Har vårdreformen gjort allt sämre? Nej, men den kämpar med underfinansiering och barnsjukdomar, säger vänsterförbundaren Nina Söderlund som sitter i Egentliga Finlands välfärdsområdes styrelse.
Slut med varma måltider för åldringar, dygnet-runt-jourer, hälsocentraler och förlossningssjukhus som läggs ner, årslånga köer till specialvård och ständiga nyheter om nedskärningar i vården. Detta är vad vi vant oss vid efter att Marinregeringen drev igenom vårdreformen med stort jubel.
De som endast med ett halvt öga följt med de många turerna kring reformationen av social- och hälsovården i Finland kan ursäktas för att de känner sig förvirrade. Vårdreformen började på allvar behandlas i riksdagen då Sipiläregeringen tillträdde 2015. Det reformförslag som arbetades fram av Centern, Samlingspartiet och Sannfinländarna sablades ner av hela oppositionen och föll till slut som grundlagsvidrigt på grund av Samlingspartiets stora privatiseringsiver. Den efterföljande center-vänsterregeringen drev sedan igenom en lätt reviderad modell, som i första hand skilde sig från Sipiläs modell genom ett tydligare krav på att Finlands social- och hälsovård inte ska överlämnas i privata vårdbolags händer. Jublet blev ändå kortvarigt då det första de nya välfärdsområdena fick göra då de inledde arbetet var att spara ohyggliga summor. Vårdarna gick ut i strejk över låga löner och omänskliga arbetsbördor och Finland slog larm om brist på arbetskraft inom vården. Sedan tillträdde Petteri Orpos regering, och katastrofnyheterna från vårdsektorn började hagla tätt.
Som lekman är det lätt att fråga sig: hur gick det så här?
Åldringsboomen i bakgrunden
Nina Söderlund valdes i det första välfärdsområdesvalet år 2022 in i Egentliga Finlands välfärdsområdes, Varhas, fullmäktige från Vänsterförbundet och sitter idag också i Varhas styrelse. Vänstern gjorde ett dunderval i Egentliga Finland och Söderlund, hemma i Nagu, fick tredje flest röster i Pargas kommun. Söderlund skrattar uppgivet då jag radar upp förvirringsmomenten kring den så kallade sote-reformen – hon har under de gångna två åren fått höra tusentals liknande kommentarer.
Om vi börjar från början: varför behövdes en vårdreform?
– Det här är en reform som borde ha gjorts redan för tio år sedan, och som hänger ihop med att de stora årskullarna som är födda på 40- och 50-talen blir äldre och behöver vård, säger Söderlund då vi träffas inför Varhas styrelsemöte i Åbo Universitetscentralsjukhus (ÅUCS/TYKS) cafeteria.
– För att klara boomen måste vi öka antalet äldre som kan bo hemma, och få vård och hjälp i hemmet.
För att åstadkomma detta gick staten in för att genomföra en genomgripande reform där tanken var att, i korthet, använda de resurser som finns tillgängliga på ett så effektivt sätt som möjligt, genom centralisering av administrationen, genom att ge mindre kommuner smidigare tillgång till en bredare vårdpalett och genom att integrera såväl bas- och specialhälsovården som socialvården. Denna grundtanke i reformen ställde sig alla politiska partier enat bakom.
Det här är en reform som borde ha gjorts redan för tio år sedan, och som hänger ihop med att de stora årskullarna som är födda på 40- och 50-talen blir äldre och behöver vård
För många chefer
Varför verkar det då utåt sett som om allt gått åt skogen?
Nina Söderlund är den första att medge att vården idag inte fungerar som den borde. Det som kommer att bli ett mantra genom intervjun är ändå detta: reformen är ännu på hälft. Ge den tid, och saker och ting kommer att bli bättre.
– Ett av de centrala problemen är att det finns alldeles för många chefer. Det kan finnas åtta chefer på varandra, och de kommer alla från olika ställen och olika bakgrund och klarar inte av att kommunicera med varandra. Det har gått åt helvete.
Lite bakgrund här: en hörnsten i vårdreformen var att den inte skulle leda till uppsägningar. Riksdag och regering garanterade alla som arbetade inom den offentliga vården att dagen efter att reformen trädde i kraft skulle de alla övergå från att ha varit kommunalt anställda till att bli anställda av välfärdsområdena. Tanken här var god på många sätt, men eftersom en av huvudpoängerna med hela reformen var att centralisera och effektivisera administrationen uppstod ett överflöd av chefer – som alla skulle placeras någonstans. Det här är ett problem som man är medveten om inom välfärdsområdena, och som man på Varha nu försöker råda bot på.
