Svenska Teatern sätter upp en utmärkt Hamlet för nybörjare

79

Med en intim, avskalad och komprimerad bearbetning av Shakespeares klassiker försöker regissören Dritëro Kasapis sig inte på någon ambitiös nytolkning. Hamletkonnässörer kan känna sig snuvade på konfekten, men ibland är det skönt att låta klassiker vara klassiker, skriver Janne Wass.

Svenska Teaterns Hamlet är en föreställning som delar åsikterna. I Hufvudstadsbladet kallar Isabella Rothberg den för hyfsad, men enformig och visionslös. Helsingin Sanomats pensionerade kritiker Kirsikka Moring skriver däremot på Facebook att det är en “fullträff”. En känd lokal SFP-profil meddelar på sociala medier att han gått hem i pausen, eftersom pjäsen var så dålig, och får mothugg av en tidigare teaterchef som kallar den för “fantastisk”. SFP-profilen efterlyser ett mer traditionellt regigrepp, men faktum är att mycket mer klassisk Hamlet än så här får man nog leta efter på teaterscenerna i dag. 

William Shakespeares berättelse är väl känd för de flesta, men i korthet: Det stormar i det danska hovet. Kungen har blivit lönnmördad av sin bror Claudius, som satt sig själv på tronen och gift sig med sin brors änka, drottning Gertrud. Hamlet, son till den döde kungen, sörjer sin far, avskyr sin farbror och är ursinnig på sin mor som så snabbt tagit till sig en ny man. Dessutom trånar han efter Ofelia, men inser att han aldrig kan gifta sig med henne eftersom hon inte är av kungligt blod. Som om allt detta inte var nog, hotar i horisonten den norska krigsflottan. En natt får Hamlet besök av sin fars vålnad, som berättar att det var hans egen bror som mördade honom, och kräver att Hamlet hämnas. Så rullas det ut en historia om makt, svek, tvivel, intriger, mord och kärlek, och på slutet dör alla. Pjäsen gör tydligt hur mycket Game of Thrones-skaparen George R. R. Martin inspirerats av Shakespeare. 

Komprimerat

Den svenska regissören Dritëro Kasapis har förkortat och komprimerat med hård hand. Hamlets bundsförvant Horatio har skrivits ut ur pjäsen och många av hans repliker har getts till Ofelia. Som Tomas Jansson påpekar i sin recension på Svenska Yle, ger det här Ofelia mer tyngd och agens, lyfter upp henne från hennes roll i ursprungstexten som ett tragiskt objekt för Hamlets kärlek till en likvärdig position som vän och bundsförvant. Hon får på samma sätt som Hamlet representera den generationskamp som Kasapis valt att lägga tyngdpunkten vid. Intrycket förstärks av de båda karaktärernas liknande klädsel – punkigt slarviga och illasittande kostymer – och deras frenetiska, drivna och förtvivlade energi. 

Kasapis har också valt att klippa, förkorta eller förvränga Hamlets två mest ikoniska monologer. Hamlets filosoferande med dödskallen om livet och döden har helt lämnats bort, medan den klassiska “att vara eller inte vara”-monologen har getts till en av av pjäsen i pjäsens skådespelare, och framförs i Svenska Teaterns version med nonchalant ironi. 

Jag tänker mig att en av orsakerna till Kasapis val är att han valt att nedtona pjäsens existentiella drag, likväl som Hamlets dödsångest. I intervjuer har han sagt att han valt att fokusera på tvivlet: dels valet mellan rätt och fel, och svårigheten att avgöra vilket som är vilket, men också dilemmat i att vi ofta vet vad som bör göras, men har svårt att gå från tanke till handling. Parallellen till klimatkrisen ligger här nära till hands. 

Texten får plats

Trots de här förskjutningarna är Svenska Teaterns Hamlet ändå en väldigt traditionell uppsättning. Föreställningen drivs av texten, här i Britt G. Hallqvists utsökta, klassiska svenska översättning, och regivalen stöder innehållet. Många uppsättningar väljer idag att gå in i metaplan, ställa text och regi mot varandra och spela upp visuella metaberättelser som går i närkamp med Shakespeares ord och tematik, eller lyfter upp helt egna tematiska helheter med stöd (eller icke-stöd) i föreställningens dialog. Kasapis uppsättning är nästan helt befriad från sådana grepp – på gott och ont. Jämför här till exempel med Viirus och Nya Rampens starka och fragmentariska Hamlet All Inclusive från 2020. 

Inledningen lovar mer än föreställningen håller då det gäller nytolkning. Vi bjuds in i salen medan Sonia Hagas Ofelia spelar elgitarr på scenen då hon och Jesper Franssons Hamlet piskar upp punkig upprorsstämning i salen. Plötsligt dyker Claudius (Niklas Åkerfelt), Gertrud (Sophia Heikkilä) och rådgivaren Polonius (Mikael ”Gusse” Andersson) upp på en av balkongerna i karikerat stel pompa och ståt – en tydlig vink om den generationskamp som genomsyrar föreställningen. 

