Raga är Martin Högstrands fjärde roman och den har en självbiografisk ansats. Indien i början av seklet är scenen, där den unge mannen söker sin far men finner sig själv. Sökandets ursprung ligger i djupa skamkänslor över att hans pappa har varit frånvarande.
Under Indienresan möter han nya vänner, framför allt Helmut, ”hashpustaren”, och konstnären Isabelle. De tycker båda att hans skam över att bara ha en förälder är borgerlig. Är hans skada inte pappans fel, utan bara att han lever enligt ett borgerligt ideal om hur en familj bör se ut?
Huvudpersonens mansideal är att vara en närvarande pappa. Det är befriande att läsa om en ung osäker man som inte försöker leva upp till ett traditionellt maskulint ideal, utan väljer ett som passar honom. Hans tafatthet, till exempel när han faller för en kvinna, är ärligt beskriven.
Språket är karakteristiskt för berättarem (romanen är skriven i jag-form); det lite tillbakadragna samsas med suggestiva och ibland briljanta liknelser som verkligen förhöjer läsupplevelsen. Den realistiska blicken gör sig ibland påmind i texten, till exempel när det högtflygande och det jordnära går sida vid sida i beskrivningar av en spirande kärlek. I ett par närmast hallucinatoriska scener blir det en kontrast mellan den lågmälda prosan och de dramatiska (och i ett fall sadistisk) scenerna.
När den unge mannen i inledningen säger till sin pappa att han ska åka till Indien, svarar pappan ”Jag förstår inte varför alla ska dit nuförtiden.” Berättaren påstår sig vilja se världen, men hans ungdomliga självupptagenhet sätter käppar i hjulet. Hur många är det inte som har begett sig ut för att upptäcka världen, för att istället finna sig själv och det egna livets mening? Är inte detta mycket bättre än att resa iväg och förlora sig själv i världen?
Indien spelar tyvärr ingen avgörande roll i romanen, trots att efterordet utrycker att Indien fick huvudpersonen att göra en ”piruettsväng” in i mystiken. Det händer mycket i honom; en uppgörelse med pappan och en blommande förälskelse, så även om det är synd så är det inte förvånande att han inte tar för sig av de andliga skatter han befinner sig mitt ibland där på ashramet. Indien förblir en kuliss för det inre dramat som kretsar kring huvudpersonen. Enbart pappan och förälskelsen lyckas tränga igenom hans filter. Andra personer, även den spännande vännen Helmut, spelar biroller och tas inte riktigt på allvar som självständiga människor.
Huvudpersonen är ambivalent i många frågor. Han är stolt över att ha utbildat sig till matematiker vid ”landets främsta universitet”, samtidigt som han förkastar en naturvetenskaplig karriär för det konstnärliga. Efter en inledande tvekan inför förälskelsen accepterar han den helhjärtat, vilket känns som en befrielse –även om man inte vet hur det kommer att sluta. Detta är en ungdomlig osäkerhet och ambivalens som känns klar och tydlig. Därför skaver det att berättaren kommer till insikt om att pappan inte betyder ett jota, men i efterordet (som anges skrivet 20 år senare, när boken skrevs) sägs det att relationen fortfarande betyder väldigt mycket. Kanske mynnar det jag tolkar som en mognadsprocess i romanen senare ut i en förmåga att acceptera motstridiga perspektiv i livet?
Martin Högstrand: Raga.
Scriptum, 2023.
