Oberoende av hur käpprakt åt helvete världen tycks ränna finns det ett fenomen som lever livets goda dagar: skammen. Dag som natt, natt som dag. Mest om natten, när den kommer åt att smyga sig på en bakifrån i mörkret. Sover du? Inget problem! Lätt som en plätt har smygaren väckt dig klarvaken, blossat dig röd, klämt dig om strupen eller hjärtat eller vad den nu har råkat få tag i. Eller, ännu enklare, nästlat sig in i det som du har uppfattat som dina ägandes drömmar. Där svischas, skakas, släpas du genom det ena helvetet efter det andra innan allt arkiveras i minnet för tid och evighet, noggrant etiketterat och alltid till hands, omöjligt att inte hitta.
Den räds inte heller det klaraste dagsljus, den älskar vittnen, ju fler desto sprickfärdigare blir den. Den kanske inte rår på bananflugor, men när det gäller att ta kål på en människa, oavsett ålder och storlek, är skam ett av de effektivaste medlen som existerar.
Det vi kallar bekännelselitteratur och envisas med att stämpla som en aktuell trend trots att den har existerat sedan alfabetets begynnelse (jag höll på att skriva tidernas begynnelse men då fanns inte människan och utan människa finns ingen skam, utan sitt värddjur skrumpnar den som en använd ballong –men då är det så dags), bekännelselitteraturen alltså är en litteratur som ofta (oftast?) fokuserar på skrivarens kamp mot den månghövdade skammen. Biter du av ett huvud står dig tusende åter.
För skammen är bekännelselitteraturen ett nonstop party, fri klädsel, fri framfart, fritt fall.
När det gäller att ta kål på en människa, oavsett ålder och storlek, är skam ett av de effektivaste medlen som existerar.
Ibland frågar jag mig (nej, jag får inget svar) om det finns samhällen, kulturer, nationer där skammen är speciellt välsedd, önskvärd, åtrådd. Där den rentav kan utnyttjas som godis. Eller varför inte som knark. Nu ser jag förstås på fenomenet ur betraktarens synvinkel. Betraktare? Tja, en sån som smäller Märta Tikkanen på rumpan och uppmanar henne att skämmas hör väl till den lindrigare sorten ute på jakt efter dagens dos av andras skam. Kan till och med Finland vara just en sådan plats? Där man rentav uppfostras till att bli så duktig som möjligt på att just skämmas. Å egna eller andras vägnar. Går det riktigt illa får man skämmas ögonen ur sig. När jag började skolan fick man lära sig att skämmas efter en smärre förseelse: antingen stod man i skamvrån eller också fick man ställa sig framför klassen och läsa högt.
En fråga har jag dock fått svar på: hur går det med de där mest extrema situationerna där man själv stått mitt i skammens öga, varit som mest otillräcklig, när vittnet eller vittnena försvinner? Från jordens yta? När tiden haft sin gång, eller lidit, när sista versen sjungits? Det förbluffande svaret är: Vad då vittnen? Vittnet är du, Skammen är din, och du ska bära hen. Nu och i all evighet.
