När allt rämnar

57

Jag har egentligen aldrig älskat dig.

Mor och son sitter vid ett köksbord med finporslinet, servetterna och kaffet framdukat. Gerd, make och pappa, har gått bort och begravningen var ett hemskt debacle. Lissy Lunies anmäler strax efter att sonen satt sig vid bordet i hastig ton att hon snart kommer att dö. Det bryska framförandet vibrerar av outtalade krav. Efter en lång utväxling bekänner hon för sin son Tom att hon redan när han var ett litet barn tyckte illa om honom; han skrek, han var jobbig, han var krävande. Tom tittar ner på bordet och den oätna kakan. Inte heller han älskar sin mor, han har ärvt hennes kyla, kontrar han med rösten tjock av bitterhet. 

Det här låter som ett stycke bergmanskt drama och just sådana element finns det gott om i Matthias Glasners digra film Sterben (Dying är filmens engelska titel). För att referensen inte ska gå en enda människa förbi sitter just denna av livets bekymmer tyngda Tom försjunken i den långa versionen av Fanny och Alexander under en enslig julafton. 

Familjen Lunies möter vi inledningsvis genom Lissy (Corinna Haurfoch) som vårdar sin man Gerd (Hans-Uwe Bauer) fast hon även själv är sjuk. Gerd irrar utomhus, en granne, av Lissy uppfattad som påträngande, försöker hjälpa, 

Frun behandlar sin dementa man som en pinsam olägenhet, måste han hålla på liksom. 

Parallellt med, och invävt i, familjedramat löper det groteskt komiska. Glasner odlar en humor som gräver i det bottenlöst sorgliga och i det vildsint vardagliga.

Frågan blir om här ändå hela tiden finns mänskliga möjligheter som karaktärerna gör sitt bästa för att ta död på. Men det är inte säkert att det lyckas, kanske är det filmens positiva budskap.

Filmen hade premiär förra året och visades både under Esbo Ciné och Kärlek och anarki. I det andra av filmens fem segment handlar det om den redan nämnda Tom (Lars Eidinger, på kornet). Han är dirigent och tillsammans med en ungdomsorkester ska han uppföra ett verk, Sterben, av en kompositör (Robert­ Gwisdek) som är kroniskt deprimerad, och dessutom kroniskt missnöjd med musiken som framförs. När Tom tvångsmässigt kavlar upp ena ärmen anar man att mannen villrådigt försöker hitta rätt i musiken, men förgäves. 

Han får flera krissamtal av mamma Lissy men även hans eget liv är en enda röra, inte minst på grund av relationen till ex-flickvännen, som kallat in honom som extrapappa till barnet vars biologiska far Moritz både han och hon avskyr.  

Till familjen Lunies hör också Ellen (en helt otrolig Lilith Stangenberg) som arbetar som tandsköterska och inleder en stormig och alkoholmarinerad romans (”Morgens scheiße, abends wieder gut”) med sin redan gifta kollega Sebastian (Ronald Zehrfeld). 

I berättelsen om Ellen skruvar filmen upp tonläget. Ellen underrättas om föräldrarnas svårigheter, pappa Gerd har just flyttat in på vårdhem, men hon visar för omvärlden att hon inte kunde bry sig mindre. Helst sitter hon på bar och kurtiserar sin kollega genom att sjunga en sång av Bill Fay (om ni inte känner till honom ska ni genast lyssna på hans sångskatt). 

Ellen är ett yrväder som är sin brors motsats. I kontrast till brodern Toms modstulna närvaro är allt Ellen gör laddat med destruktiv energi. Vi anar två sätt att hantera familjearvet. När jag läser recensioner av filmen lär jag mig ordet ”beziehungsunfähig”, oförmögen att leva i relationer.  

 

Sterben beskriver hur Lissy, Tom och Ellen ställs inför de stora vändningarna som liv, födelse och död för med sig men de är (och gör sig) handfallna inför dem, ilska, bitterhet och osäkerhet skymmer sikten. 

När Lissy först får höra om Toms nya föräldraroll utbrister hon: ”ja det är ju synd att det inte är ditt eget”. Eller när Lissy sitter tillsammans med försäkringskassan för att tala om makens vårdbehov: hon går in i sin värdinneroll och försöker upprätthålla något slags sken av att allt trots allt är bra, fastän en blå fläck pryder en av väggarna (”ja, det är Gerti som har målat….”).

Många av karaktärernas relationer är av pragmatisk art. Lissy tycker att grannen lägger näsan i blöt men räknar med att bli hjälpt, när grannen begär betalt för att agera städerska blir hon förtörnad; Tom har en fling med en annan musiker, mest verkar umgänget tjäna syftet att hålla dem sysselsatta och hålla tankarna bort. Samma sak kan sägas om Ellen och hennes kollega.  Frågan blir om här ändå hela tiden finns mänskliga möjligheter som karaktärerna gör sitt bästa för att ta död på. Men det är inte säkert att det lyckas, kanske är det filmens positiva budskap.

Vad betyder det att påminnas om sitt ansvar när allt är på väg att rämna? Telefonerna som ständigt tycks ringa blir en handfast och igenkännbar symbol för detta. Lissy ringer Tom. Tom ringer Ellen. Ellen ringer Sebastian. Bernard ringer Tom. Ständigt nya krav som kommer och råddar till ens liv, tycks de alla tänka.

 

Som berättelse är filmen egentligen inget speciellt. Olyckliga familjer vimlar det av i filmen, allt detta dysfunktionella som vi tydligen älskar att beskåda. Det som ändå gör att Glasners bumling till familjekrönika skiljer sig ur mängden är bristen på reparativa in- och utgångar. Här handlar det sannerligen inte om några kontemplativa Ivan­ ­Illich-ögonblick inför döden, när reflektionens stilla flod ska genomlysa självbedrägerierna. Livet härjar på in i det sista. 

Hoppet finns inte i själva stycket i utan att vi spelar det, ryter Bernard till orkestern och Tom under ännu en havererad repetition. Kanske är det så Glasner tänker sig filmen också. Metakommentarer finns utströdda lite överallt, och ofta är det Bernard, den olycksfågeln, som står för dem. Han förtvivlar över att stycket som han skapar bara är kitsch, känsla utan tanke. Det enda som duger är att balansera på en rostig knivsegg. Bernhard själv vill inget hellre än att dö. Men ingen orkar tro att han kunde mena allvar, han är ju bara en löjlig efterapning av det lidande konstnärsgeniet.

 

Sterben, filmen, blir inte kitsch eftersom den är risktagande och dynamisk, den omfamnar klyschor (som pekar åt olika håll) och kastar sig ut i sunkig komik. Det är inte värdigt, inte stramt, inte uppbyggligt.

Om det är något jag särskilt uppskattar är det hur filmen framställer människors ofantliga fumlighet inför varandra, något vi i värsta fall dras med ända ända in i döden. ”Det är ju ändå fint att du kom” säger Lissy till Tom, och det säger också pappa Gerd inifrån demensens dimmor, ”Det är ju ändå fint att du kom”. 

Och i kontrast till dessa till intet förpliktigande ord ställs alla situationer där konfrontationer ändå äger rum. Vackert är det inte nödvändigtvis, men något sannare träder fram. 

Glasners film handlar om att dö, bokstavligt och känslomässigt, men det finns också nytt liv på kommande. En drabbande fråga blir därför: kommer det nya att vandra i de gamla spåren?