I begynnelsen var allt fullständigt OK tills Eva åt av den förbjudna frukten och gav av den att äta till Adam. Att smaka på frukten av Kunskapens träd om det goda och det onda öppnade porten till det söndriga och skamliga. Ett instiftande exempel på portteorin, där ett till synes oskyldigt experiment leder till misär med variationer.
Den första familjen visade inte prov på idyll. I stället fick den första kärnfamiljen med två söner iscensätta det första mordet, motiverat av den mest korrumperande av känslor, avund.
Från den allra första början ända till våra tider fick den äldste sonen jord att bruka, medan den yngste brodern fick får att valla. Därför blev Kain bonde. Han brukade jorden och sådde vete i den. Abel blev herde, och vallade sina får i enkel frid. Med uppriktig tacksamhet offrade Abel det finaste lammet i sin hjord åt Gud, som tog emot offret med glädje. Av tom pliktkänsla gjorde Kain en eldstad och slängde med passiv aggressivitet lite vete på som en offergåva till Gud, men Kain fann ingen tacksamhet inom sig utan såg bara meningslöshet i att bränna vete som han själv med möda sått. Gud blev inte tillfredsställd av Kains offer. I stället fick Kains slarviga offer åter bekräfta att Guds favorit var hans bror Abel.
Kain fylldes av vrede mot Gud och avundsjuka på sin bror, som han slog ihjäl ute på fältet. ”Var är din bror Abel?”, frågade Gud, varpå Kain distanserat svarar: ”Det vet jag vet inte. Skall jag ta hand om min bror?” Gud lät Kain leva, de facto satte Gud ett tecken på Kain så att ingen skulle dräpa honom. Däremot bestraffades Kain med ofruktbara åkrar och evig exil i landet Nod, öster om Eden. Nod är den hebreiska roten till ordet vandra. Ett kringflackande och oroligt livsöde blev Kains. ”Rastlös och rotlös skall du vara på jorden.”
Berättelsen om Kain och Abel fascinerar på många plan. Den skisserar suggestivt de upptänkliga konflikter som uppstod vid daningen av den neolitiska revolutionen, eller den första agrikulturrevolutionen. Då var det något nytt under solen, men är det inte längre idag. Bonde-herde-konflikter har präglat och präglar fortsatt vårt samhälle, vare sig man läser historieböcker eller dagstidningar, om man så talar om jordägare kontra torpare, patricier kontra plebejer. Kort sagt: spänningen mellan the haves and the have-nots.
Kain och Abel illustrerar också den grövsta synden, att ha en annan människas blod på sina händer (där broderskapet belyser människans absoluta plikt till sin nästa).
Men det är vid Kains straff jag vill dröja en stund, hans dom till evig rotlöshet utan ro eller frid, till evig nervös rastlöshet. Det värsta straffet Gud kunde tillmäta Kain var inte döden, utan oupphörlig ångest. Den där underliga känslan av olust som i vår moderna kultur har blivit ett större hälsoproblem än cancer. En uråldrig känsla från bibliska tider, som vid tiden kring fin de siècle-fenomenet ikläddes varierande språkdräkter – ennui, Weltschmerz, spleen.
Sekelskiftets ångest – alltså den diskursiva ångesten – handlade dock om en sorts fashionabel förtvivlan, en känsla unnad dem som hade tid, som passabelt kunde spela piano eller flöjt och hade läst Iliaden.
Under mina formativa år på 90-talet tror jag inte jag visste vad ångest var. Åtminstone brukade jag inte ordet. På den tiden var det kutym bland ungdomar att dricka sprit och kasta medvetandet på kanvastyget, acceptera krabbisen och gå vidare. Jag antar att jag kände mycket ångest på 90-talet, det var ett decennium då döden uppsökte min familj med furie och kraft. Ett självmord, cancer och hög ålder; min bror, min mor och min farfar. Men man talade inte om ångest, utan man talade om sorg och om att livet måste gå vidare. Och att man aldrig skulle ha dåligt samvete om man skrattade. Svart blev humorn tidigt i mitt liv.
