Situationen inom hälso- och sjukvården dryftas så gott som dagligen i dagspressen. Ur ett patientperspektiv kan situationen te sig kaotisk med långa köer och en pressad primärvård. Hur ser läget ut bland vårdpersonalen? Ny Tid samtalar med sjukskötaren Annukka Heiskanen som arbetar på en jouravdelning.
Det anlitas dyra konsulter för att utreda vad problemen beror på, men för oss som jobbar på sjukhus är det ofta uppenbart.
Annukka Heiskanen som jobbar på sjukhusjour vid ett av landets större sjukhus är märkbart frustrerad över läget inom vårdsektorn.
Hon bekräftar den i offentligheten ofta återkommande bilden av en trängd situation för vårdarna.
– På ett allmänt plan innebär vårdkrisen en enormt ökad arbetsbörda för sjukskötarna, stor oro över hur den offentliga vården ska klara trycket och för om patienterna får den vård de behöver.
Heiskanen har arbetat i cirka fem år på sin nuvarande arbetsplats, nästan 20 år inom sektorn, och har bevittnat en tydlig förändring. Hon betonar att hennes perspektiv i första hand gäller jourvården, men de olika delarna av systemet är beroende av varandra.
– Inom jourvården syns det tydligt hur platserna inom äldreomsorgen systematiskt minskat under de senaste 10 eller 15 åren. Det bottnar i en fin och vacker tanke om att alla ska få bo hemma, men det funkar ju inte för alla.
– Människor blir idag väldigt gamla, vilket betyder att de är i dåligt skick; dels fysiskt men dels blir också demens vanligare med åldern och många klarar sig helt enkelt inte hemma.
Dålig koordinering
Heiskanen ser utvecklingen inom vård- och omsorgssystemen som dålig planering och ett tecken på hur fjärmade beslutsfattarna är från verkligheten. Det här handlar inte bara om otillräckliga resurser utan om det hon beskriver som ett idiotiskt hoplappat system – när delar av systemet körs ner flyttas patienterna bara någon annanstans, men de försvinner ju inte.
Nedskärningarna gäller också exempelvis den psykiatriska vården.
– Alla platser inom anstaltsvård har skurits ned och den öppna vården är alldeles otillräcklig. Det betyder förstås att människor hinner bli i mycket sämre skick. Också de hamnar hos jourvården och specialsjukvården.
Heiskanen poängterar att hon inte ser pengarna som den enda eller viktigaste frågan, läget är framför allt ohållbart med tanke på de omänskliga konsekvenserna. Men det har också ett pris att folk som inte behöver specialiserad vård hamnar där för att övriga delar av systemet fallerar.
Hon ser utvecklingen som ett exempel på den dåliga koordineringen av beslut om vårdsystemen. Det här får en mängd kaskadeffekter. Till exempel kan operationer skjutas upp om det inte finns tillgängliga bäddplatser, vilket i sin tur kan leda till längre sjukledigheter.
Patientanhopningen på jouren avhjälps i praktiken genom att patienterna flyttas ut på avdelningar så att avdelningsskötarna gör mer, med samma resurser och till samma lön.
Ineffektiv resursanvändning
Att patienter flyttas runt mellan avdelningar där det råkar finnas plats skapar en kaotisk situation och onödigt arbete.
– Patientanhopningen på jouren avhjälps i praktiken genom att patienterna flyttas ut på avdelningar så att avdelningsskötarna gör mer, med samma resurser och till samma lön.
För patienterna kan det betyda att plats fixas i korridorer eller badrum; för personalen att specialkompetens förlorar sin betydelse.
– Säg att du jobbar på en urologiavdelning och får en patient med helt andra problem. Då måste du sätta dig in i det området och ta reda på hur patienten ska skötas.
Det tar tid och försvårar arbetet, precis som när läkarna irrar runt på sjukhuset för att hitta sina patienter.
– Det blir sjukt mycket mer sånt här arbete när man försöker bygga om vårdsystemet med samma mängd byggklossar – trots att klossarna var otillräckliga till att börja med.
Med större patientantal ökar också risken för missar.
