Där försvann hon, med den legendariska läderjackan käckt slängd över axeln, Finlands kanske populäraste statsminister någonsin. Sanna Marin var en exceptionell politiker. Inte rent politiskt – hennes ideologiska linje var tryggt mittensocialdemokratisk – men genom hennes förmåga att nå ut, hennes tydlighet, hennes multimediala lyskraft, och inte minst hennes till synes outsinliga kapacitet. Att leda den första regeringen i världen bestående av endast kvinnliga partiledare som ung, medialt bevakad politiker på vänsterkanten genom en värld dominerad av kapitalistisk hegemoni samtidigt som två av vår tids största globala kriser slår till hade tagit knäcken på de flesta. Men i närmare fyra år verkade det som om Sanna Marin verkligen var en superkvinna.
Inte bara det, hon var också en symbol för en ung generation av samhällspåverkare – en som tog selfies på festivaler, lyfte fram sin regnbågsbakgrund och kämpade för klimatet och minoriteterna.
Det var rätt att bevilja Marin avsked från sitt riksdagsuppdrag. Ingen vinner på att vi har politiker som inte vill vara politiker.
Sanna Marins politiska eftermäle kommer att domineras av att hon var statsministern som lotsade Finland genom coronapandemin och den första delen av Ukrainakriget, samt framför allt att hon var statsledaren som tog in Finland i Nato. Rent politiskt innebar regeringen Marins linje en försiktig vänstersväng, präglad av kompromisser gentemot SFP och Centern. I sina klimatambitioner kom regeringen inte ens i närheten av sina ambitiösa mål, och skattepolitiken förblev under Marins tid vid makten mer eller mindre oförändrad. Mycket energi gick åt till att åtgärda Sipiläregeringens fadäser, som den ineffektiva och orättvisa ”aktiveringsmodellen”. Men genom vissa större och många mindre reformer fick låginkomsttagare, minoriteter och olika utsatta grupper det lite lättare att andas.
Men också superkvinnan Marin brast till slut. Efter riksdagsvalet blev det tydligt att partiledaren ämnade visa ett stort långfinger åt alla – medierna, riksdagen, partikamraterna och väljarna: håll ni er politik för er själva, jag stämplar ut. So long, suckers.
Det var rätt att bevilja Marin avsked från sitt riksdagsuppdrag. Ingen vinner på att vi har politiker som inte vill vara politiker. Men å andra sidan är det ett osedvanligt fult trick, om inte till och med demokratividrigt, att som nationell röstmagnet helt och hållet lämna politiken genast efter genomfört riksdagsval.
Att Marin skulle ”tjäna sina väljare” som konsult för en internationell PR-organisation för diktaturer är en lika genomskinlig ursäkt som den nuvarande regeringens ”meddelande om rasism”.
Sanna Marin var en fackla av hopp som fick en ung generation att aktivera sig i politiken. Hennes efterträdare Antti ”å-ena-sida-å-andra-sidan” Lindtman aktualiserar ändå det tragiska i att vi behöver en rockstjärna för att få en ung generation att aktivera sig partipolitiskt.
4 kommentarer
”Det var rätt att bevilja Marin avsked från sitt riksdagsuppdrag. Ingen vinner på att vi har politiker som inte vill vara politiker. Men å andra sidan är det ett osedvanligt fult trick, om inte till och med demokratividrigt, att som nationell röstmagnet helt och hållet lämna politiken genast efter genomfört riksdagsval.”
Otack är världens lön, brukar det så vackert heta och här slog du huvudet på spiken, gamle gosse. Du efterlyser alltså en superhero, vet du de finns nog bara i din fantasi. Man kan bli trött efter att ha kämpat i riksdagen och alltid vara jagad av media i flera år. Det är ju inte du som blir jagad, utan som jagar.
Att kalla Sanna Marin demokratividrig? Nu hade nog otur då du tänkte.
Tack för kommentaren Eva-Stina! Du missförstår dock vad jag skriver. Jag varken kräver en superhero eller kallar Sanna Marin för odemokratisk. Jag har full förståelse för Marins beslut att hoppa av politiken, och all respekt, som jag skriver, för hur ofattbart mycket hon orkade med. Men eftersom det är tydligt att Marin aldrig hade någon tanke på att fortsätta som riksagsledamot, borde hon helt enkelt inte ha ställt upp i valet. Då vi diskuterar samhälle och politik är det viktigt att hålla isär personer och handlingar. Jag kallar inte Marin odemokratisk, utan handlingen att ställa upp i ett val som på förhand självklar röstmagnet för att sporra fram sitt parti och sedan inte ta emot riksdagsplatsen – det tycker jag man med visst fog kan kalla för en demokratividrig handling. Jag har aldrig ”jagat” Marin i mina texter, utan tvärtom försvarade jag rätt konsekvent henne då hon var statsminister. Men att man varit utsatt för ett mediedrev gör ändå inte att man står över all kritik.
Tack för att du tog dig tid att svara mig! Jag tror vi är ganska överens om att vi saknar Sanna Marin. Det är väl i så fall hennes enda fel att hon ställde upp och sen inte tog jobbet.
Tror inte Wass att Marins huvudsakliga mål inför valet var att leda SDP till valseger och kunna fortsätta som statsminister? I valkampanjen målade Marin helt riktigt upp att om SDP inte vinner valet kommer Samlingspartiet och Sannfinländarna att bilda en blåsvart regering. Hon sade upprepade gånger att för att detta inte ska ske måste SDP vinna valet, vilket hon också jobbade aktivt för. SDP gick framåt, men det räckte tyvärr inte till en första plats.
Att Ny Tid föreslår (i kommentaren till ledaren) att SDP:s ordförande och sittande statsminister aldrig borde ha ställt upp i valet är ett märkligt ställningstagande.
Listan på vad Marins regering åstadkom lämnar också kort i ledaren: Lägg till en social- och hälsovårdsreform som ser till att vården hålls i offentlig regi, 7-dagars vårdgaranti, familjeledighetsreform, förlängning av läroplikten, sänkt inkomstskatt för låg- och medelinkomsttagare, sänkning av avgifterna i småbarnspedagogiken, alla barns rätt till hobbyverksamhet – för att nämna några saker, så bör Marins regerings åstadkommanden beskrivas som mer än en försiktig vänstersväng.