Minnen från Gaza

861

Vi förlovade oss i Gaza city. Det var sen höst, varmt men inte för varmt. Ann och jag satt under ett träd och åt falafel. Vi gick längs stranden där det var fullt med folk. Vi satt på en pir och såg fiskebåtar komma in till hamn med sin fångst. I en hantverksby köpte vi små keramikfat med olivmönster, vi använder dem fortfarande. Vi gick till fotografen, han hade en uråldrig kamera på stativ, vi fick stå alldeles stilla när han tog en svartvit bild som han sedan handkolorerade. Fotot har vi framme i vårt hem. På kaféerna var det fullt med folk, jag minns vänliga ansikten och nyfikna frågor.

Men jag minns också hur överbefolkat det var, elavbrott och fattigdom. Den instängda och desperata känslan av allt för många människor hopträngda på en liten yta, ättlingar till dem som fördrevs. Den hårdbevakade gränsövergången Erez med det som såg ut som boskapsfållor där trötta palestinska arbetare köade för att släppas in i Israel för att arbeta över dagen. När de ens släpptes in. Bevakade av unga tungt beväpnade israeliska soldater som tuggade tuggummi.

 

Sedan dess har allt blivit sämre i Gaza. Hamas vann makten i val och behöll den. Israels blockad har strypt ekonomin. Gaza har blivit fattigare, mera hopplöst, extremisterna i Hamas kontrollerar hela samhället. Våldet har ökat med raketbeskjutningar mot Israel och flyganfall som hämnd. Så mycket av det som byggdes upp har rivits ned. Befolkningen är ung, de saknar framtidsmöjligheter och hopp. Vreden mot Israel har vuxit. En perfekt jordmån för hat, hämnd och våld.

Jag tror att vi ska minnas några saker när orden är som hårdast. Att blint våld mot civila aldrig kan rättfärdigas. Att Hamas är reaktionära konservativa islamister. Att Israels illegala ockupation av palestinska områden är konfliktens grundorsak.

Men jag minns de vänliga människorna i Gaza och tänker på dem när marken skakar av Israels bomber. De som blir statistik och siffror medan israeliska offer för Hamas vansinniga terror får ansikten, namn och historier. Avhumaniseringen är hatets och våldets förutsättning.

Då arbetade Ann på generalkonsulatet i Jerusalem. Det har gått 22 år, våra barn är tonåringar, de har allt det som barn i Gaza saknar. Ann har blivit svensk ambassadör i Hanoi. Igår gick den israeliska ambassadören förbi vårt hus med sin hund och livvakt, alltid med livvakt. Jag tycker om honom, han är lågmäld och fundersam. De bodde på en progressiv kibbutz i Israel. Han uttalar sig aldrig rasistiskt eller nedsättande om palestinier, han är en av dem som längtar efter fred. Han var i Israel när Hamas anföll. Flera av hans vänner dödades, flera blev kidnappade. Jag famlade efter ord när jag talade med honom. Jag såg hans sorg, hans förtvivlan.

 

Få debatter är så kategoriska och konfrontativa som den om Israel och Palestina. Jag tror att vi ska minnas några saker när orden är som hårdast. Att blint våld mot civila aldrig kan rättfärdigas. Att Hamas är reaktionära konservativa islamister. Att Israels illegala ockupation av palestinska områden är konfliktens grundorsak. Att Israel gödde Hamas tillväxt med sitt agerande och att de eldar på konflikten med nya bosättningar på Västbanken. Att antisemitism aldrig ska godtas och att Israels regering och judendomen inte är samma sak. Att föräldrar sörjer sina barn lika mycket oavsett om de är palestinska eller israeliska.