Finlands linje som Natomedlem verkar ha ett kortsiktigt tidsperspektiv. Hur skulle Nato-Finland ha sett ut om vi gått med tidigare?
Kärnvapenövningen Steadfast Noon är en årligen återkommande händelse. Detta var regeringen noga med att understryka när Finland som ett av tretton länder i alliansen deltog i år. Sverige var inte med men orsaken var – åtminstone officiellt – att tidpunkten inte passade.
I Sverige hoppades ändå Svenska Läkare mot Kärnvapen att Sverige också i framtiden ska låta bli att delta.
”Genom att Sverige har ställt sig bakom Natos kärnvapenavskräckning bidrar Sverige aktivt till att upprätthålla kärnvapnens status och legitimerar hotet om massförstörelsevapen. Våra beslutsfattare har nu chansen att vara modiga och fatta ett beslut om att aldrig delta i övningar som syftar till att massmörda civila, på samma sätt som Norge redan har gjort detta”, skrev generalsekreterare Josefin Lind i ett pressmeddelande när övningen inleddes i mitten av oktober.
Inför övningen sade överste David Bunch, som ansvarar för kärnvapenprogrammet inom SHAPE, Natos militärstrategiska europeiska högkvarter, att det är en stor myt att övningen skulle handla om ”den stora röda knappen”. Bunch hävdade att sådan dramatik hör hemma bara i Hollywood. Enligt honom går hela övningen ut på den invecklade kedja av scenarier och beslut som kunde leda fram till användningen av kärnvapen. Avvärjning av hot, alltså.
Finlands högsta utrikespolitiska ledning med presidenten i spetsen meddelade från början av det finländska medlemskapet i alliansen att inga förhandsvillkor visavi någon del av Natos aktiviteter, inklusive kärnvapen, skulle uppställas.
Man hoppas på att redan genom att öppet meddela detta öka avskräckningseffekten och höja tröskeln för ett eventuellt anfall från Ryssland. Med andra ord dikteras linjen av det dagspolitiska läget. Men var är visionerna?
Genom att delta i övningar som Steadfast Noon ökar också Finland sin beredskap och signalerar att man vill vara en aktiv medlem i alliansen – aktiv när det gäller de militära förmågorna.
I linje med detta är också Finlands ivriga lobbande för att omfattas av Natos FLF-koncept med framskjutna markstyrkor. Försvaret satsar för närvarande hårt på köp av avancerade vapen och vapensystem. Det gäller också utrustningen på de nya jaktplanen F-35A.
Man kan fråga sig om Finland, inklusive en stor del av de folkvalda, för att inte tala om den breda allmänheten, visste vad det var vi gick med i?
På det politiska planet bereder det inga som helst problem att få igenom beslut om patrullering över Islands luftrum i februari–mars 2025 – något som ännu för inte så länge sedan stötte på skarpt motstånd i Finland. Finland har redan 2024 deltagit i Natos luftpatrullering på östflanken.
Rysslands olagliga anfall mot Ukraina i februari 2022 förändrade allt, säger man. Alltså rädslan för att man kunde gå samma öde till mötes – fast det säger man inte öppet. Rädslan är i sig inget nytt. Det oftast förekommande argumentet för ett nej till ett Natomedlemskap var under en lång tid att man inte ville utmana Ryssland. Rädslan för att bli lämnad ensam vid ett eventuellt militärt anfall är inte heller ny. EU-medlemskapet 1995 handlade också i första hand om säkerhet.
För närvarande överskuggar militärupprustning och hotet från Ryssland allt annat. Nato handlar om militärt försvar, men framför allt är alliansen den enda transatlantiska organisationen i världen. Militära beslut, också artikel fem, är och ska vara underställda politiska beslut – vad var Natos bombningar av Serbien och Kosovo 1999 annat än ett politiskt beslut?
Att Sverige varit en naturlig partner när det gäller säkerhet och försvar i Finland har sina historiska rötter. Utan frivilliga från Sverige – och Norge – i Lappland under Vinterkriget hade Finland inte klarat sig. I februari 2015 deklarerade Finland och Sverige offentligt att den operativa gemensamma planeringen fördjupas. Gemensamt skrev man också på en avsiktsförklaring där USA var med som tredje part.
Nu är Finland och Sverige med i Nato. Upprepade gånger har man sagt att blockpolitik inte ska bedrivas inom alliansen. Hur ska man då tolka det när Sverige – som kom med i Nato efter Finland – förväntas bli ramnation för FLF-styrkorna i Finland, i synnerhet som Finland inom internationella uppdrag ofta har samarbetat med Storbritannien (Kosovo) och Tyskland (Afghanistan)? Officiellt är det för att både Storbritannien och Tyskland redan är ramnationer för FLF-styrkor i andra länder i Rysslands närområde.
I en vid det här laget bortglömd utredning som gjordes 2009 på uppdrag av alla de nordiska utrikesministrarna föreslog den norske veterandiplomaten Thorvald Stoltenberg – far till Jens Stoltenberg – en ömsesidigt bindande försvarsklausul för alla de fem nordiska länderna.
Och i en krönika i Helsingin Sanomat den 16 oktober 2024 skrev Anna-Liina Kauhanen så här:
”Nato är en politisk organisation där man måste ha sina egna betrodda”. Ett eget ”block”, med andra ord.
Att spekulera vad som skulle ha hänt om Finland – och Sverige – hade ansökt om medlemskap i Nato redan för tjugo år sedan har kanske föga betydelse idag. Men eftersom den så kallade Nato-optionen skrevs om med varje regering och i sin mest vingklippta version betydde att frågan inte ens fick diskuteras kan man fråga sig om Finland, inklusive en stor del av de folkvalda, för att inte tala om den breda allmänheten, visste vad det var vi gick med i?
Detsamma gäller den journalistiska bevakningen. Plötsligt gällde bara Nato, också för journalister som tidigare huvudsakligen bevakat inrikes- ekonomi- eller sportnyheter.
De svenska prisbelönta journalisterna Torbjörn Nilsson och Maggie Strömberg som skrivit boken Sveriges och Finlands väg in i Nato deltog nyligen i ett författarsamtal på Hanaholmen i Esbo.
Nilsson medgav att ingendera egentligen hade satt sig in i säkerhetspolitik före kriget i Ukraina 2022, bägge skrev om inrikespolitik. Det är bra att intresset vaknat och kunskapen stärks. Men perspektivet är tyvärr alltför ofta begränsat.
Eftersom medlemskapet blev aktuellt på grund av ett krig handlar det mest om rädsla, krig och vapen. Om medlemskapet hade föregåtts av en öppnare diskussion är det möjligt att i synnerhet Nato-Finland hade sett lite annorlunda ut idag.
Nu upprepas mönstret från 1995 när Finland gick med i EU. Beslutsamt går man in för att vara mönstereleven med den militära säkerhetens flagga i topp. Men det är vid förhandlingsbordet som fred sluts, inte på slagfältet. Mönsterelever är ofta lydiga – men nytänkandet kommer sällan från dem.
