ett feministiskt perspektiv?
– Helt i början övervägde jag att ha en huvudkaraktär som är 45 år och som inte lyckats få barn, men som desperat önskar barn. Men det blev grannen i filmen, för jag ville ha en ung karaktär. Jag minns så bra hur det var att vara 20–25 år. De saker som sker då är ganska viktiga för resten av livet. Och det är ingen som berättar det för dig, när du är ung. Du måste bara själv upptäcka det. Så det är en väldigt intressant punkt i livet för en filmkaraktär, berättar Rasmussen och tillägger:
– Jag var ganska säker på att jag ville ha det perspektivet i filmen, men om det är politiskt feministiskt – det är det inte.
Du säger att din film inte är politisk, men man kan ändå känna igen frågeställningar som är väldigt aktuella just nu, till exempel om vill man ha barn överhuvudtaget, självbestämmande över sin egen kropp och abortfrågan.
– … Och är det tillåtet att säga högt idag? Man skulle tro det, vi har kommit så långt. Får man göra abort bara för att man inte vill ha barn, eller måste man ha en medicinsk orsak, eller någon annan väldigt bra orsak?
Enligt myter om djävulen måste Satan födas in i den här världen. Det är ju inte en trevlig tanke för kvinnor som vill bära barn. Vi kommer in på levande mardrömmar, om hur livet också i verkligheten kan formas till en beklämmande situation utan utväg. Sådant som bebisar med kolik eller mammor med postpartum-depression kunde falla in i kategorin ”levande mardröm”.
– Jag tror det är så många som upplever det, när de först har fått den här lilla fantastiska varelsen, så har de det inte så bra. Och det är väldigt svårt att prata om det. Och de (kvinnorna) är ofta hemma ensamma. Jag har pratat med flera vänner som haft det tufft, utan att säga något! Inte förrän efteråt. För man ska vara lyckligast då. Men man sitter bara och gråter för man är så sliten.
Ge dig inte!
För tillfället skriver Kjersti Rasmussen på sin nästa film, en så kallad folkhorror som utspelar sig på en ö och handlar om en intentional society – en grupp människor som bildar ett eget samhälle för att leva ekologiskt och dela vardagen i olika, otypiska, familjekonstellationer.
– Lite som i wellness-världen; att hitta sig själv, meditation, leta efter inre frid. Jag kokar ihop detta och gamla traditioner och ritualer som går tillbaka till våra förfäder. Det blir en slags kultfilm.
Och Rasmussen kommer självklart också att regissera själv.
Finns det något budskap du skulle vilja förmedla till unga och/eller kvinnliga filmskapare?
– Flera kvinnor som gör genrefilmer är i min ålder, i 40-årsåldern. Jag tänker att många kanske gått igenom småbarnsfasen, och NU kan de göra film. Men till unga är budskapet: ge dig inte. Om du har lust att göra en kortfilm, eller en spelfilm – prova att göra en! Jag ser ofta unga män fulla av energi som bara gör. Kvinnor måste stå på sig själv mer. Filmbranschen är väldigt tävlingsinriktad.
