Panik: Satansdyrkan behandlar ett intressant tema men när vändpunkten nalkas sker ändå ingen vändning, skriver Astrid Stenius.
Ljust parkettgolv, trästolar med röda sittdynor i raka rader, en surrande projektor mitt på golvet och en kännspak liten upphöjd scen med röd sammetsridå längst fram. Brages festsal vid Kaserntorget är en parodi på en föreningslokal eller ett mötesrum i en gammal skola, där någon kvinnodominerad arbetsplats inom den sociala sektorn kan tänkas ha en utbildningsdag, kanske en föreläsning om barns och ungas välmående.
Och det är faktiskt precis vad den fria teatergruppen Ruikuttajat! ger publiken då det vankas premiär för föreställningen Panik: Satansdyrkan. När det gäller val av utrymme har man prickat precis rätt.
Föreställningen har formen av en föreläsning, och som den ömsom oroade, ömsom uppviglande föreläsaren, en korsning mellan frikyrkopastor och dagisvuxen, fungerar en sjåpig Mari-Helen Hyvärinen.
Impulsen till föreställningen är Mari-Helens eget minne från då hon för första gången konfronterades med konceptet satansdyrkan i form av en tidningsrubrik i dagspressen på 90-talet, och det är en av styrkorna med föreställningen att den är självupplevd och klart igenkännbar.
Temat är den satansdyrkan som sägs sprida sig bland barn och unga i dag. Och det är alltså nutid, inte 90-tal, som man lätt skulle kunna tro. Det är inte bara skärmtid och syntetiska droger som ger rättskaffens medelklassföräldrar gråa hår, utan också hotet från den mörka sidan, ja rent ut sagt från djävulen. Det är satan själv som vill sätta klorna i våra ungdomar, och det måste, vilket också framgår av föreställningens namn, leda till moralpanik. Så resonerar Hyvärinens föreläsare.
Det är alltså inte bara festsalen som är en parodi. Föreställningen tar direkt från start ett parodiskt grepp om sitt ämne. Den ler i mjugg åt att någon kan vara töntig nog att tro att det hjälper att be fader vår när fara hotar, lite illa dolt religionsförakt där.
Å andra sidan framställt det som nostalgiskt när publiken, bestående av allt mellan 20-plussare och pensionärer, utan prut stämmer upp i Måne och sol till Hyvärinens makliga gitarrackompanjemang. De två första verserna går galant utantill, och i refrängen (Herre, vi tackar dig, och så vidare) klämmer många i församlingen i ordentligt.
Tankarna går till Torsten Fagerholms ledare i HBL 13.11.2024 där han kommenterade rektorers och vårdnadshavares beröringsskräck med religiösa inslag i skolan i dag. Kvällens publik var uppenbarligen gammal nog att kunna leverera Måne och sol utan vare sig förvarning eller luntlappar. Kommande generationer kommer inte att vara barn av samma enhetskultur.
Trots den intressanta parallellen till diskussionen ovan, och trots många andra finurliga och charmiga detaljer, exempelvis videoklippet från 90-talet där en expert som intervjuas beskriver hur satansdyrkan börjar med att man börjar skära sig, är föreställningen problem emellertid av det mer genomgripande slaget.
Det parodiska, lågintensivt fnissiga tonfallet håller i sig för länge. Vi är 40 minuter inne när Hyvärinens propra föreläsare går från att vara förnumstigt oroad – visserligen med sprickor i fasaden redan tidigare, så att oråd anas – till att kort och gott bli besatt. Djävulen har alltså kommit in i hennes kropp, lamporna blinkar, projektorn pajar och Hyvärinen dräper utan omsvep sin välmenande men hispiga assistent (Otto Ekman).
Det borde vara den avgörande vändpunkten, efter vilken inget längre är sig likt, men faktum är att allt är sig likt. Det blir inte skrämmande, och det tråkiga är att det verkar som om arbetsgruppens avsikt har varit att det ska bli det, på riktigt. Men det kan det inte bli, för Hyvärinen förblir en komisk karaktär som vill tända ljus och be, så fort det blir lite läskigt. Föreställningen hade gynnats av en utomstående regissör.
Panik: Satansdyrkan. Text: Mari-Helen Hyvärinen. Regi: Otto Ekman och Mari-Helen Hyvärinen. Dramaturgi och specialeffekter: Otto Ekman. Audiovisuell design och teknik: Oscar Fagerudd. Produktion: Mari-Helen Hyvärinen. På scenen: Mari-Helen Hyvärinen. Premiär i Brages festsal 16.11.2024, spelas även 22.11 2024.
Foto: Frej Vuori