Mer anarkistiskt än så här blir det ändå aldrig, och resten av föreställningen får vi i publiken sitta lugnt på våra stolar, trygga i att skådespelarna hålls på scenen. Inledningen bygger upp till ett utforskande av Hamlet som folkhjälte och galjonsfigur för en aktivistisk ungdomsrevolt, men den här tråden spinner Kasapis sedan aldrig vidare på i egentlig mening. 

Jesper Fransson som Hamlet och Sonia Haga som Ofelia.

Minimalistiskt

Många skulle säkert ha önskat sig en modigare adaption av klassikern – en tydligare egen tematik eller en mer nyskapande tolkning. Varför sätta upp en pjäs som alla redan känner till utan att tillföra något nytt? Å andra sidan, varför inte? Jag finner själv att det är uppfriskande att se Shakespeare i klassiskt snitt, att få fördjupa sig i texten och tematiken i stora drag så som de ursprungligen är skrivna. Jag storgillade Hamlet All Inclusive med dess dekonstruktion av pjäsen, men att få se en traditionell uppsättning av Shakespeare är en ynnest som i dagens läge är rätt ovanlig. Kasapis redigering är också utsökt såtillvida att den strömlinjeformar handlingen och gör intrigen tydlig och klar (något Shakespeare sannerligen inte gör själv). Det här är en utmärkt “introduktion till Hamlet”. 

Kunde mer ha gjorts av scenografin? Ja, det kunde det säkert, men å andra sidan lämnar Annika Brombergs postapokalyptiska bunker (med den geniala hissen) i minimalistiskt snitt det fritt för handling och dialog att spelas ut utan störande moment. 

Stark ensemble

Onödigt egentligen att lyfta fram enskilda skådespelarprestationer. Det är en stark ensemble av veteraner och nykomlingar som bär denna föreställning. Jesper Fransson, nyutexaminerad från Teaterhögskolan, är ett namn att lägga på minnet. I Franssons tolkning är det Hamlets ömklighet och tvivel som ligger i fokus, samtidigt hans spjuveraktiga genialitet och elektriska energi förmedlas explosivt av Fransson. På tal om energi är det alltid en fröjd att se Sonia Haga på scenen. Med urstark scennärvaro och en ofta härlig glimt i ögat är hon en Ofelia för vår tid – en Ofelia som ändå i Kasapis bearbetning blir en något schizofren karaktär, eftersom han slagit ihop henne med Horatio och försökt göra henne till ungdomsrevolutionär med agens, samtidigt som hon inte kan undfly den roll av späd väggblomma som Shakespeare ursprungligen skrivit henne som. 

Men det är också en fröjd att se och höra de gamla rävarna få ta sig an Shakespeare. Niklas Åkerfelt – som gjorde en oförglömlig Hamlet på ÅST för 25 år sen – imponerar i rollen som Claudius, och Sophia Heikkilä och Gusse Andersson ger likaså prov på sin både utmärkta texthantering och närvaro. Heikkilä har inte många repliker, men förtäljer mycket med sitt ordlösa skådespel. Dennis Nylund och Patrick Henriksen som Rosencrantz och Guildenstern ger uttryck för sina pojkaktiga energier – solklar casting. Mitja Sirén är som vanligt genial i sina quirkyga biroller, men det skulle någon gång vara roligt att se honom i en roll med lite mer att bita i. 

Klassiker som klassiker

Svenska Teaterns Hamlet är trots dess placering på stora scenen inte en av teaterhusets mer påkostade produktioner – en liten ensemble och arbetsgrupp, den avskalade och statiska scenografin och det tunna programbladet skvallrar alla om att detta minsann inte är en satsning i stil med ABBA-musikalerna. Och det är egentligen ganska skönt. Här är det texten och skådespelarna som står i fokus – det är Shakespeare för Shakespeares skull, så att säga. ”Barden” ger visserligen oändliga möjligheter till nytolkningar och närkamp – som kan ge upphov till makalös samtidskonst och skakande upplevelser. Det är inte Svenska Teaterns Hamlet, och visst hade det fått bränna till lite mer. Men ibland kan klassiker bara få vara klassiker. 

Foto: Kasper Dalkarl/Svenska Teatern

Svenska Teatern: Hamlet. Text: William Shakespeare. Översättning: Britt G. Hallqvist. Regi: Dritëro Kasapis. I rollerna: Jesper Fransson, Sonia Haga, Niklas Åkerfelt, Sophia Heikkilä, Mikael Andersson, Dennis Nylund, Mitja Sirén, Patrick Henriksen. Scenografi & kostymdesign: Annika Bromberg. Ljuddesign: Hanna Mikander. Ljusdesign: Tommi Santavirta. Maskdesign: Titta Stoor. Spelas på stora scenen till 5.4.2025.