I Robert Myhrelds debutroman följs varje dag på psyket av ännu en ny dag. Så rullar det på i en tillvaro som upprätthålls med institutionaliseringens trygga rutiner (inte har väl personalen glömt väcka en till frukosten?) tills också den går mot sitt slut. I bakgrunden talk show-värden Malou på tv – för ibland är det alltid samma sak. Berättaren Robert är inlagd på en allmänpsykiatrisk vårdenhet. Under tiden läser han böcker om sanatorievistelser och självmordsbrev och skriver iakttagelser han publicerar för världen utanför, på sociala medier. En omarbetad version av sex veckors dagligt antecknande blir verket med den passande titeln Ibland är det alltid samma sak (2024).
I egenskap av bipolär är han frivilligt inlagd och platsen är bekant sedan tidigare. Han reflekterar över den höga självmordsstatistik som utmärker denna grupp och över lösningar för sin egen svajiga livsvilja – och metoder att mildra den sjukdom han aldrig blir kvitt. Nya mediciner vet han av erfarenhet att fungerar ett tag innan det blir dags att åka till psyket igen ”Det blev inte så blodigt. Knappast någon mirakelkur, men vem behöver det. En skvätt urin på elden för att få den att fräsa till räcker”. Ännu har varken ketaminbehandling eller det mer slutgiltiga ECT prövats. I Myhrelds händer blir tillvaron både skör och rolig. ”Avdelning när ett dåligt skämt blir roligt. Ur journalen: Patienten påpekar att han ska hem på permission idag för att kolla på gamla familjefoton för att kunna minnas senare då han uttryckt att ECT kan påverka minnet.”
I nakenheten inför livets dåliga odds fungerar humorn knappast terapeutiskt, men smärtan blir mer uthärdlig – den ger ork att dröja i den en stund till. Till skillnad från i Linda Boström-Knausgårds Oktoberbarn (2019) där huvudkaraktären Anna efter ECT- behandlingar inte ens minns sina barn, ges inte mörkret övertaget. Olikheter finns såklart i grepp och stil, men den huvudsakliga skillnaden ligger i att det i Oktoberbarn också finns ett liv som borde levas utanför institutionens dörrar, medan Myhreld uttryckligen säger sig vilja mantalsskriva sig där – han känner sig trygg.
”Sällan erfar jag en så stark kärlek till Människan som här. Det är i svagheten vi framträder som tydligast. Alla runt mig har varit barn. Alla här har lidit orimligt mycket.” På gräsmattan utanför rör sig en fet hare, vänner skickar presenter och en förstående fru kan anas vänta på honom hemma, men det är i Ibland är det alltid samma sak den institutionaliserade tillvaron som är livet medan livet utanför är mer perifert, på paus.
Persongalleriet är färggrant, blicken är medmänsklig och riktar sig mot alla. Personalen konstateras flexa tajta rövar och ses ha finskor till vårduniformen. Enligt Prinsessan är Israel vid soffgruppen medan X överöser andra inlagda med ensidiga kärleksförklaringar, kort och pussar.
Faderligt registrerar Robert smärre konfrontationer och gnabb medan hemskheter som avföring på väggarna enbart förekommer som rykten från andra avdelningar – på psyket ger Myhreld alla, såväl vårdare, läkare och framför allt patienter en plats och ett sammanhang som inte finns utanför anstaltens väggar. ”Jag frågade X hur det skulle vara om vi sågs utanför avdelningen utan att vi kände varandra. ’Vi skulle ligga som fan’ var hennes svar och ’du är min drömpojkvän’. Slingrade mig med att hänvisa till mitt äktenskap, men nämnde även att hon inte riktigt var min typ. För säkerhets skull.”
Robert Myhreld:
Ibland är det alltid samma sak.
Widegrens förlag, 2024.
