Nej, ingen vill förbjuda barnen att lyssna på Händel

73

Mediedrevet piskar upp stämningarna med klickrubriker och slarvig research efter fallet där en skola i Kyrkslätt inhiberade en konsert om Jesus liv.  Vad är det egentligen som hänt, vad handlar det om, och vad har det för betydelse? Janne Wass reder ut. 

Det drar ihop sig till jul, och till vårt traditionella julfirande hör idag den sedvanliga debatten om hur ”någon” vill förbjuda det traditionella julfirandet. Den här gången är det ”någon” som vill förbjuda skolbarnen i Kyrkslätt att lyssna på Georg Friedrich Händels Messiasoratorium. Jag hör ända till Helsingfors hur 12-åringarna gråter över att de missat möjligheten att sitta i tre timmar på obekväma bänkar och lyssna på en barockorkester breda ut Jesus liv, död och återuppståndelse (de kan tröstas av att rektorn lovat att man kan göra nytt försök med att arrangera konserten vid en annan tidpunkt). 

Nå, oberoende av hur besvikna eleverna själva är eller inte är, är det skäl att bena ut vad det hela handlar om, eftersom det nu igen går en löpeld genom både sociala och asociala medier som tjuter över hur ateisterna och woke-föräldrarna vill förbjuda allt som är gott och fint i vår kultur. För enkelhetens skull samlar vi här i punktform centrala fakta. 

1. Inga myndigheter vill förbjuda Finlands barockorkesters Händelkonsert i en grundskola i Kyrkslätt. 
2. Inga woke-föräldrar eller ateister har protesterat mot att konserten skulle ordnas i skolan. 
3. Ingen har krävt eller hotat med böter på 1500 euro för att konserten skulle ordnas. 
4. De enda som har ansett att just den här konserten borde inhiberas är rektorn i sagda grundskola, samt Kyrkslätts utbildningsdirektör. 
5. Det är rektorn som på eget bevåg fattat beslutet, utgående från sin egen och utbildningsdirektörens tolkning av Utbildningsstyrelsens riktlinjer för religiöst innehåll i skolor, samt på deras, måhända bristfälliga, kunskap om innehållet i Messiasoratoriet. 
6. Det är Finlands barockorkester som själv meddelat skolan om Messiasoratoriets religiösa innehåll, så att skolan ska kunna förhålla sig till det. 
7. Enligt rektorns och utbildningsdirektörens, måhända bristfälliga, tolkning är verket konfessionellt till den grad att elevernas vårdnadshavare borde ha getts tillfälle att låta sina barn frånvara från konserten, och delta i annat av skolan ordnat program. 
8. Enligt rektorn är problemet att skolan inte i tid informerat vårdnadshavarna, och att inget alternativt program har planerats. 
9. Rektorn uppger att det är fullt möjligt att konserten istället ordnas vid en annan tidpunkt. 
10. Utbildningsstyrelsen meddelar att rektorn har överreagerat, och att konserter med religiöst innehåll mycket väl kan ordnas i skolan som en del av läroplanen om de anses som en del av det kulturella arvet – till detta räknar Utbildningsstyrelsen Händels Messiasoratorium. 

Då det gäller frågan om skadeståndet på 1500 euro handlar det om ett helt annat fall, som inte har något att göra med konserten i Kyrkslätt. I fråga om detta har det gått en hel del troll i diskussionen, till stor del på grund av rubriker i stil med den som prydde Yles webbartikel från 31 oktober, med rubriken ”Uskonnoton lapsi kuuli koulussa laulun Jeesuksesta – nyt Hämeenlinna joutuu maksamaan 1500 euron hyvityksen”, alltså ”Ett konfessionslöst barn hörde en sång om Jesus i skolan – nu tvingas Tavastehus betala 1500 euro i skadestånd”. Till och med Kyrkpressens ledarskribent Jan-Erik Andelin har i ett öppet Facebookinlägg spridit desinformationen (visserligen med glimten i ögat) om att ”föräldrar numera drygar ut sin dagskassa med skadestånd för att barnet har fått höra namnet Jesus”. 

Den kristliga tidningen Kotimaa har i en utmärkt artikel den 7.11.2024 rett ut vad det hela handlade om. Det gäller ett fall där en förälder har anmält skolan till Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden för tre olika konserter som ordnats i skolan åren 2022–2024. 

Nämnden hade anmärkningar gällande två av konserterna. En av konserterna klassificerade nämnden som religionsutövande, och slog fast att skolan borde ha informerat föräldrarna om detta, samt ha ordnat alternativt program. Det handlade om en konsert framförd av Pekka Simojoki, som bland annat sysslat med missions- och väckelseverksamhet. Simojoki säger själv till Kotimaa det minsann inte är några generiska barnvisor han uppträder med, utan uttalat religiösa sånger, och det utan tvekan är något som skolan borde ha informerat föräldrarna om, så att de barn som inte ville lyssna på religiös musik kunde ha uteblivit. Det handlar alltså inte om att ett barn ”fått höra namnet Jesus”. Det var för denna konsert som skadeståndet slogs fast. 

I ett annat fall var det en församlingskör som uppträdde, och i slutet av konserten uppmanades barnen att gå med i kören, alltså i församlingens verksamhet. Enligt nämnden var själva musikvalet inte problematiskt, men den anmärkte på att församlingen inte får göra reklam för sin verksamhet i skolan. Förseelsen ansågs ändå som så lindrig att inga böter delades ut för den.

Fallet är kopplat till Kyrkslättskonserten endast på så sätt att Diskriminerings- och jämställdhetsnämndens beslut offentliggjordes i slutet av oktober – och att Finlands barockorkester antagligen av den orsaken tog kontakt med skolan i Kyrkslätt för att vara på den säkra sidan. Det är antagligen också i ljuset av beslutet som rektorn valt att ta det säkra före det osäkra och inhibera konserten. 