– Vi ska alldeles snart ha samarbetsförhandlingar, och då ska många av de här överlappande cheferna försvinna. De får inte sparken, utan man ska finna andra arbetsuppgifter åt dem, men tanken är att vi ska ha färre chefer och mindre förvirring. Totalt 200 chefer ska bli av med sina chefsposter.
Övertro på centralisering
Ett andra problem är att inte bara själva vården, utan också allt fler stödtjänster till vården, har centraliserats. Till exempel har man nu beslutat att boende på seniorhem inte längre kommer att få varm mat eftersom maten ska tillredas i centralkök som ligger så långt från boendena att maten ändå skulle bli kall under transporten. På gränsen till absurt blir det då boenden måste behålla smutsiga kläder och blöjor i en vecka för att de sedan ska transporteras hundra kilometer bort för att tvättas, trots att boendet har en fullt fungerande tvättstuga.
– Vi har haft exempel där folk har förbjudits att promenera femtio meter för att ta sig till platsen där det serveras mat, och i stället tvingats ta taxi, bara för att det ska vara samma system för alla. Det finns många helt sjuka exempel, säger Söderlund.
– Det är klart att det har funnits en övertro på centraliserade lösningar, och vi ska hoppas att också det blir bättre då vi har haft tid att utvärdera reformen, så att man blir bättre på att ta lokala omständigheter i beaktande.
Underfinansierat
Det tredje, och största, problemet är att vården under de nya välfärdsområdena är kraftigt underfinansierad. Redan nu har många av välfärdsområdena problem med att finansiera vården, och enligt regeringens planer ska de tvingas anpassa ekonomin med 350 miljoner euro nästa år och ytterligare 550 miljoner år 2028. Till råga på allt tvingades välfärdsområdena redan från start att operera med orealistiskt låga budgetar.
– Till saken hör att kommunerna underrapporterade sina social- och hälsovårdsutgifter under åren innan reformen, förklarar Söderlund.
Välfärdsområdenas budgetar baserar sig på de utgifter som kommunerna tidigare haft för social- och hälsovård. Ett krux här är att staten då den betalat ut statsandelar till kommunerna till viss del baserat statsandelarna på social- och hälsovårdens behov (totalt har två tredjedelar av statsandelarna gått till att bekosta vården). När ansvaret för social- och hälsovården överfördes till välfärdsområdena, skars också den statliga finansieringen av den kommunala vården av. För att minimera förlusten av de statliga stöden underrapporterade många kommuner sina vårdutgifter. Baksidan av detta var att det var den kommunala rapporteringen som låg till grund för välfärdsområdenas budgetar – vilka som en följd av detta blev för låga.
Inför reformen diskuterades flitigt hur de nya välfärdsområdena skulle finansieras. Ett av alternativen som låg på bordet var att välfärdsområdena skulle ha fått egen beskattningsrätt. Systemet skulle inte vara oproblematiskt. Enligt Söderlund skulle det till exempel betyda att små välfärdsområden med svag ekonomi skulle tvingas förlita sig på inkomstöverföringar från de stora, vilket alltid medför risker.
– Ändå anser vi på Vänsterförbundet fortfarande att välfärdsområdena borde få egen beskattningsrätt, så att finansieringen av vården inte helt och hållet ska ligga i händerna på finansministeriet. Vi är många som stöder tanken på beskattningsrätt, men det är svårt att sälja tanken på ytterligare en skatt till kommuninvånarna, så det är inget man vinner val på.
Folk frågar varför vården fungerar så mycket bättre i Sverige. Nå, se på Sveriges invandringspolitik.
Demokratibrist
Vidare är Nina Söderlund oroad över att det inom välfärdsområdena råder ”fullkomlig brist på demokrati”.
– Det är inte ens meningen att de ska vara demokratiska organisationer. I Varha har vi som en av de få styrelserna inom välfärdsområdena beslutat att vi åtminstone ska ha nämnder, för att få in ens en tillstymmelse av demokrati i systemet.
