Då andra världskriget tog slut och portarna till koncentrationslägren öppnades exponerades ondskan i den västerländska kulturens centrum. Den kunde inte längre döljas bakom humanistiska fraser. Det var med denna insikt Theodor W. Adorno yttrade satsen ”Att skriva dikt efter Auschwitz är barbariskt”.
Det var, kan jag tänka mig, ur samma insikt DADA uppkom under första världskriget, då en mängd konstnärer, judar, kommunister och anarkister flydde undan krig och förföljelser till det neutrala Schweiz. Några av dessa samlades på Cabaret Voltaire i Zurich. DADA, eller dadaismen, var kanske den mest radikala av alla de ismer som räknas in i modernismen.
Dadaismen må ha fötts på Cabaret Voltaire, men dess anda trotsade alla gränser. I Finland var det främst Gunnar Björling och Henry Parland som influerades av dadaismen.
Dadaismen var inte endast ett sabotage mot kulturkanon, utan mot själva språket. Man kan väl säga som Bakunin att ”Lusten till förstörelse är också en skapande lust!”. Dada var en kulturrevolution och som många andra kulturella revolutioner dog den ut genom att förvandlas till varor på en marknad. Duchamps öde har visat att en urinoar inte endast är en urinoar, utan också en skandal inom konsten och ett kommande lönsamt investeringsobjekt.
Dadas uppror blev också snart ett objekt för litteratur- och konstvetarnas analyser. En av dessa konstvetare är Tom Sandqvist.
I Sandqvists skönlitterära essä det våta språket hemsöks en fiktionaliserad Sandqvist av två dadaistiska spöken. Kanske är det fråga om vad Derrida kallade hauntologi, då de två från Cabaret Voltaire, Arthur Segal och Emmy Hennings, uppstår och besöker författaren/kyrkvaktmästaren vid gravgården i den sörmländska byn Lid.
Kanhända kvinnorna inom dada inte fick komma till tals inom den manligt dominerade rörelsen, i alla fall tiger det kvinnliga spöket medan Segal inleder ett långt samtal om dadaismens betydelse och dess upplösning av språket.
Arthur Segal var, som flera andra dadaister, östeuropeisk jude, på flykt undan antisemitiska pogromer. Dessa judar tog med sig ett kulturellt arv från sina shetl, bland annat purim, teatergrupper, judisk mystik och chassidism. Det är detta inflytande Segal drar in i samtalet. De judiska flyktingar som funnit sin plats på Cabaret Voltaire var av goda skäl fientliga mot den nationalistiska yran i den kulturella samtiden och hade därför en naturlig dragning till den dadaistiska antitesen. Segal berättar om sig själv, om östjudarnas erfarenheter och om Emmy Hennings, Hugo Ball och gänget på Cabaret Voltaire och deras happenings.
Kyrkovaktmästaren/författaren/forskaren, den fiktionaliserade Sandqvist, drar å sin sida in forskarens hela palett av postmodern och annan teori. Det är just i dadas förhållande till språket som deras samtal koncentreras, trots krumsprång i olika riktningar.
Mötet mellan det i samtiden upplevda och den teoretiska analysen ger inte upphov till något realistiskt samtal. Dialogen, om man kan kalla den så, sker som ett flöde av essäer, där de två perspektiven går in i varandra.
”Det våta språket” är en överdådig och imponerande bok, men den är också tungläst. Sandqvist har definierat boken som en skönlitterär essä och man kan också kalla den en våt essä, man lätt kan drunkna i den. Det akademiska i essäistiken framkommer genom noter och hänvisningar. Hur är det med det skönlitterära? Jag vet inte. Jag tycker inte att de skönlitterära greppen ger det mervärde som hade krävts för att göra boken till en riktigt bra skönlitterär essä. Det intressanta materialet skulle bättre komma till sin rätt i en mera strukturerad essäsamling, men sådana har Sandqvist i och för sig också skrivit. Boken är kompakt, men jag tycker också att det är givande att kasta sig in i textens rhizom och därifrån dra ut olika trådar, som exempelvis ett antiauktoritärt gräl med Gud, eller varför inte dadakatten Fado.
Tom Sandqvist: det våta språket – en skönlitterär essä.
Litorale, 2023.