Summa summarum: en rektor och en bildningdirektör har fått skrämselhicka och överreagerat, med följden att barnen i en skola inte får uppleva Händels Messiasoratorium, åtminstone inte i november 2024. Ingen har förbjudit Finlands barockorkester att uppträda med verket i skolan, men i framtiden vill skolan uppenbarligen se till att det också finns alternativt program för dem som anser att verket är för religiöst. Enligt Diskriminerings- och jämställdhetsnämden skulle detta inte ens vara nödvändigt. Är detta verkligen värt all den upprördhet som florerar på tidningarnas opinionssidor och på sociala medier? 

I bakgrunden finns den långkörare till diskussion som alltid dyker upp inför jul- och påsktider, det vill säga till vilken grad skolbarn ska få/tvingas ta del av religiöst/kristet program. I denna diskussion finns naturligtvis olika läger som aldrig kommer att bli överens. Det finns de som gärna skulle se att gammal hederlig gudsfruktan skulle återinföras i läroplanen och de som anser att barn aldrig borde få höra namnet Jesus i skolan. Dessa två extremgrupper är ändå så försvinnande små att de i praktiken kan förbises utan desto mer kommentar. 

De flesta torde vara överens om att konfessionell kristendom inte hör hemma i den moderna skolan, och om att kristendomen hör till det västerländska, europeiska och finländska kulturarvet, och att den är en del av vår historia och kultur som upplysta medborgare borde vara medvetna om. Tvistefrågan är var gränsen går mellan innehåll som kan upplevas som konfessionellt eller som utövande av religion och sådant som kan ses som upplysande och allmänbildande. Frågan är naturligtvis också hur dominerande de kristna inslagen ska tillåtas vara utanför den egentliga läroplanen – då det gäller konserter, morgonsamlingar, kulturprogram, julfester och skolavslutningar – i ett Finland där mångfalden av religioner och livsåskådningar blir allt större. Det här är också en fråga om social sammanhållning, gemenskap och utanförskap. Inget barn vill vara det som ständigt står ut ur mängden genom att delta i ”alternativt program” (som dessutom ofta satts ihop med betydligt lägre ambitionsnivå och entusiasm än det ”egentliga programmet”). 

På det stora hela finns det ändå inga tecken på att det kristna kulturarvet skulle vara hotat, varken i skolan eller i samhället. Fortfarande sjungs det psalmer på julfesterna, Jesus korsfästs på Senatstorget i Helsingfors varje påsk och ryktena om att vi på skolavslutningen inte skulle få påminnas om guds godhets rikedom är betydligt överdrivna. 

Sedan finns också frågan om vad som egentligen hör till det kulturarv som grundskoleelever ska förväntas kunna och ha tagit del av då de avslutat sin nionde eller tionde klass. Hör Händels Messiasoratorium till detta? Om jag går ut på gatan och ber slumpmässiga förbipasserande nynna en strof från verket, kan jag sätta huvet i pant på att inte fler än var hundrade person eller så lyckas med det konststycket – det gör inte jag heller. Ändå betraktar jag mig som hyfsat kulturellt bevandrad. Om Messiasoratoriet framförd av en barockorkester hör till allmänbildningen såsom den är formulerad för grundskolan är tvivelaktigt. 

Hur många av dem som nu på sociala medier ondgör sig över hur barnen blir fråntagna sitt kulturarv minns själva att de fick lyssna på Händel framförd av en barockorkester under skoltid? Det närmaste jag kom Händel under min skoltid var Snibe och Kanonbeine som pumpade fram ”Måne och sol” på tramporgel. 

Som vetenskapsjournalisten och författaren Marcus Rosenlund antyder i ett inlägg på Facebook, handlar diskussionen kanske inte så hemskt mycket om just Händels Messiasoratorium, utan om att folk som gillar att skrika i offentligheten nu igen har sett en chans att få skrika i offentligheten.

Vi behöver inte mer upphetsad och förvirrad debatt på sociala medier och i tidningarnas diskussionsspalter om att ”man inte längre får nämna Jesus i skolan”. Det är nämligen den typ av debatt som blåser upp de här frågorna till orimliga dimensioner och får rektorer och andra att av rädsla överreagera. Föräldrar som slår vakt om sina barns grundlagsstadgade rätt till religionsfrihet i skolorna får inte demoniseras – mamman i Tavastehus vittnar i en intervju om lynchstämning då allmänheten spekulerat i och försökt ta reda på vem det är som gjort anmälan, och det är knappast tryggt för en förälder att gå på nästa föräldramöte under en sådan atmosfär. Det är knappast heller av ondo att utbildningspersonal i fall där osäkerhet råder väljer att ta det säkra före det osäkra. En inställd konsert kan för det mesta ordnas vid en annan tidpunkt, medan en genomförd konsert inte går att ta tillbaka. Utfallet om skolan i Tavastehus är det första i sitt slag sedan Utbildningsstyrelsen uppdaterade sina riktlinjer för över två år sedan, så man kan knappast påstå att konfessionslösa föräldrar nu skulle anmäla till höger och vänster varje gång Jesus nämns i skolan. 

Detta sagt, tycker jag att det är synd att Kyrkslättsbarnen nu inte fick sin Händelkonsert. Det skulle säkert – åtminstone för några – ha varit en fantastisk upplevelse, såsom stor konst kan vara. Vi behöver mer kultur i skolan, inte mindre, och ju mer skolan kan bidra till att barn idag vidgar sina kulturella vyer och lyfter näsorna ur mobiltelefonen, desto bättre – oberoende av om Jesus nämns eller inte. Inom ramen för rådande lagar och regelverk, naturligtvis.