Söderlund anser att man i framtiden borde instifta lokala råd som skulle rapportera till välfärdsområdena så att de bättre skulle kunna tackla de utmaningar som lokala omständigheter erbjuder. Hon nämner specifikt skärgården, där långa avstånd, glesbygd och utmanande trafik- och transportomständigheter kräver speciella lösningar – men tillägger att de här råden borde finnas överallt i landet.
Summa summarum av Ny Tids pratstund med Nina Söderlund är att det finns många problem att ta itu med – men att reformen i sig inte bara var nödvändig, utan också är på väg att föra med sig många förbättringar bara den blir färdig. Söderlund talar framför allt om den så kallade integrationen mellan social- och hälsovården som reformen innebär, det vill säga att all vård ska finnas under ett och samma tak – om inte rent konkret, så åtminstone administrativt. Patientförhållanden ska i framtiden alltid inledas med en utvärdering som ska fastslå vilken typ av hjälp som egentligen behövs.
– Det finns till exempel många som tidigare har vårdats för rusmedelsmissbruk, och när en sådan här utvärdering har gjorts har man insett att rusmedelsvården egentligen inte behövs, utan att det snarare är de underliggande problemen som bör åtgärdas med hjälp av socialvård.
Den nya utvärderingsmodellen ska undvika onödiga besök i olika luckor och slussa folk snabbare och smidigare till den vård de verkligen behöver. Tanken är också att man ska ha ett team av vårdare som känner sina patienter.
”Vi måste följa lagen”
Alla dessa reformer syns inte ännu i folks vardag eftersom, vilket Söderlund upprepar flera gånger, reformen inte ännu är rodd i hamn. Till exempel integrationen av socialvården i hälsovårdsstrukturen stöter på patrull på ”verkstadsgolvet” eftersom den kräver nya sätt att tänka och förhålla sig till sitt arbete.
– Det sitter i huvudet på folk, det är svårt för vissa att anamma nya sätt att se på sitt arbete.
Hur lyckad eller misslyckad reformen blir beror till stor del på beslut som kommer att tas inom de närmaste åren. Det handlar bland annat om de frågor som vi diskuterat ovan: en reform av det nuvarande systemet som skulle införa mer demokratiskt beslutsfattande, mer öppenhet och att den rigida centraliseringen luckras upp för att ge utrymme för flexibla lösningar på lokalplanet.
Men naturligtvis handlar det också om pengar, och om politik.
– Nu kommer finansminister Purra med saxen och säger att vi ska spara, spara, spara, och allt det här sparandet i primärvården kommer att bli dyrare i längden. Det är på grund av sparkraven som vi får huvudslösa beslut som att hundraåringar inte skulle behöva någon hjälp.
I sista hand är det upp till hälsovårdsdistriktens styrelser att se till att medborgarna får sin lagstadgade vård, säger Söderlund, och påpekar att till exempel välfärdsområdet för Vanda och Kervo har ansökt om 300 miljoner euro i tilläggsfinansiering från staten, med motiveringen att distriktet inte klarar av att uppfylla sina grundlagsstadgade uppgifter.
– Vi är skyldiga att följa lagen – vi får inte fatta beslut som strider mot lagen även om vi har för liten finansiering, påpekar Söderlund.
Invandring centralt
För att vårdreformen ska ha en chans att bli det den var tänkt att bli behövs både politisk vilja och tillräcklig finansiering – både inom välfärdsområdena och på regeringsnivå. Regeringen har vägrat att anpassa sig till de rådande omständigheterna, och därför är det också viktigt att nästa riksdagsval leder till en regering som förstår att finansiera vården.
– Man kan inte utveckla och avveckla samtidigt, säger Söderlund.
Mycket kommer att avgöras i välfärdsområdesvalet i april.
– Intresset för valet har varit mycket stort, till skillnad från det förra valet.
Förutom tillräcklig finansiering behövs också mer vårdpersonal. Enligt Söderlund finns det bara ett botemedel till arbetskraftsbristen inom vården: invandring.
– Folk frågar varför vården fungerar så mycket bättre i Sverige. Nå, se på Sveriges invandringspolitik.
Nina Söderlund vill till sist trösta dem som känner sig frustrerade och nedslagna av det synbarliga kaoset inom vården idag.
– Nog blir det bättre. Kommunerna kunde inte ha fortsatt finansiera vården på egen hand. Ge det ett år till av utveckling, och saker och ting kommer att fungera bättre än vad de gör idag.
Foto: Janne Wass
