– Det är meningsfullt att vara bonde och kunna producera mat av resurser som inte kan konsumeras av människor direkt, det vill säga gräs. Det är ett värde som hänger ihop med att man kan vara självförsörjande, som familj, som by och som land. För mig är det grundläggande, att hålla på med livet självt, att vara en del av naturen: att kunna förvalta naturen för att producera mat.
Anna-Linnéa Rundberg uttrycker sig med något som man närmast kan kalla glöd. Hon är mjölkbonde och driver tillsammans med sin man Dag Jostein Furre Solheim en gård på Fure, i Fjaler.
Idag, som de flesta andra dagar, är det full fart. Paret har 40 mjölkkor, en border collie och några får, samt två fjordhästar. Och en livlig liten katt. De två barnen ska hämtas från skola och dagis och den här dagen råkar också ett lass med sågspån och ett annat med kraftfoder levereras. Till på köpet äger en brandövning med frivilliga brandkåren rum. Nästa dag är det några kvigor som kalvar. Sedan är det dags att släppa ut korna på sommarbete. Bilden av det långsamma livet på landet träffar inte alls rätt i det här fallet.
Rundberg, som växte upp i Jomala på Åland, har bott på Vestlandet i Norge till och från sedan 2002. Till Fure, som ligger tre timmar norr om Bergen, flyttade hon 2015. I många år var hon sysselsatt som rådgivare för det bondeägda mejeriet Tine, Norges största aktör i branschen.
– Nu har jag blivit mjölkbonde på heltid.
Rundberg har studerat vid Sveriges lantbruksuniversitet, men intresset för jordbruk väcktes tidigt.
– Jag var fyra år när jag bestämde mig för att bli bonde. Min mormor i Pargas hade en mjölkko. Jag gick i ladu-gården med henne när hon mjölkade för hand. Att umgås med stora djur var det bästa som fanns.
Stort lönegap i Norge
Rundberg berättar att man i Norge har ett kvotsystem – ett liknande har funnits i Finland – som innebär att varje mjölkproducent har en viss mängd mjölk som man får producera, alltså ett tak för vad man kan få betalt för. Detta för att säkra mjölkpriset över hela landet, för alla mjölkproducenter. Mejeriet TINE har förbundit sig till att hämta upp mjölk oavsett var gården ligger.
– Det är det som gör det möjligt för oss att driva mjölkgård i den här delen av landet, trots att terrängen och klimatet för oss inte är den lättaste.
Rundberg & Furre Solheim lät 2017 bygga en ny lösdriftsladugård. Korna är inte tjudrade i bås utan kan gå lösa och mjölka sig i roboten. Sommartid kan korna gå in och ut som de vill. Enligt norska regelverk ska alla mjölkkor hållas i lösdrift efter 2034. Med tanke på prisökningen som dragit igång i samband med Ukraina-kriget (diesel, konstgödsel och pellets har blivit dyrare) var det bra att investeringen gjordes då. Stöden till jordbruket har höjts för att kompensera de ökade kostnaderna men det är inte tillräckligt, säger Rundberg.
– Bondens inkomst var för låg till att börja med. Det är ett stort gap mellan medellönen i Norge, kring 600 000 kronor, och böndernas medellön, som enligt staten beräknas ligga kring 210 000 per årsverk.
Affärskedjorna tjänar på böndernas låga inkomster
– Yrket innebär extremt mycket arbete vid dygnets alla tidpunkter – du har alltid ansvar för dina djur. Ibland måste man utnyttja vädret eller årstiden till max och lägga in en extra arbetsinsats. Men lönsamheten avspeglar inte detta, säger Rundberg. Hennes ilska är påtaglig.
Hon påpekar att risken som bönderna tar genom sina investeringar (ny ladugård, djur och maskiner) inte ger utdelning. När de själva byggde sin ladugård fick de två miljoner i stöd, men totalkostnaden var tio miljoner. De hade därför i utgångsläget åtta och en halv miljon i lån. Problemet i det norska jordbruket är att avkastningen på det egna kapitalet som satsats är noll, eller rentav negativ. Och så tillkommer kostnaden av underhåll på både byggnader och maskiner.
