Den minimalistiska helheten i Dancer in the Dark på Lilla Teaterns scen väcker tittarens nyfikenhet och den är med enkla, kraftfulla medel väl ihopsatt, skriver Lotta Green.
Ett tecken på att en musikal fungerar för mig är att tårarna oförklarligt börjar rulla nedför kinderna så fort ensemblen har kommit i gång. Jag vet inte vad det är musikaler har för märklig inverkan på mig, men det vet jag – att jag redan under inledningsnumret till Lilla Teaterns storsatsning Dancer in the Dark sitter och fullständigt blöter ner min kragskjorta.
Inledningsvis står Selma, Lumi Aunio, ensam på den mörka scenen i ett ensamt strålkastarljus. Hon sjunger en enslig melodi som så småningom byggs på av dansare och skådespelare tills hela scenen fylls av ett samklingande sammelsurium av röster, ljud och musik. Det här är början till en fängslande föreställning som överraskande får fatt i en och inte släpper taget ett enda ögonblick.
Kontroverserna
Dancer in the Dark, musikalfilmen med regi av Lars von Trier från år 2000, gjorde intryck på många. I centrum står Selma – en tjeckisk ensamstående mamma i ett litet samhälle på den amerikanska glesbygden. Hon jobbar hårt på en fabrik för att spara pengar till en ögonoperation som hennes son behöver, han lider av samma ögonsjukdom som hon själv. Allting går utför när Selma felaktigt anklagas för att ha stulit de pengar hon har sparat ihop. Hon hamnar i fängelse, där hon så småningom utsätts för det allra värsta – hon sätts att vänta på sin egen dödsdom.
Filmens styrka låg bland annat i sitt sätt att brutalt kombinera den isländska artisten Björks musikaliska uttryck med ett gripande händelseförlopp där en människas godhet och strävanden till något bättre leder henne in i en fullskalig tragedi. Det föddes också en viss kontrovers kring filmen, då Björk efteråt ondgjorde sig över von Triers syn på kvinnor och menade att han enbart var ute efter att skildra Selmas lidande.
Dessa motstridigheter kring vem Selma egentligen var gjorde slutligen huvudrollen till en mångskiftande och intressant karaktär, som trots den tragedi hon utsätts för ändå konstant bevarar en alltigenom ljus tro på människan. Med dessa tankar i bakhuvudet undrar jag alltså hur Lilla Teatern ska ta sig an en film som så tydligt har gestaltats av den ytterst egensinniga och personliga Björk. Eftersom filmens soundtrack Selmasongs också var så starkt präglat av Björks musikaliska uttryck undrar jag dessutom hur någonting nytt ska kunna födas ur något som redan är så personligt, färdigt och slutgiltigt utmejslat.
Min oro kring hur Aunio ska axla en roll som så starkt förknippats med Björk är också obefogad – Aunio har inga manér och hon visar inte några som helst tecken på att försöka efterlikna förlagan.
Parallellerna bleknar
Jag vet inte hur det egentligen går till, men det tar inte länge innan jag helt har skjutit undan alla paralleller till filmen. Min oro kring hur Aunio ska axla en roll som så starkt förknippats med Björk är också obefogad – Aunio har inga manér och hon visar inte några som helst tecken på att försöka efterlikna förlagan. Hon tolkar rollen på sitt eget sätt och dansar ohämmat omkring som om rollen var skriven för just henne. Hennes sångröst klingar starkt och säkert genom hela föreställningen – hon är en mästerlig sångare, även om solosången tidvis kämpar med att höras i de mer högljudda partierna.
Jag vill ropa och hojta att den danska kompositören Marie Højlund är ett geni. Tankarna på parallellerna till filmen och Björk bleknar slutligen, medan det ena mer mångskiftande musikalnumret efter det andra radar upp sig på Lilla teaterns scen. Den nyskrivna musiken och ljudvärlden, skapad av Højlund och Morten Riis, har allt man kan förvänta sig av en musikal. Den är överraskande, i sina stunder både återhållsam och bombastisk, den är harmoniskt intressant och letar sig in under huden på en, vilket kapellmästaren och musikarrangörerna Eeva Kontu och Paavo Malmberg sett till. Att musikerna dessutom står på varsin sida om scenen och spelar synth och elektroniska trummor gör det hela ännu mer effektfullt.
Visuell och auditiv helhet
Liksom i filmen har den synskadade Selmas förhållande till ljud och musik i denna musikaltappning ympats in i storyn genom att röster, stampande fötter, rytmer och musik utgör en del av fabriksvardagen. Till hjälp har man tagit steppskor, handklappningar och plåtslammer som får fabrikens analoga ljudvärld att bli en del av den musikaliska helheten.
Kort sagt väcker den minimalistiska helheten på Lilla Teaterns scen ens nyfikenhet och är väl ihopsatt med enkla, kraftfulla medel. Det visuella uttrycket och ljudvärlden ter sig som om de härstammade från samma grundidé, vilket är ett resultat av ett lyckat samarbete mellan skådespelare, musikarrangörer, scenograf och kostymansvarig – samt inte minst regissören Jakob Höglund som också är hjärnan bakom den smidiga koreografin som inte hickar till ett enda ögonblick.
Föreställningen är gripande, sorglig och stundom humoristisk – amatörteatern som Selma är delaktig i på fritiden är alldeles bedårande i sitt uttryck. Dialogerna mellan musikalnumren knyter ihop berättelsen så att den blir sammanhängande och närvaron på scenen är påtagande intensiv. Det känns som att alla skådespelare och dansare helhjärtat bidrar till den helhet som sömlöst tickar på under den 2,5 timme långa föreställningen.
Lilla Teatern: Dancer in the dark.
Baserar sig på filmen Dancer in the Dark av Lars von Trier. Text och lyrik: Patrick Ellsworth. Musik: Marie Højlund. Ljudvärld: Morten Riis och Marie Højlund. Regi och koreografi: Jakob Höglund. Kapellmästare och musikarrangör: Eeva Kontu. Musikarrangör: Paavo Malmberg. Scenografi: Antti Mattila. Kostym: Samu-Jussi Koski. Ljusdesign: William Iles. Ljuddesign: Jaakko Virmavirta. Mask: Pia Malmberg. Regi- och koreografiassistent: Johanna Elovaara. Dramaturg: Sanna Niemeläinen. I rollerna: Lumi Aunio, Emil Paloniemi, Iivari Luomala, Pia Runnakko med flera. Spelas fram till 31.12.2024.
Foto: Heli Blåfield
