Scenkollektivet Chekhov Machine beskriver det självupptagna sinnets trauman och neuroser, skriver Salla Aldrin Salskov och lyfter fram Sue Lemströms närvaro på scen, men också en något övertydlig text.
Allt som är kvinnligt förflyktigas, det kunde vara titeln på den avantgardistiskt lagda föreställningen Neurosis i Cris af Enehielms regi som spelar på Barker-teatern i Åbo. Enligt arbetsgruppens beskrivning är den inspirerad av Oliver Sacks verk Awakenings och Julia Kristevas teori om abjektion. Åskådaren möts av en avskalad scen med utspridda stolar som påminner om en psykiatrisk avdelning. Ljuset är skarpt och vitt, ensemblen på scen är klädda i vita sjukhusjackor och -skjortor. De hasar omkring i vita strumpor som håglösa, sömngångaraktiga varelser institutionaliserade av en tillvaro av repetition och ett förlorat jag.
Scenografin för tankarna till sekelskiftets (1800-1900-talet) visuella representationer av olika vårdanstalter men också psykiatrins och psykoanalysens födelse, det omedvetnas inträde i vår historiska självförståelse. Plastråttor, groteska grismasker och hängande peruker får symbolisera det fula och förträngda — normalitetens och psykets avigsidor.
Framför allt leds tankarna till relationen mellan makt och kunskap, det faktum att olika idéer om rationalitet styr mycket i vår vardag, men att rationaliteten på många sätt utgör en chimär.
Vacker kvinna blir hagga
Neurosis inleds med att Sue Lemström förvirrat mumlande för sig själv sopar undan plastråttor med apatiska och ryckiga rörelser om vartannat. På engelska, men med finlandssvensk accent, hör vi hennes tankar: ”Voices, words, needles”, ”it’s my fault” och “kill yourself”. ”I used to be famous, I used to be a adored” ropar hon för att i nästa sekund förvandlas till en liten bebis. ”I’m a baby – I’m a hag – I was a star”.
Lemströms gestaltning på scen som både sinnesförrvirrad dam, snyftande baby och en ursinnig hagga får galenskapen att framstå som begriplig, en kvinnlighetens tragedi – där hennes vara är ödesbestämt och åldrandet utgör det ultimata hotet. Samtidigt anas en existentiell botten, ett tragiskt liv med förlust av både partners och barn. Kanske ihopkopplat med ett liv som en fåfäng diva på scen?
Lemström har en stark scennärvaro och hennes gestaltning av rollen imponerar. Hon lyckas fånga både den åtråvärda, unga kvinnliga och den åldrande kroppens habitus i samma gestalt, galen och klarsynt på samma gång. En scen som fastnar i minnet: den protesterande Lemström som marscherar omkring i underkjol och push-up-behå och slagkraftigt ropar: ”We don’t need no hags no more!” Jag tänker att det här kanske är en av de mest minnesvärda scenerna jag sett på länge. För scenen är tvetydig: å ena sidan kan den ses som en kritisk beskrivning av och påminnelse om kulturens dominerande förhållningssätt till och vurmande för kvinnor som beundras som estetiska objekt – som unga, vackra men avpersonaliserade. Samtidigt förkroppsligas i scenen det absurda i att kvinnlighetens öde är ”förfallet” då den protesterande halvgalna ”haggan” uttrycker en upprorisk fuck-you rebellattityd. Upplyftande!
Det ska också sägas att det känns närmast subversivt med den åldrande kvinnliga skådespelaren på scen. I detta fall synliggör Lemströms (76) och Enehielms (70) närvaro faktiskt just det generiska i den kulturellt sett tvångsmässiga upptagenheten med den normativa kvinnokroppen. Något som är alltför sällsynt.
Själsliga bristningspunkter tematiseras
Neurosis använder sig av improvisationens abstrakta och repetitiva dans och kroppsspråk. Den poetiskt uppbyggda texten som skådespelarna i tur och ordning får uttrycka varvas med hackiga repliker som innehåller påminnelser om att andas, och osammanhängande utsagor om kärlek, hat, skam, självhat, självupptagenhet och förvirring kring vem man är. Texten arbetar med bristningspunkter för vad vi klarar av – psykiskt, mänskligt, existentiellt.
Framställningen av en kakofonisk värld sammansatt av det omedvetna och det irrationella fungerar på det visuella, kroppsliga och ljudmässiga planet. Scenografin, de enskilda skådespelarna och ljudvärlden övertygar i gestaltningen av en värld driven av trauman, påbud, neuroser, självupptagenhet och tvångstankar.
Samtidigt lider föreställningen något av att texten på sina ställen är övertydlig. Detta skapar en olycklig kontrast med tanke på helheten. Å ena sidan framställs det undermedvetna, det irrationella, det förvirrade, galna och det existentiellt mörka via textens tematik, men å andra sidan framstår manuset trots sin uppbrutna form som förklarande och tolkande. En slags samtidsdiagnos av alienerade jag. Tematiken riskerar att bli klichéartad vilket hänger ihop dels med det repetitiva och entoniga i framställningen av texten, dels med textens tematik.
”Jag hatar dig” / ”Jag älskar dig” / ”Rör mig inte” / Jag vill ha dig”. “I’m so sensitive” / “Shame on you”/ “Your eyes want to reduce me“ “I don’t feel like myself today”.
Vi möter antydningar till incest genom en traumatiserd Lucy och utsagor om en Daddy och en Daddy’s girl som varit naughty. Jag associerar också till en slags schizofreni i vårt post metoo-landskap: Se mig, åtrå mig, men rör mig inte och se mig framförallt på rätt sätt. En ironisk touch mitt bland allt det ”mörka” gestaltas av Lemström som iklädd en grotesk clownmask och dräkt som liknar den ikoniska Madonna-korsetten med strutar till bh slocknar framför sin upplysta mobilskärm. Upplyft av scenen traskar jag småskrattande hem i decemberkylan.
Chekhov Machine: Neurosis
Koncept, manus och regi:
Cris af Enehielm.
På scen: Jonna Eiskonen, Cris af Enehielm, Antonia Henn, Carl Lindgren, Sue Lemström, Antti Seppänen.
Musik och ljud: Mats Lemström (ljudplanerare), Ilmari Heikinheimo (musik).
Ljusdesign: Jukka Haataja
Spelar på Barker-teatern i Åbo 12-14.12 2025.
Foto: Reino Koivula