Jordbruksstödet och priset bonden får för mjölken står inte i proportion till kostnaderna eller vad mejeriprodukterna kostar i butiken. Ett stort missförstånd idag är att folk tror att priset på en liter mjölk i butiken direkt påverkas av priset som bonden får när hen säljer mjölken till mejeriet. Det är helt fel – butikspriset bestäms av kedjorna, som utnyttjar konsumentens köpkraft, och den är hög i Norge. I Norge domineras dagligvaruhandeln av tre kedjor, som alla försöker få total kontroll från jord till bord genom så kallad vertikal integrering, det vill säga egna varor knutna till det egna märket. Än så länge står den bondeägda mejerikoncernen TINE starkt, men trycket från konkurrensen är påtaglig.
– Pengarna måste ju komma oss till godo, det är våra liv, våra risker, vår arbetsinsats. Statens stöd borde höjas men också mjölkpriset borde höjas på ett sätt som kommer de bönder som faktiskt levererar kalorier, det vill säga mjölk och kött, till godo. Istället för att få fyra-fem kronor per liter skulle bönderna behöva få minst sju kronor för att ha något att leva på, säger Rundberg.
– Det är fel att ett fåtal personer ska tjäna miljarder på något som varje levande människa måste ha tre gånger om dagen – mat är en mänsklig rättighet. Och det måste gå an att leva av att producera den.
Hållbarhet är en framtidsfråga
Rundberg funderar vidare kring lönsamheten som en fråga som också sätter sina spår i framtiden.
– Om det inte är lönsamt att vara mjölkbonde vill ingen hålla på med det om några år. I Norge snackar man mycket om bärekraft, alltså hållbarhet, där är jag vid sidan av klimatet mest orolig för vad vi gör i framtiden då dagens femtonåringar inte vill ta över gårdarna?
– Tycker dagens ungdomar att det är okej att aldrig ha ledigt och att jobba en 50–60-timmarsvecka för en pisslön?
För många bönder går ekvationen inte ihop. Många av dem har nu för att få det att gå runt jobb vid sidan om för att kunna finansiera exempelvis investeringar. Man kör grävmaskin, jobbar som rådgivare, kör bussar, är snickare, plogar vägar och är sysselsatta i fiskerinäring.
Man fixar själv
I Fjaler kommun är många kommunalt anställda (lärare, sjukskötare, hemhjälp), småföretagare (hantverkare, snickare, rörmokare, elektriker, bönder), en del jobbar inom transport. Också här jobbar folk inom -fiskeri- och oljenäringen. Däremot har Rundberg genom sina år i Norge upplevt att utbildning inte värderas så högt. Att ha en utbildning ger inte hög status eller anses vara självklart.
– I Norge råder arbetskraftsbrist i olika branscher, det är brist på kompetens.
Bland annat genom sina egna barn i skol- och dagisåldern har hon märkt att man tar fasta på sociala förmågor och trivsel i högre grad än i Finland – på många sätt en bra sak som stärker gemenskapen.
Finns det framtidstro här i Fjaler?
– Jo, absolut. Det skulle inte alls förvåna mig om mina barn väljer att bo kvar här. Men kommunen, där det bor ungefär 3 000 personer, är speciell eftersom vi här har United World College. Sedan finns här också en internationellt erkänd teaterfestival som drivs av några eldsjälar och ett konstnärscenter med residensplatser.
– Vill man jobba och få till något är det fullt möjligt. Det finns en tro på att om något ska göras, kan man fixa det själv. Ska det bli liv i luckan är man själv ansvarig för att dra igång det, oberoende om det är frågan om revy eller bygdefest. Det är något jag verkligen uppskattar.
Rundberg nämner att många i hennes ålder (kring 40) har flyttat hem efter att ha utbildat sig och kanske jobbat annanstans.
– Bygde-Norge är starkt. Man har en enorm anknytning till platsen där man växte upp. Det verkar som att folk i bygde-Norge vill vara någon, och här kan man vara någons son eller dotter. Bara du föds är du någon.
En jävligt okej plats
Hon beskriver hur människor flyttar tillbaka till eller väljer att bo kvar i Fjaler eftersom man upplever att alla basbehov är täckta. Skola, sjukvård, matbutik, rekreation, jobb: allt det där finns och fungerar. Naturen har också betydelse, med kusten, fjällen och friluftslivet. Idrottshallar finns och idrottsverksamhet rådet det ingen brist på. Kulturlivet är livligt och Teater Vestland gör turnéer runtom i bygderna.
