Infinite Jest (1996). Den definitiva romanen om tvångsmässigt trånande efter förlustelse, Entertainment. Den första Internetromanen, långt innan folk lade ut sin neuropudding på sociala medier. Old English Dictionary-neologismer i språkexplosioner. Förryckta karaktärer med addiktioner. Perfekt lektyr för en spirituell retreat, ute på vischan, vid en inrättning beskrivbar som en kombo av nån sorts Ennet House Drug and Alcohol Recovery House &; Enfield Tennis Academy, för att begagna mig av David Foster Wallace fantasi.
Ett sorts sommarkollo, min andliga retreatkurs, för vilsna addikter, i spegelförvrängning med fruktspel, tennisreels på FB, köttets längtan, de mer förhäxande substanserna. Ett sommarkollo för burfåglar, på spaning efter frihet, upplysning, frälsning. God grant us the serenity to accept the things we cannot change, Courage to change the things we can, and wisdom to know the difference. – A prayer for all seasons. Som alltid vid Pimms O´Clock, fast eufemismer är förbjudna. Jag är eld och vatten, som en flamma rusade jag mot språnget, med iskall analytisk precision, ”i ärligt sammanhang, på fria villkor”.
God grant me serenity…
Fromma, inramade visdomsord överallt på väggarna, kopiösa mängder glass och kaffe, men basilikan checkades av en högdragen addikt (en hatfull ragata), cigarettparader, vulgärt språk, nån sorts pillerlotteri. ”Vad är dessa piller?” – ”Delirium, idiot. Pink elefanter.” Je suis Dumbo, på en provinsiell cirkus, tänkte jag, Pink Elephants on Parade. By Jove, kanske man ändå bjuds på stark belgisk öl som välkomstdrink innan tvättmaskinen startar!
Absolut ingenting. God grant me serenity… När underhållningen av tennisreels lömskt upphör att underhålla. Och i stället börjar urholka. Första Wimbledon…
Att ta farväl av en livskumpan, en trogen vän i nöd och lust, som dock likt en tjuv i natten förrädiskt bäddar för den slutgiltiga nykterheten i sandgropen. Inte den mest romantiska livskumpanen. Inga pink elefanter, men min hjärna spelar spratt på mig, mitt belöningssystem begär eufori, min hjärna åtrår dopamin, borde man försöka uppbringa nån sorts förälskelse i någon, some ”fellow of infinite jest, of most excellent fancy”!
Efter Pimms O´Clock (ännu en av 200 timmar terapi i grupp med själsfrändeidioter – Doras medvetandeström målar en Jackson Pollock-canvas, Korsakoff snarkar sin dos benzon, Kurt liknar addikter med gårdskatten, som jag gav namnet Tobermory, bärs det av till köket.
Kortkurs i hur man lagar citronlemonad. 22 karaktärer i ett kök med kannor, silar, bestick, ett par terapeuter, tre citrusallergiker och citroner. Alla dessa citroner. Varendaste en klocka i huset tickar i sin egen takt, men MC-terapeuten ger köksklockan en respektfull blick och inleder; ”Citron, …, citron är bra för levern. Utan lever inget liv.”
”Tur i oturen att vi är som Tobermory”, inflikade Kurt, ”katter har nio liv”.
”Vi må väl ha nio liv”, sa MC-terapeuten torrt, ”men bara en lever”.
Oh, Lord, grant me serenity, or something to that effect…
