Hur kommer det sig att vi säger oss inte ha råd att upprätthålla vår välfärd när vi är rikare och har mer förutsättningar för det än någonsin tidigare i historien?
Nästa år fyller jag 40 år och jag tänker på hur samhället såg ut vid min födsel jämfört med nu. År 1985 kulminerade det socialdemokratiska välfärdssamhället och Olof Palme var statsminister i Sverige. Aldrig tidigare eller senare har vi haft en så stark offentlig sektor och ett så utbyggt välfärdssamhälle som under 1980-talet. Inkomstklyftorna var under denna tid så låga att man skulle kunna kalla de nordiska samhällena för de mest socialistiska som någonsin existerat. På 1990-talet kom sedan laman, nedskärningar och nyliberalismen slog igenom på allvar.
Nästa år har vi kommunal-och välfärdsområdesval, en månad efter min 40-årsdag. Vi är nästan dubbelt rikare idag än 1985 men istället för att drömma om ett bättre samhälle vi skulle kunna förverkliga med vår ekonomiska tillväxt (vi skulle exempelvis kunna gå ner i arbetstid) handlar valen om var vi kan skära ner.
På 1980-talet hade vi läkarmottagningar i varje liten håla och idag hotas allt fler vårdjourer och hela sjukhus av att läggas ner. Vi anser oss inte längre ha råd med tidigare självklara nödvändigheter så som hälsovård, äldreomsorg och socialvård.
Vi anser oss inte längre ha råd med tidigare självklara nödvändigheter
Hur kommer det då sig att vi inte längre tycker oss ha råd med saker som det så självklart fanns pengar till att bekosta på 1980-talet? Ett argument som ofta lyfts upp är att vi får en allt äldre befolkning och en allt färre andel som arbetar för att upprätthålla den välfärd som en åldrande befolkning kräver. Arbete bör dock inte mätas i antal personer som jobbar utan i hur mycket vi producerar. Eftersom vår produktion konstant ökar och vi arbetar allt mindre med produktion av varor men allt mer med tjänster så borde vi tvärtom ha lättare att upprätthålla vårt välfärdssamhälle nu än någonsin tidigare i historien.
Nu invänder någon att det finns brist på arbetskraft i flera branscher. Och även om vi producerar mer så måste det ändå finnas människor som jobbar inom äldreomsorgen och vården. Förutsättningarna för att hitta arbetskraft är dock enklare idag, givet dagens möjligheter till omskolning och arbetskraftsinvandring.
Hushållens konsumtion har ökat sedan 1980-talet; vi betalar allt mer för boende, tjänster, resor och teknik, och även vår lyxkonsumtion ökar.
Ifall vi verkligen prioriterar hälsovård, äldrevård för våra föräldrar eller dagvård för våra barn mer än vi prioriterar en ny iphone eller en Thailandsresa så bör vi också vara villiga att betala mera skatt. Alla behöver vi dock inte betala lika mycket om vi bara uppdaterar vår skattepolitik till 2020-talet. Kapitalinkomster bör beskattas progressivt likt inkomstskatt, multinationella företag bör beskattas i de länder de har verksamhet, storföretagens överdimensionerade vinster bör beskattas, solidaritetsskatt bör återinföras, beskattningen av fossil energi bör skärpas och skatteflykt motarbetas.
De verkliga hindren för en stark välfärdsstat och ett mer rättvist samhälle är inte våra begränsade resurser och möjligheter utan nyliberalism och samlingspartistiska regeringar. Vårt välfärdssamhälle var som starkast och mest rättvist under 1980-talet men vår möjlighet att upprätthålla ett sådant samhälle är större idag. Skillnaden mellan hur vårt samhälle är och hur det skulle kunna vara har aldrig varit så stor som nu!
