Under den gångna hösten har jag sett två scenkonstverk som antar formatet av en livekonsert. Norska Witch Club Satan som besökte Baltic Circle-festivalen vred upp såväl volymen som estetiken till 11 i sin death metal-hyllning Bloodmother. I Oblivias Pleasure ryms också de hårdare riffen och attityden med, fast här går åtminstone inledningen i en lugnare takt.
Faktum är att den dunkla belysningen på scenen, den guldglittrande kulissen och den mjuka, lekfulla men samtidigt innerliga stämning som är Oblivias specialitet, får mig att känna mig lite som om jag befann mig på en lågstadieskolas julfest, eller en familjevänlig julkonsert.
Jag har också tidigare imponerats av den elektroniska musikern och kompositören Yiran Zhao, gruppens samarbetspartner och nyaste medlem sedan 2019. Även här skapar hennes musik en ljudmatta som fint matchar och förhöjer det som pågår på scenen. Men endast en musiker gör inte en konsert: ikväll backas Zhao och hennes keyboards dessutom upp av Thilo Rucks elgitarr och Gabriele Leschs mezzosopran. Den tidigare nämnde blir en av mina personliga höjdpunkter: precis som Nikoline Spelkjavik i Witch Club Satan river han av ett imponerande solo som påminner mig om att en rejäl rock-gitarr är något jag upplever allt för sällan i mitt liv.
Uppbackning av bekant ansikte
Förutom musikerna har gruppens kärnmedlemmar Annika Tudeer och Timo Fredriksson ikväll också uppbackning av performance- och ljudkonstnären Juha Valkeapää, ett annat bekant ansikte. Även Valkeapää blandar i sin konst ofta det sårbara, barnsliga och underfundigt humoristiska: hans stil känns som en fullträff som utan problem integreras i resten av verket.
Verket är tredje delen i Oblivias trilogi Emotions and Politics eller Känslor och Politik. Det undersöker, som namnet säger, njutningens politik genom ett slags associativ musik- och danslek.
De tre dansarna lyckas på ett väl avvägt sätt blanda in ett mått av fysisk komedi i sina rörelser och miner, men utan att låta det ta överhanden på ett sätt som “fjantar bort” hela helheten och förfaller i spexande. Avslutningens punk-crescendo fungerar fint för att knyta ihop kvällen och erbjuda åskådaren en tillfredsställande urladdning efter de långsammare partierna.
Oblivia hör fortfarande kanske inte till de inhemska scenkonstgrupper vars produktion är den mest omedelbart lättsmälta för mig att ta till mig. Men det är omöjligt att förbli kall inför deras renodlade, utpräglade personlighet, eller inför deras kompakta, allvarliga komedi som har en tendens att stanna kvar i minnet och bjuda på nya överraskningar långt efter att ridån gått ner.
Viirus Guest: Oblivia
Koncept: Oblivias arbetsgrupp
På scenen: Timo Fredriksson, Annika Tudeer, Juha Valkeapää.
Gitarrist: Thilo Ruck
Mezzosopran: Gabriele Lesch
Kompositör, elektronisk livemusik: Yiran Zhao
Dramaturgisk hjälp: Alice Ferl
Ljusdesign: Meri Ekola & Stine Hertel
Kostymdesign: Tua Helve
Spelar fram till 14.12.
Foto: Sara Autere
