Man blir inte populär genom att försvara social- och hälsovårdsreformen, men utan den hade läget inom vården varit värre än det är nu, säger socialdemokratiske riksdagsledamoten Johan Kvarnström.
Riksdagsledamot Johan Kvarnström (SDP) kommer från riksdagens plenum, en händelserik session där bland annat ”lönegropsmodellen” har diskuterats. Det vill säga lagförslaget om att riksmedlaren inte kan gå vidare med bud om löneförhöjningar som överskrider de som exportbranscherna fått.
Vi sitter i riksdagens café, ett uppskruvat brus ekar mellan väggarna.
Lagen omöjliggör enligt Kvarnström att de kvinnodominerade branschernas löner kan komma ikapp andra branscher. Det försvårar också förutsättningarna för att samla ihop breda överenskommelser med allt vad det innefattar av tillit, säger han. Hänvisningen till Sverige ger han inte många öre för.
– I Sverige är det arbetsmarknadsparterna som har kommit överens om en modell som sedan skrivits in som en förordning. I Finland håller en lag på att stiftas utifrån den ena partens vilja. Det är en enorm skillnad.
– Om man anammar Sveriges modell ska man ta med hela modellen: arbetstagare har tolkningsföreträde (vid tvister om hur kollektivavtal ska tolkas, red.anm.), det finns en lag om medinflytande och en bättre personalrepresentation än i Finland.
Lyssna på vårdarna!
De senaste åren har man diskuterat hur vårdyrkena kan göras mera attraktiva. Vilka konsekvenser skulle en lagstadgad exportmodell ha?
– Högern talar vackert om vårdarnas viktiga roll, men samtidigt äventyrar man löneförhöjningen som de behövde.
Det finns en risk att arbetsgivarna nu vill börja säga upp det avtal som redan gjorts upp om löneutvecklingen, funderar Kvarnström.
Löneförhöjningarna är visserligen dyra men de är nödvändiga för att människor ska vilja jobba i branschen. Nu finns det en mängd personer som har en utbildning inom vården men som på grund av stressen (också den etiska stressen) inte vill arbeta inom vårdsektorn. Vårdarna behöver på sikt högre lön och bättre arbetsvillkor för att det ska finnas folk som jobbar kvar i branschen och dessutom ha förutsättningar att må bra, säger han.
Sådant som skiftarbete, och därmed obekväma arbetstider, kommer man inte ifrån i den offentliga vården. För många är det lockande att söka sig till en privat mottagning. Därför måste det finnas andra incitament. Enligt Kvarnström är huvudpoängen: lyssna på personalen.
Han lyfter också fram migrationens roll i ljuset av att det år 2050 kommer att finnas tre gånger fler 80-åringar än idag. Att i det här läget strama åt invandringen är fel väg att gå i ett läge då Finland behöver befolkningstillväxt och fler som kan jobba inom vården.
Finansieringen måste motsvara behoven
Kvarnström betonar tidsperspektivet, att social- och hälsovården borde skötas långsiktigt.
– Det finns ett växande behov av social- och hälsovårdstjänster, men ändå pågår samarbetsförhandlingar i många av välfärdsområdena. Det är ohållbart. Högern säger att vården får mer i absoluta tal än tidigare men det står inte i relation till behoven och inflationen.
Visserligen säger man att det är administrativ personal som huvudsakligen drabbas, men också den personalen behövs, och det inser också vårdarna och läkarna, som ofta får ta över mer byråkratiskt ansvar.
Hur kan man få bukt med långa köer och läkarbristen på den offentliga sidan?
– För det första måste arbetslivspolitiken vara i skick. Sedan borde en reglering av köptjänster, exempelvis ett pristak, införas.
Istället för att visionera om lösningar har oppositionen fullt upp med att protestera mot att regeringen satsar mer på den privata vården, exempelvis genom höjda FPA-ersättningar. Kvarnström återkommer till att den offentliga vården måste göras attraktiv, också för läkarna. Det är tveksamt om det vore en god idé att införa en plikt för läkare att jobba ett visst antal år i den offentliga vården. Att arbeta på en hälsostation ska inte vara ett straff. Därför måste man hitta sätt att göra den attraktiv i sig.
Sotereformen behöver arbetsro
Social- och hälsovårdsreformen som trädde i kraft 2023 är svår att bedöma eftersom omständigheterna hela tiden har förändrats, säger Kvarnström: pandemins spår, kostnadskrisen och omfattande löneökningar är alla exempel på det.
Att ge välfärdsområdena tilläggstid för att anpassa kostnaderna är oundvikligt, annars tvingas välfärdsområdena genomföra kortsiktiga beslut som blir dyrare i längden. ”Århundradets reform” borde ha en chans att komma igång utan att sättas på spel av nedskärningar.
– Välfärdsområdena måste få arbetsro.
Borde välfärdsområdena få beskattningsrätt?
– På sikt ja, men tidpunkten är fel, som sagt behövs arbetsro. Sedan skulle beskattningsrätt kunna ha också sämre sidor, som risken att den jämlika rätten till vård kan äventyras om reformen görs fel, exempelvis så att skatten skulle bli högre i områden med flera äldre.
Den stora bilden Kvarnström för fram är att sote-reformen under regeringen Marin i varje fall inte präglades av den radikala privatisering som var aktuell när regeringen Sipilä utarbetade modellen. Och: man kan också se reformen som en väckarklocka. När finansieringen av vården togs över av staten kunde ingen längre tvivla på hur underfinansierad den är.
– Man blir ju inte populär genom att försvara sote-reformen men allt talar för att de problem vi nu står inför hade varit ännu värre utan den.
Nedskärningarna är kortsiktiga
Ett mål som framställts på sistone är att förskjuta tyngdpunkten från specialistvård till primärvården. Det är tänkt att människor ska få vård i ett tidigt skede. Givet den satsningen är en förkortning av vårdgarantin ett steg i fel riktning. En annan aspekt är att det kräver tid att flytta tyngdpunkten mellan specialist- och primärvård; det vore eventuellt lagstridigt att på momangen skära stort i specialistvården.
– Man måste våga investera i vården för att förverkliga förskjutningen så att insatser för den som behöver vård verkligen kan göras i ett tidigt skede. Att höja patientavgifter är också fel väg att gå för då drar sig folk för att uppsöka vården och problemen blir dyrare att sköta.
Till detta kommer den även i regeringsprogrammet inskrivna viljan att prioritera förebyggande insatser som ska prägla samhället överlag. Denna avsikt torpederas delvis genom regeringens nedskärningar på nästan 80 miljoner som drabbar den tredje sektorns organisationer inom social- och hälsovård.
– Det finns ingen annan som gör deras jobb. Det offentliga kan inte ta över det för det finns inte motsvarande kompetens eller strukturer som tredje sektorn har utvecklat.
Foto: Mio Lindman