Jag deltar i spekulerandet kring att förstå vad som felas våra ångestdrabbade ungdomar idag. De som droppar ur skolan och inte vågar gå till Alepa för att handla Red Bull. De som inte vågar bege sig ut i världen på utbytesår under gymnasiet eller universitetsfasen. Eller ens tågluffa i Europa under sommaren. Pandemin som universalförklaring? Gitter vi alls längre med det?
Vi kan av lättja skylla på dopamincocktailgosedjuret de har i handen, som håller dem som gisslan i ett fängelse av beroendeskap. Men bortom addiktionsteorier? Vad är ångest idag? Att få i uppgift att läsa en bok och skriva en uppsats om den? Glöm Iliadens hexametrar. Att med hotet om panikattack få ribban sänkt till att speedtitta på ”The Iliad in 10 Minutes” på Youtube och skriva uppsatsen med 10 franska streck? (Nu är vi redan inne på komik.)
Människans lott och tillstånd inbegriper ångest. Och inte är dagens ungdom latare än deras förfäder på savannen. Människan är lat. Utan den inbyggda lathetsprincipen skulle människan aldrig ha uppfunnit hjulet.
Men vi talar om ångest, vi ältar ångest, vi gör enkäter, vi undersöker, vi ställer frågor vars ord innehåller det vi vill fastställa; ångest. Vi sitter djupt inne i en frekvent illusion med selektiv perception och bekräftelseförväntningar, även kallat Baader-Meinhof-fenomenet (som inget har att göra med Baader-Meinhofgruppen) – det klassiska exemplet är när en gravid kvinna förvånas av att plötsligt se sin omgivning krylla av andra gravida kvinnor.
Eller Werther-effekten. Föreställningen om en självmordsvåg bland unga män i Europa till följd av Goethes Sturm und Drang urladdning Den unge Werthers lidanden (1774). En frekvent illusion av rang, men så går självmord aldrig obemärkta förbi, varje självmord är en katastrof som diminuerar mänskligheten, varje självmord är ett extremt exempel.
Dagens ungdomsångest är dock något mer urvattnad och ljum, tjock. Men den behandlas som något oacceptabelt. Som en obstinat epidemi av löss. Vi finkammar vår omgivning på ångest, men vågar inte heller tro våra ögon när vi inte ser den.
Var det verkligen så traumatiskt att vara ung på 80-och 90-talen att min generation kollektivt älskar våra barn och ungdomar sönder? Att vi går till neurotiska ytterligheter för att beskydda dem från livet, att vi till och med går så långt som att ljuga för dem att ångest är onaturligt, något som kan botas med mediciner och psykoterapier? Gick nån av oss i Gen-X i psykoterapi? Skrev våra husläkare ut recept på droger som rör om i det centrala nervsystemet åt oss?
Jag vågar så klart inte påstå något så heretiskt som att livet var bättre förr, men att betrakta Alko som det är; Finlands mest tillgängliga hjälpmedelscentral för social ångest, är mer fryntlig basar än Fiskehamnens sterila korridorer, där människor går omkring med nån sorts hopp om Eden. En butelj är åtminstone realistisk; den ger en fylla och en baksmälla. Simpelt, som att köpa en kvast för att sopa golvet med, i stället för att ha en robot att runka i en vägghörna i åtta timmar och samtidigt skrika ut obsceniteter. Och i stället för rehabiliterande psykoterapi gick vi i dynamisk-empirisk toleransterapi, det vill säga vi levde.
Av vår samhällspatologisering att döma skulle vi alla kunna utropa ”Jag är Sokrates!” och i stället för dödsstädande ombesörja en fet tupp, som vi på vår dödsbädd skulle be våra närmaste att offra till Asklepius, den grekiska guden med domänansvar för läkande och medicin. Men de facto tror jag inte att vi likt Sokrates ser på livet som en sjukdom. De flesta av oss kanske till och med är så pass välsignade att vi ser på livet som en gåva, som en inslagen gåva vi varje dag öppnar på nytt, ask efter ask. En snärtig mängd askar att hålla reda på och till slut hamnar vi själva i en slutgiltig ask. När tuppen gal för sista gången.
Men hur ska vi under tiden lösa problemet med ångest? Det tyngsta straffet Gud kunde uppbringa till Människan under hennes tid på jorden? Ska man bli en etikettrådgivare? Eller transvestit? Blott en androgyn dandy eller akademisk teolog
