Iida Rauma utnyttjar dubbelgångarmotivet effektfullt i sin prisbelönta roman Hävitys, skriver Anna Remmets.
I filmklassikern Fucking Åmål finns en scen som har blivit extra ikonisk. Den mobbade och lesbiska huvudpersonen Agnes börjar bråka med sin enda ”kompis”, en rullstolsburen tjej. Agnes förkunnar kallt att det tråkigaste hon någonsin gjort var att följa med sin vän på ”rullstolsbasket” och flickan i rullstolen berättar i sin tur hur jobbigt hon tycker att det är att umgås med Agnes eftersom hon alltid behöver oroa sig för att denna ska börja stöta på henne och ”äckla sig”. Scenen är ett lysande exempel på utstötta som likt krabbor nerslängda i en hink klättrar över varandra och är sammantvinnade i hat snarare än solidaritet.
Den kommer till mig flera gånger under läsningen av Iida Raumas prisbelönta roman Förstörelse. Det är Raumas, född 1984, tredje roman som kom ut på finska 2022 och i svensk översättning av Janina Orlov 2024.
En eller två?
I romanen möts den namnlösa A och Ira ett tjugotal år efter sin helvetiska skoltid och börjar minnas tillsammans. Det som kommer fram i minnesbilderna är en golgatavandring av förnedring, våld och utfrysning. Och i skolan som ironiskt nog är döpt efter ett kvinnligt helgon är de vuxna inte bara passiva inför mobbningen: läraren Anna-Maija deltar aktivt själv, fast med hjälp av den mer subtila verktygslåda hon som vuxen har tillgång till.
Vad gäller A och Ira är de liksom Agnes och hennes enda ”vän” hänvisade till varandra av nöd och inte sympati. Enligt en grym men obönhörlig logik känner A snarast aversion mot Ira, som är ännu mer utstött och ”hopplös” än hon själv. Det är som om hon fruktar att Ira ska ”smitta” och dra ner henne ännu djupare. Ira skildras genom A:s ögon som något frånstötande, något som riskerar att fastna på en själv. Det är en fasansfull men saklig beskrivning av hur det fungerar i den trånga krabbhinken där barn hålls fångna i cirka tio års tid.
I romanens nu försöker A utan alltför stor framgång uppnå något slags normalitet. Ira å sin sida tycks leva ett mindre stabilt liv som författare av autofiktiva böcker. När A tänker på henne är det som något skrämmande som lurar nere i barndomens mörker och likt en Näcken både hotar och lockar med tanken på att göra henne sällskap där. När de väl möts (för att A inte kan hålla sig borta) blir de bokstavligt insnärjda i varandra i en dans där alla minnen nystas upp.
Här väcker Rauma tvivel hos läsaren beträffande om A och Ira faktiskt är två individer? Eller är de olika sidor av samma person? Två möjliga öden för ett traumatiserat barn?
Upplägget med dubbelgångare och tvivlet kring om två personer i själva verket är en och samma har sedan gotikens dagar använts till leda. Det är därför bra att författaren tycks vara medveten om detta och relativt snabbt adresserar det genom att låta Ira själv föreslå att hon kanske är den del av A som har stannat i barndomen medan den sistnämnda strävat vidare mot normalitet. Tillsammans med det febriga språket och A:s nattliga vandringar förankrar dubbelgångarmotivet romanen i skräckens snarare än den strikta realismens modus.
Detta är en praktik som är motsatsen till vår tids påbud om att människor som varit med om traumatiska upplevelser ska se sig som ”överlevare” och inte ”offer” och ”gå vidare” i livet.
Ressentimentfyllt malande
Man känner också igen det maniska, ältande flödet från den österrikiske författaren Thomas Bernhards Skoggshuggning. Tillägget ”sade A” som Rauma förser romanens utsagor med påminner om Bernhards ständiga ”tänkte jag i fåtöljen”. Funktionen hos detta ressentimentfyllda malande är hos båda författarna att gräva i såren, att hålla dem öppna. Detta är en praktik som är motsatsen till vår tids påbud om att människor som varit med om traumatiska upplevelser ska se sig som ”överlevare” och inte ”offer” och ”gå vidare” i livet. Så lyder narrativet om allt från cancer till mobbning.
Precis som A och Ira visar är en sådan inställning misstänkt bekväm för förövare och makthavare. För det är väl perfekt för rådande ordning om de som utsätts för individuella, eller kollektiva övergrepp som exploatering och fattigdom, inte ser sig som offer utan tvärtom lägger ansvaret för att ”ta sig i kragen” på sig själva?
Den fysiskt tunga och tjocka boken med dess kompakta textflöde blir som en manifestation av en traumatiserad människa som utan social hänsyn vräker ur sin galla över första bästa person som (egentligen inte) vill lyssna. Att på detta sätt låta texten och A:s berättelse pågå i en strid ström (boken är över 400 sidor lång) är ett medvetet grepp som kommenteras metalitterärt av romanpersonerna själva. Inte bara berättelsen om A och Ira, utan texten och språket som sådant, gestaltar ett tillstånd där inga lösningar, ingen katharsis och ingen utväg finns.
Att läsa Förstörelse är som att vandra i sankmark: tungt och motsträvigt men med ett skräckfyllt sug. Även om jag ibland undrar om inte flödet kunde ha bibehållits även om romanen kortats något.
Mobbning och maktstrukturer
Personporträtten är skarpa och skoningslösa även när de liknar karikatyrer. Den allsmäktiga och despotiska läraren Anna-Maija beskrivs som ”stor” på ett groteskt sätt som för tankarna till det misogyna porträttet av rektorn i Roald Dahls Matilda. Men samtidigt är det tydligt att vi ser henne genom det förtrycka barnets ögon; hennes storhet är alla vuxnas maktfullkomliga storhet gentemot barnet.
För något annat som skiljer Raumas berättelse om mobbning från många andra är att hon knyter samman skolvärldens trakasserier med maktstrukturer i samhället, som könsmaktsordning och andra former av förtryck. Det är också därför A tar avstånd från det infantiliserande ordet ”mobbning”. Istället vill hon se det som en av många företeelser där de som har makten bryter ner och förstör den förtryckta. Ibland förklaras parallellerna så pedagogiskt att det blir övertydligt. Men så är det ju A som för ordet, så kanske är staplandet av fakta om till exempel behandlingen av ”hysterikor” på 1800-talet också ett sätt att visa hennes personlighet, med de drag av autism och besserwisser som gjorde henne till måltavla för den bekräftelsetörstande Anna-Maija som inte tålde att bli rättad av ett barn.
De återkommande ”sade A” understryker att det är A som berättar historien, men vem berättar hon den för? Vem håller pennan? I en vändning på slutet antyds det att dubbelgångarmotivet kanske i själva verket är ett metalitterärt grepp och att det är Ira som skriver om, eller kanske till och med har hittat på, A.
Hur det än är med den saken är det skrivandet som ändå till sist utgör något förlösande i en roman som annars vägrar försoningar. Åtminstone tycks det som om både A och Ira i alla fall tillfälligt undkommer döden när A, likt en Scheherazade, börjar berätta för Ira.
Iida Rauma: Förstörelse.
Översättning: Janina Orlov
Rámus, 2024.
