Pettersson skapar vår tids Godot

av Janne Wass

Hекоторое количество разговоров, ungefär ”några diskussioner”, heter den sovjetiska poeten Aleksandr ­Vvedenskijs kanske mest betydelsefulla diktverk.

 Verket är en samling absurda dialoger som till synes är helt obegripliga. Vvedenskij dissekerade förutom språket också absurditeten i det sovjetiska samhället och Stalins terror. 

På finska har boken publicerats under titeln Joitakin keskusteluja, och det är knappast en slump att regissören och manusförfattaren Akse­ Pettersson­ kallar sin senaste pjäs på Q-teatteri för Joitakin keskusteluja merkityksestä, ”några diskussioner om mening”. 

 

Scenen är en äckelrealistisk vy av något vi alla känner igen: en urban bakgård till något offentligt utrymme i Finland, med sina kännspaka kvadratiska betongplattor. Tre vita plaststolar står uppradade vid en tom anslagstavla, som samsas med ett cocktailtält med en kaffetermos. På golvet en sunkig madrass med ett anteckningsblock. Anna ­Sinkkonens dekor suger oss redan innan föreställningen börjar in i en berättelse. 

Berättelsen är sedan snarast en icke-berättelse. I centrum står tre statister vid en filminspelning (lysande trion Elina Knihtilä, Tommi­ Korpela, Pirjo Lonka), som under enaktaren försöker komma underfund med vad de ska göra, vad som händer och vad det egentligen är som de borde komma underfund med. Det handlar naturligtvis inte om en filminspelning, utan om ett samhälle där verkligheten tappat sin betydelse, där innebörden i orden har försvunnit.

Känslan av absurditet förstärks av att diskussionerna punkteras av en dansare (Jyrki Karttunen) som i olika kostymer framför dansnummer – som alldeles tydligt ska betyda någonting för skådespelarna, men vad? Den stumma tjejen (Ringa Manner, som också handhar musik och ljudvärld) som ligger på madrassen och skriver något verkar veta något som de andra inte vet, men ”nej, henne ska du inte fråga, du får bara en timmes­lång föreläsning om något helt ovidkommande”. Så ingen frågar. 

 

Balanserande på en knivsegg lyckas Pettersson underhålla utan att underskatta publiken, utmana utan att tala ner till publiken. Det är länge sedan jag skrattade så mycket på en föreställning – men också länge sedan jag tänkte så mycket under en föreställning. 

Pettersson fångar lyhört de existentiella utmaningarna i vår tid – eller egentligen i alla tider och på alla platser. Må det handla om 1930-talets Sovjet, 2020-talets USA eller vår globala handfallenhet inför en värld som vi alla känner att är ur led, men som vi i denna vår alternativlöshetens era inte hittar begreppen för att ställa på rätt köl igen. 

Skådespelararbetet är makalöst. Samspelet är sömlöst. 

Genom att flytta blicken från Brecht närmare den sovjetiska absurdismen har Akse Pettersson skapat en tidlös klassiker, en finländsk I väntan på Godot. Föreställningen ger inga svar, men innan vi kan börja förstå, måste vi först förstå att vi inte förstår. Det här är något av det bästa jag sett. Någonsin. 

 

Q-teatteri: Joitakin keskusteluja merkityksestä. Regi & manus: Akse Pettersson. På scenen: Elina Knihtilä, Tommi Korpela, Pirjo Lonka, Ringa Manner, Jyrki Karttunen. Scenografi & dräkter: Anna Sinkkonen. Ljus: Anna Pöllänen. Ljud: Turkka Inkilä. Musik: Ringa Manner. Spelar fram till 15.12 2023.

Foto: Pate Pesonius

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.