– Förstås leder brådska alltid till att det sker fler misstag. Den tid man har för varje enskild patient blir avsevärt kortare och det finns saker man kanske inte lägger märke till för att man är upptagen någon annanstans.
– När sjukskötarna strejkade talades det om att patientsäkerheten äventyras, men vi lever ju hela tiden med att avdelningarna är överfulla eller att det inte tas in vikarier för sjukledig personal.
På jouravdelningen är patienterna hela tiden under sjukskötarnas uppsikt, men ute på avdelningarna är de i olika rum. Det medför stora utmaningar när antalet patienter per sjukskötare blir större.
– Inte ens sjukskötare kan vara på många ställen samtidigt! (skratt) Om du är i ett rum kan du inte veta vad som pågår i ett annat. Oavsett hur väl man försöker göra sitt jobb är det en fysisk omöjlighet.
Förvärrar personalbristen
Bristen på koordinering av de olika tjänsterna har flera indirekta konsekvenser. Heiskanen tror att både den fysiska och den psykiska arbetsbördan bidrar till att folk säger upp sig.
– Många sjukskötare har dåligt samvete eller sörjer att de inte kan göra sitt bästa.
Att arbetet inte motsvarar ens egna yrkesval bidrar också till att försämra arbetsmotivationen.
– Om du är, säg, sjukskötare inom kirurgi men i praktiken driver ett äldreboende, kan det sänka den professionella motivationen och få folk att söka sig till andra arbetsplatser.
Heiskanen ger inte mycket för ”effektivering” genom omfördelningen av fler arbetsuppgifter till sjukskötare – särskilt inte om det inte syns i lönen.
En del tror hon söker sig till jobb med motsvarande ersättning för mindre krävande arbete, till exempel ställen där man inte behöver arbeta i skift.
När frågan om förkortad arbetstid kommer på tal berättar Heiskanen att hon själv jobbar 80 procent.
– Hos oss är det otroligt många som gör kortare dagar, det är nästan en förutsättning för att man ska orka.
Det är ingen självklarhet att man får förkortad arbetstid och periodvis kan arbetsgivaren neka en det.
– Det här är något som försämrar arbetshälsan kännbart, i princip kan arbetsgivaren bestämma om ditt liv. Din livssituation skulle kanske kräva åttio procent men chefen säger nej. Sånt är förstås också saker som bidrar till att folk tröttnar.
Helhetstänk och bättre målbild
Heiskanens grundbudskap är att alla delar av systemet måste fungera för att helheten ska bli hållbar. Det här betyder bland annat att satsningar också behövs på förebyggande arbete.
– Bara den absolut nödvändiga vården tryggas [i dagsläget]. Men vad innebär det när alla börjar vara i sånt skick att de behöver nödvändig vård för att deras åkommor inte åtgärdats i tid?
– Förebyggande är en av nycklarna.
Hon gissar att en orsak till den utveckling som skett är en ideologisk privatiseringsiver; viljan att förskjuta en större del av vården till den privata sidan. Det är en vanlig föreställning att det privata är effektivare än det offentliga, en tanke Heiskanen avvisar. Det som kan se ut som effektivitet är snarare selektivitet:
– Den privata vården är jättebra om du är någorlunda frisk och har någon enkel åkomma. Men åldringar, multisjuka, människor med minnessjukdomar, psykiatriska sjukdomar eller beroendesjukdomar – de sköts ju inte på den privata sidan.
Tvärtom anser hon att remisser från den privata vården ibland belastar det offentliga ytterligare när fall som kanske inte hör hemma inom jourvården (inte är akuta) skickas dit.
Heiskanen anser att vård- och omsorgssystemen borde ses som det som i grund och botten möjliggör samhället och inte som en utgiftspost.
– Vi tar ju hand om arbetstagarna – nån tar hand om deras föräldrar, nån tar hand om deras barn och nån behandlar deras sjukdomar och gör det möjligt för dem att jobba.
I grunden menar hon att det handlar om politisk vilja.
– Vad vill vi satsa pengar på? Det talas hela tiden om att det inte finns alternativ. Men det är ju inte ett alternativ att inte ta hand om människor!
– Vi människor är hela det här samhället. Varför ska samhället snurra om inte för människors
skull?
Foto: Wikimedia Commons
