Det har blivit något av ett kännemärke för Wasa Teater att sätta upp pjäser som utspelar sig i, eller på något sätt behandlar, Österbotten. Solchanser beskrivs som en urban relationskomedi och en ”kavalkad av tragikomiska situationer” och även om den tydligt är förlagd i en Vasakontext är tematiken mera allmänmänsklig: att känna sig främmande i det bekanta – främmande i en bekant stad, främmande i en nära relation.
Solchanser är en nyskriven pjäs av far och dotter Johan Fagerudd och Siri Fagerudd. Man kan förmoda att deras upplevelser av att vara inflyttare, bortflyttare och hemvändare har lämnat avtryck i de olika scenerna. För regi och koreografi står Jakob Johansson.
Pjäsen byggs upp kring ett antal mer eller mindre sammanhållna scener som ibland vävs ihop med andra, eller varieras, och ibland passerar som revysketcher. Den som förväntar sig en sammanhållen intrig blir kanske besviken och mot slutet av första delen undrar jag för mig själv: Hur ska de få ihop det här?
Länkarna går däremot via tematiken som löper genom scenerna, men också via färger och dekor. Den stora bakgrundsväggen med en naivistisk Vasasiluett i grälla färger används hela pjäsen igenom och anpassas fyndigt via ljussättningen. Dekorelement som behövs i vissa scener, en teaterdörr till exempel, dras kvickt ur fondväggen för att sedan smälta in i densamma igen. En myckenhet av visuella intryck som svarar mot det absurda i pjäsen.
Vissa scener har drag av en ramberättelse, exempelvis Johan Fagerudds karaktär Sven – pensionerad lärare – dyker ideligen upp och pratar just så mycket som pensionerade lärare gör. Sven är en av höjdpunkterna i föreställningen, festligt rolig och skickligt spelad.
En av de starkaste och roligaste scenerna är Novas (Siri Fagerudd) möten med gamla gymnasiekamrater (Maria Udd och Markus Lytts). Småstadens förväntningar och normer manifesteras fyndigt i frågor som ropas ut för att överrösta musiken. Dessutom ställer Udd och Lytts frågorna med just sådana varianter av Vasasvenskan som deras frågor verkligen skulle ställas med. Lytts grabbiga variant färgar träffsäkert uttryck och manér och resultatet blir väldigt underhållande.
Johan Fagerudd har under flera år gjort sketcher och inhopp som Kent från Jeppis, som efter tre veckor i Stockholm fått till en alldeles ryslig blandning av rikssvenska och jakobstadsdialekt. Siri Fagerudd gör i Solchanser en egen variant. Gustav har efter ett inhopp som statist i Beck en spirande skådespelarkarriär i Stockholm, men är hemma i Vasa ett slag – nej, inte av ekonomiska skäl. Det är så jobbigt att bli igenkänd hela tiden. Till skillnad från Kent är Gustav helt impregnerad av Stockholmskan och de dryga manéren.
Solchanser utgör en räcka snabba pendlingar mellan allvar, komik och svart humor. Ibland undrar man om det är tänkt att den här scenen ska vara rolig, och vid andra om man får skratta åt det här. Det är inte nödvändigtvis en dålig sak, men eftersom pjäsen dessutom saknar sammanhängande intrig kan intrycket bli lite spretigt. En del fullständigt galna scener och många absurda inslag och helgjutna skådespelarprestationer gör däremot att helheten är väldigt underhållande.
Foto: Frank A. Unger
Wasa Teater: Solchanser
Av: Johan Fagerudd & Siri Fagerudd. Regi & koreografi: Jakob Johansson Scenografi & kostym: Pia Enroth. Mask- & perukdesign: Fia Derghokasian. Ljusdesign: Kristoffer Svenn. Ljuddesign: Niklas Nybom. Musikansvarig: Ralf Nyqvist. Skådespelare: Lina Ekblad, Markus Lytts, Maria Udd, Tove Qvickström samt gästerna Johan Fagerudd, Siri Fagerudd, Jon Henriksen. Spelar fram till 2.3 2024.
