Elina Sagne-Ollikainen pläderar för mera långsiktighet och helhetstänkande i diskussionen om vårdkrisen.
Finnwatch bedriver för tillfället en kampanj för att samla in medel för sitt arbete med att undersöka privata hälsovårdsföretag och deras aggressiva skatteplanering. Tematiken är relevant just nu med tanke på att regeringen lägger in mer finansiering i just privata hälso- och sjukvårdstjänster. Detta sker samtidigt som hälsovårdstjänster som upprätthålls av offentliga enheter sägs vara för dyra och därmed i behov av effektivisering. HUS har redan varslat om uppsägningar. I Västra Nyland kommer föderskor att få längre resor till förlossningsavdelningar genom att BB i Lojo läggs ner, och dessutom nedmonterar man även annan gynekologisk vård i Västnyland.
Runtom i landet vittnade kommuninvånare i åratal om att tjänster försämrades eftersom kommunerna inte hade råd att upprätthålla servicen. Välfärdsområdena har nu drabbats av samma problematik.
När välfärdsområdena uppstod i samband med Social- och hälsovårdsreformen var tanken att tillgången till hälso- och sjukvård skulle bli mer jämlik. Jämlik för vem? För de privata producenterna av sjuk-och hälsovårdstjänster?
Vem tänker på förlorade jobb inom den offentliga vården och klienter som inte längre har tillgång till hälso- och sjukvård på ett rimligt avstånd från sitt hem?
Den privata sektorn lockar arbetstagare och specialister med högre löner (se intervju med Tove Hertzberg på ss 20–24 i detta nummer). Även om somliga av tjänsterna håller hög kvalitet är de också betydligt dyrare att bekosta för staten än den offentliga vården, som fungerar på andra premisser, kan vara.
Politiskt beslutsfattande och dess betydelse
En fungerande primärvård är grunden för hela hälsovårdssystemet. Därför ser jag med stor oro på de politiska beslut som regeringen fattar för tillfället. Finland behöver både privat och offentlig sjuk- och hälsovård, men betoningen bör ligga på de offentligt producerade tjänsterna. Inget privat bolag kan någonsin bära det ansvar som det offentliga har för sjuk- och hälsovårdstjänster.
Finland behöver hålla kvar den utbildade personalen och för att kunna göra detta ska verksamhetsmiljö inte försämras ytterligare. Den berörda personalen måste finnas med i allt utvecklingsarbete.
Det politiska beslutsfattandet borde utvidgas från att beakta systemplanet till att också innefatta ett humanistiskt och holistiskt tänkande. Vilka effekter har uppsägning av hälsovårdspersonal och stängning av enheter idag och om tio år? Istället för den kortsiktighet som diskussionen om hälsovården nu präglas av efterlyser jag längre bågar och ett människocentrerat tänk som tar lokala perspektiv i beaktande. Också när effektivisering av verksamheten planeras har vi rätt att kräva att beslutsfattare lyssnar på personalen.
Vårdkedjor
För patienter och personer i behov av vård som är bosatta i Helsingfors blir saker inte radikalt sämre, ännu. För närvarande har en del hälsovårdstjänster till och med blivit bättre i vissa vårdkedjor. Ett exempel: inom barnrådgivningen kan familjer och individer bli beviljade servicesedlar för att få tillgång till bland annat ergoterapi, näringsterapi, stöd till hemmet, tandvård eller ögonläkare.
Hjälp finns att få för den som vet hur man navigerar i en miljö som är digital och som kräver att klienten själv ska kunna välja serviceproducent. Men detta gäller inte alls alla. Valfriheten och smidigheten är begränsad och innefattar inte alla individer och alla livssituationer.
Möjligheten att få vård på äldre dagar är ett exempel på just detta. Att få plats på ett serviceboende för äldre innebär långa väntetider. Det finns situationer då personer väntat så pass länge på stöd och service av staden att personen som skulle få hjälpen eller stöd i hemmet redan hinner avlida.