– Jag ser personligen ljust på landsbygdens framtid. Det är ju här det händer! Det är en jävligt okej plats att existera på. Här saknas konkurrenssamhället, människor är vänliga. Visst finns det stridigheter, men så är det ju alltid.
– Vi behöver inte städerna men städerna behöver landsbygden.
Hon beskriver att folks val av bosättningsort också präglas av ett slags trots, trots mot centraliseringstendenser. I den egna byn har man exempelvis bestämt sig för att ge sig attan på att ställa upp kandidater i kommunalvalet, så att inte alla pengar går till Dale, den lite större tätorten i kommunen, en halvtimme bort. Självbestämmande är viktigt och avspeglas i den norska kommunalpolitiken.
– Folk känner en form av ägarskap i relation till bygden och hur den ska utvecklas, att man vill skapa ett samhälle där det ska gå att leva också i framtiden.
Hålla hela landet bosatt
Jag har en lite idealiserad bild av hur man i Norge valt att satsa på glesbygden. Stämmer detta?
– Ja, i alla fall om man jämför med Sverige. Här har man bestämt sig för att man ska ha levande bygder i hela landet. Har du bondgårdar, natur-resurser – kom ihåg, i Norge kan bara 3 procent av marken brukas till odling – ska det stödas. För att dra det lite till sin spets: om det går att ha 5 får på ett ställe, då ska vi se till att det finns en gubbe där.
Trots detta är det anmärkningsvärt att frågan om matberedskap inte prioriterats i Norge på samma sätt som i till exempel Finland. Norge ligger idag tredje sist i världen om man ser på graden av självförsörjning.
En viktig faktor i Norge är ändå det på oljan byggda ekonomiska välstånd som gjort glesbygdspolitiken möjlig. Och genom att nationalisera oljan kan välståndet fördelas.
Norge har en glesbygdspolitik som utgår från att hela landet ska vara i drift – i kontrast till att slussa alla resurser till Oslo, Bergen och Stavanger.- Om detta finns en politisk enighet, till en viss gräns, även om det finns krafter som vill centralisera.
Speaking truth to power
Anna-Linnéa Rundberg var under många år mycket aktiv i fredsrörelsen och kampen för nedrustning. Hon är mycket kritisk mot den utveckling vi ser nu, med accelererande militarisering och ett allmänt omfamnande av NATO. Rundberg vill öppna upp för frågan vilka de verkliga riskerna är i dagens värld. De fångas inte upp av en militariserad uppmärksamhet.
– Kärnvapenhot är det sista vi behöver. Vi har klimathot, många lever i extrem fattigdom, globalt ser vi en extrem social och ekonomisk orättvisa, kampen för kvinnors rättigheter och jämlikhet vad gäller utbildning fortsätter, för att nämna några globala utmaningar. Inte minst behöver matsäkerhet prioriteras. Mer militarisering är inte svaret, tvärtom. Vi måste omvärdera vad säkerhet faktiskt är.
– De flesta människor vill bara leva ett fredligt, meningsfullt liv. Det är det vi försöker göra här.
Rundberg arbetade flera år med anti-kärnvapenaktivism i Storbritannien. Hon är tacksam för att ha fått den chansen. Under den här perioden blev hon bekant med en mer anarkistisk tanketradition där man ställer makten till svars och försöker skapa alternativ.
– Det är vad jag gör nu också men på ett annat sätt. Numera känner jag att jag har mera kontroll än förr. När jag gett mat åt mina kossor så att de hålls vid liv och när barnen fått vad de behöver. Då är jag nöjd. Alla har vad de behöver på gården. Detta är ett alternativ till att leva på andras villkor.
– Man orkar inte hela tiden vara emot något. Det kom en tid i mitt liv när jag insåg att jag också måste vara för någonting för att kunna fungera som en motvikt till det som jag inte vill att ska hända. Vi kan vara nöjda om vi lyckas bygga ett bra liv i bygden här, då är vi i mål.
Foto: Mio Lindman
