Angreppen mot woke har börjat hagla allt tätare och republikanska presidentkandidater har en efter en förklarat krig mot woke. ”Vakenhet” är enligt dem så farligt att de viger sin tilltänkta kommande presidentperiod till att bekämpa woke. En av dem påstod att woke sprider sig värre än en epidemi, underminerar de amerikanska grundvalarna och alltså är samhällsfarlig. Kanske till och med farligare är covid.
Kulturkriget, eller kriget mot woke, har snurrat på ett tag i Amerika och jag har tyckt att det är patetiskt, som all annan smörja som rinner ur maga-politikers munnar. Men har inte kulturkriget börjat sprida sig via Sverige till Finland också? Jag vill gärna förstå vad det har hänt med begreppet ”woke” och varför det engagerar så många? På vilket sätt hotas Amerika av att hittills marginaliserade personer får rättvisa? Och varför kastar sig presidentkandidater nu över homosexuella och transpersoner? Är det för att det kanske är lättare med dem som måltavla att få hurrarop av potentiella röstare efter att ha kört fast i abortfrågan? Jag börjar undra om vi alls talar om samma sak?
Länge betydde “woke” att man har vaknat upp och blivit medveten om sociala orättvisor. Ordet hade ursprungligen en positiv klang för de som kämpade för de svartas rättigheter i Amerika. Det kom så småningom också att handla om kvinnors, homosexuellas och transpersoners rättigheter. Miljökämpar och veganer började också räkna sig som woke.
Men sedan kapades begreppet av de konservativa och det gavs en förlöjligande och nedsättande betydelse. Woke-typer kom att betyda vänsterflummare och ”politiskt korrekta” besserwissrar som märker ord och bojkottar folk som vågar tänka icke-PK. Man började också tala om Woke-företag, där man påstods vältra sig i floskler för att få woke investerare, hjärntvättar de anställda och tvingar på dem skuldkänslor för att de är priviligierade vita.
Den forna presidenten som kandiderar igen deklarerade sitt kulturkrig bland annat genom att tvärsäkert påstå att man antingen är man eller kvinna, allt annat är fånerier, och det kön man tillskrivs vid födelsen ska gälla i evigheters evighet. Handlar det här om att det är så kostsamt att göra ny könsbedömning när ett barn vuxit upp? Eller känner han sig hotad på något annat sätt?
En annan presidentkandidat har redan inlett sitt kulturkrig i delstaten Florida där han är guvernör, genom att stifta ”Don’t say gay”-lagen som förbjuder skollärarna att nämna sexuella variationer och att det finns flera könstillhörigheter än två. Kriget gäller inte bara undervisningen, barnen får inte i skolbiblioteket hitta böcker som berättar om homosexuella eller transpersoner. Förlagen som gett ut sådana böcker kan dömas till böter. Skolorna får inte heller undervisa om Amerikas rasistiska historia.
Hur hotar det här guvernören? Vill han bara slippa pinsamma frågor hemma vid middagsbordet? Eller rör det om något annat, till exempel om pengar, vilket väl är den vanligaste anledningen till att man förklarar krig?
Kanske det, kulturkriget ger ju sig också på woke-företag, där Disney är ett av de kändare fallen. Företagets farlighet påstås bestå i att de i sina filmer visat fram regnbågsfamiljer och gett huvudroller till färgade skådespelare. Nu har Disney bestraffats genom att man dragit tillbaka olika privilegier de har haft. Jag vet inte hur mycket pengar det rör sig om, men tillräckligt mycket för att Disney hotat att lämna Florida, vilket ju torde vara en förlustaffär för delstaten. Anti-woke-politiken verkar här lite ologisk. Likaså när man ursinnigt bekämpar så kallad woke-capitalism genom olika förbud mot företag som sysslar med grön omställning. Där missar man hur mycket intresserade investerare som helst och mängder av arbetsplatser.
Det är i och för sig ganska lätt att förstå hatet mot woke i betydelsen ökat miljömedvetande. Jag kan gott tänka mig att de som köpt aktier i miljöfarlig industri riskerar att förlora mycket pengar och att de inte tänker ge sig så lätt. Hur lönsam tror man att klädindustrin är i längden när kunderna inser vilken miljöfara den är och handlar därefter? Det samma gäller oron hos dem som lagt sina pengar på ohållbar köttproduktion, pälsindustri, växtbesprutning, narkotika, porrindustri, fossil energi, plasttillverkning, krigsindustri, penningspel, gruvdrift, skogsskövling, giftdumpning och tillverkning av bensindrivna fordon. Klart att de desperat vill tysta ner dem som sprider icke gynnsam information, att de rackar ner på journalister och public service och försöker få folk att tro att de ljuger.
Troligtvis kommer argumentationen och tjuvnypen att hårdna i takt med att kampen för att stoppa planetens uppvärmning blir allt mera systematisk och får allt större negativ effekt för de gamla kapitalisterna. Både kampen mot den amerikanska ”djupa staten” och EU-motståndet kommer kanske att intensifieras i takt med att man fattar alltmer radikala beslut om utsläppsgränser och sanktioner mot stater och företag som inte håller dem. Båda sidor får småningom allt mera bråttom, den ena sidan för att rädda planeten, den andra sidan för att rädda sina pengar. Men de som nu förlorar pengar kanske en dag inser att de vinner en planet.
Är det en utlöpare av det här kulturkriget, som förr kallades ideologiskt krig, som syns här hemma i Finland i och med det pågående regeringsbygget? Det är svårt att tyst följa med när man planerar att försvåra arbetsinvandring, dra in biståndspengar, försvaga public service, sakta in arbetet mot miljöförstöringen, dra ner på fri bildning och välfärd. Vad kan man göra annat än att hoppas att det inte blir så illa som det verkar bli? Det är demokratins praktiska följd att man anpassar sig till valresultat, oberoende av hur liten segermarginalen har varit. Det verkar den förresten ofta vara nuförtiden, i land efter land pendlar den fram och tillbaka någon promille över 50 procents gränsen.
Nu gäller det för mig att inte fara i väg i känslomässiga reaktioner och kasta mig in i kulturkriget, om det nu är det som pågår här också. Att man förlöjligar allt vad vakenhet i positiv bemärkelse kan tänkas betyda är inget jag kan göra nånting åt. Men jag har märkt att begreppsförvirringen har landstigit också här och det kan i värsta fall leda till att man lämnar de värst utsatta utan stöd. Jag ska ändå fortsätta uttala min stora respekt för all sorts kamp mot orättvisor, kalla den sen woke eller vad man vill, och lunka på i samma riktning som förr. Det går fortfarande att göra mycket på fredlig väg för allt det jag tror på.