Nationell pensioneringsvåg
Nyheterna från vårdbranschen har under en längre tid varit tunga. Coronapandemin krävde oerhörda omställningar och förde med sig en kritiserad undantagslag. Vårdarnas lönestrider resulterade slutligen i löneförhöjningar på 6,7 procent (år 2023) och 6,5 procent (år 2024). Den offentliga hälso-och sjukvården har försvagats genom planer på att lägga ner regionala sjukhus.
Utöver detta har arbetstagarnas position överlag nyligen försämrats i Finland. Enligt det globala indexet över arbetstagares rättigheter (Global Rights Index) har Finland för första gången ramlat till nivå 2, detta på grund av att riksdagen har begränsat strejkrätten.
I Sverige har Vårdförbundets strejk avslutats och resultatet blev förkortad arbetstid för personal som arbetar i nattskift från 40 timmar till 36 timmar. Det är frågan om ett långsiktigt arbete från fackförbundets håll för att förkorta arbetstiden.
I Finland har förslag och tankar om kortare arbetstid inte mött stort gehör. Dock bör man beakta att inom tio år kommer var tredje utbildad närvårdare och var fjärde sjukvårdare inom välfärdsområdena att vara pensionärer. Mellan åren 2024–2033 pensioneras 16 671 närvårdare och 12 430 sjukskötare. 40 procent av tandskötarna, och 41 procent av avdelningsskötarna blir pensionärer under denna tid.
Även inom den privata sektorn råder motsvarande situation. En del av pensionärerna är villiga att fortsätta i arbetslivet och enligt arbetskraftspolitiskt sakkunniga Mervi Flinkman (se Tehy 8/2024) behöver arbetslivet satsa på arbetsförhållanden, skälig lön och en rimlig nivå av uppskattning så att dessa äldre arbetstagare uppmuntras att stanna kvar något år till. Dock är besluten självfallet individuella, ingen kan tvingas att stanna kvar.
Om vi vill garantera att de äldre och de mest erfarna arbetstagarna stannar kvar för att undvika den hälsovårdskris vi är på väg mot behöver arbetsmängd och belastning ses över. Enligt en undersökning som pensionsförsäkraren Keva gjorde förra året riskerar 1300 närvårdare att bli arbetsoförmögna inom några år. Enligt prognoser riskerar närvårdare som arbetar inom det sociala området, inom området för personer med intellektuell funktionsvariation, arbets- och fritidshandledare, personliga assistenter och tandvårdare att bli förtidspensionerade. Enligt Keva behövs en modell för att utarbeta stöd i ett tidigt skede som förebygger förtidspensioneringar för dessa yrkesgrupper.
Finland behöver både privat och offentlig sjuk- och hälsovård, men betoningen bör ligga på de offentligt producerade tjänsterna. Inget privat bolag kan någonsin bära det ansvar som det offentliga har för sjuk- och hälsovårdstjänster.
Arbetsbelastningen korrelerar direkt med hur produktivt ett arbete är, hur människor orkar i sitt arbete och hur attraktivt eller icke-attraktivt ett visst jobb är bland arbetssökande. För tillfället har den svenskspråkiga sjukvårdarutbildningen i Finland färre sökande än tidigare. Till förkortade engelskspråkiga sjukvårdarutbildningar som ger behörighet finns det däremot många intresserade. Vad berättar detta om vår samtid? Då en svenskspråkig ung person i Finland står i beråd att välja studieinriktning är det alltså något annat som lockar mer än sjukvårdaryrket.
Ett fenomen som enligt mig inte diskuterats tillräckligt är att social-och hälsovårdsbranschen fortfarande är mycket kvinnodominerad. Vårdansvaret läggs på kvinnor inte bara inom arbetslivet, utan även inom den privata sfären. Att de egna gränserna för vad man orkar överskrids är vanligast bland äldre kvinnor som ofta får rollen att vårda och sköta på olika fronter, både vad gäller barnbarn och de egna åldrande föräldrarna.
Salutogenes i vår tid
Hälsofrämjande och förebyggande arbete borde innebära att vi konsekvent ser till att alla åldersgrupper har tillgång till hälsokontroller och tidigt stöd i livssituationer som innebär en hög grad av belastning. Psykisk ohälsa drabbar inte enbart unga, utan kan drabba vem som helst under livets olika skeden. Förebyggande arbete innebär att satsa på ekonomisk, social och kulturell hållbarhet: bland annat jämställda löner, ekonomisk trygghet, ett rikt utbud av föreningar på olika språk, att konst och kulturaktörers bidrag till vårt samhälle får erkännande. Utöver ett fungerande social- och hälsovårdssystem behövs även trivsamma samt trygga hem och närmiljöer. Att må bra på äldre dagar betyder att säkerställa att de äldre har sammanhang där de får träffa andra, umgås och får tillräckligt med stöd till hemmet i den mån som det behövs. De äldre är en verkligt betydelsefull resurs i vårt samhälle som vi bör värna om.
Innan vi blir sjuka har en del processer pågått en längre tid i vår kropp. Ett konkret exempel är sorgearbete med konsekvenser för hälsan, höga kolesterolvärden, dålig munhygien och högt blodtryck. Förlängda perioder av överbelastning, stress, stillasittande arbete, ensamhet, utdragna konflikter och åldersrelaterade förändringar i vår kropp är faktorer som påverkar vårt hälsotillstånd. Minnessjukdomar, kroniska smärttillstånd, hjärt- och blodkärlssjukdomar, cancer: väldigt många av dessa sjukdomar drabbar en lejonpart av befolkningen.
Människokroppen är ett fantastiskt konstverk som är både känsligt och som klarar av påfrestningar, men inte hur länge som helst. Hälsa är dock inte enbart frånvaro av sjukdom, utan ett mycket bredare begrepp. Hur vi bäst själva kan ta hand om vår hälsa och vårt välmående är inte enbart en tematik att behandla på individnivå. Som individ kan vi påverka en del saker i vår närmiljö och hur vi lever, men inte alla faktorer. Vi kan bli mer medvetna över vårt behov av återhämtning och till exempel ge rum för fler pauser under en arbetsdag, men hur mycket kan vi egentligen påverka antalet distraktioner, informationsflöden, avbrott och annat som ökar den kognitiva belastningen i vardagen? Hjärnans förmåga och kapacitet är begränsad och en överdriven belastning av hjärnan får konsekvenser. Överbelastning kan leda till ökad stress och på lång sikt till utmattning. Också mera allmänt är det viktigt att påminna om att vi inte kan påverka allt som sker, till exempel att en anhörig till oss avlider eller att arbetsgivaren samarbetsförhandlar.
Skyddsnät och solidaritet
Då stödinsatserna som erbjuds av den offentliga social- och hälsovården blir färre väcks den fråga som Blaue Frau ställde i sin pjäs Inbjudan, som hade premiär år 2023. Hur ser det ut med solidariteten i vår samtid? Jag frestas att svara att det ser mycket dåligt ut. Men det är ett för dystert svar. Kan vi tänka oss att göra något för någon annan och glömma våra egna problem för en stund? Eller kan vi tänka oss att dela med oss, av det vi har med någon annan? Att vända oss till våra medmänniskor: hur har du det? Ska vi planera något kul ihop? Kan jag hjälpa till?
Tredje sektorn, organisationer och föreningar som finns till som ett komplement till den offentliga sektorn får minskad finansiering från Social och hälsovårdsministeriet (så kallade STEA-stöd), enligt de uppgifter som finns att tillgå rör det sig om 80 miljoner euro.
Detta är speciellt fatalt i en tid då vi snarare borde satsa på organisationer som når ut i situationer då de lagstadgade tjänsterna inte täcker individers behov av hjälp och stöd i olika skeden av livet. Frivilligarbete och föreningsaktivitet engagerar många i Finland. Ändå har en fjärdedel av finländarna aldrig ställt upp frivilligt för en förening.
Mitt varmaste råd är att generöst dela med sig av sina tankar i de rum vi vistas i. Någon annan kanske kämpar med samma sak, eller har en välkommen synvinkel i en debatt eller till och med ett gott råd att komma med. Kanske du är den erfarna som kan stiga in i en situation som kräver problemlösning. Eller kanske det är just du som behöver återhämtning och vila och kan låta någon annan ta över arbetet.
Illustration: Otto Donner
