Putinregimen gjorde hans liv i Ryssland omöjligt. Asylsystemet i Irland öppnade hans ögon för queera asylsökandes utsatthet. Idag skriver och arbetar Evgeny Shtorn för dem som blev kvar.
När Evgeny Shtorn* var 18 år gammal lämnade han Kazakstan för att studera sociologi i St Petersburg. Det var vid millennieskiftet, under Putins första år vid makten. I det korta tidsrummet då en rörelse för mänskliga rättigheter och hbtq-frågor kunde existera öppet på Rysslands gator.
Den unge Evgeny hittade snart sin plats i den queera gemenskapen. I takt med att Putinstyret skärpte greppet blev vardagen svårare. Till vardags jobbade Shtorn, tillsammans med sin partner, på en icke-statlig forskningsorganisation. Den stämplades redan 2015 som ”utländsk agent” av regeringen. För Evgeny, som förlorat både sitt ryska och kazakstanska medborgarskap, blev det allt svårare att behålla sitt uppehållstillstånd. När säkerhetstjänsten FSB tog in honom på förhör och, enligt Shtorn, försökte rekrytera honom, bestämde han sig för att fly landet.
Trettiofem år gammal satt han plötsligt på en flyktingmottagning i Galway, Irland. Han var instängd med främmande människor i klaustrofobiskt små utrymmen – utan sysselsättning och framtidsutsikter. En svår situation för vem som helst och särskilt utmanande för en queer flykting.
– Som hbtq-person är du ofta väldigt rädd i den typen av sluten miljö. Rädd för att visa det för andra, eller ens för personer som tillhör din egen diaspora. Många är livrädda för att vara öppna.
Jag tycker att priderörelsen och hbtq-gemenskapen överlag måste sluta vara så självbelåten. Vi måste förstå att det här är en kamp – och att den gäller varenda hbtq-person.
Befriande men krävande
För Shtorn blev skrivandet en tillflyktsort. Kvar i Ryssland fanns – och finns – vänner, aktivister och hbtq-personer som kände till hans öde. Redan från början delade han öppet med sig av sina upplevelser till dem. Facebookinläggen fick stor spridning och de utgör första halvan av Shtorns författardebut Refugee -Chronicles.
I stunden var inläggen främst ett försök att fly vardagen som flykting.
– Det var frigörande, men samtidigt väckte det gamla trauman till liv.
Resultatet blev en sorts fiktionaliserad dagbok som utgör debut-bokens andra del. Den publicerades på ryska 2020, med stöd av den tyska tankesmedjan Heinrich Böll Stiftung. Till en början sålde boken bra – men när tankesmedjan listades som ”oönskad organisation” i Ryssland förbjöds också all försäljning av boken.
Idag finns ett hundratal exemplar kvar i Ryssland, men det är omöjlighet att få ut dem. Trots det fortsätter spridningen. Ett kapitel finns publicerat på engelska – fritt tillgängligt som PDF på nätet – och resten översätts i skrivande stund. När vi träffas i norska Kirkenes har han just presenterat boken på engelska för första gången, i samband med Barents Pride (se artikel på sid. 43–45).
– Det finns inget kommersiellt intresse bakom besöket, men det kändes viktigt att ta med problematiken hit och prata om den med ryska hbtq–aktivister. Sådana som har flytt, funderar på att fly, eller kommer att behöva fly på grund av den fientliga situationen i Ryssland.
Lidande som lidande
Efter en lång process fick Shtorn asyl i Irland hösten 2019. Han har numera tagit öriket till sig och betraktar sig som en irländsk, snarare än en rysk författare. Med sin bok ansluter han sig samtidigt till en lång rysk tradition av litteratur från slutna miljöer, från fängelser och Gulag. Han jämför sig inte med de stora mästarna men erkänner villigt likheterna. Framför allt kan han relatera till Varlam Sjalamov och hans Gulagskildring Berättelser från Kolyma (läs mer om Sjalamov i Ny Tid 11/2023).
– Det finns en stor debatt kring huruvida extremt svåra situationer kan vara nyttiga för någon, ifall de kan lära dig någonting. Sjalamov hade ett väldigt tydligt svar: Nej. Det är fel sätt att tänka att det skulle kunna göra dig till en bättre människa. Lidande är lidande. Och vår roll som samhälle är att minska på det.
– Har den här boken, de här upplevelserna, gjort mig till en bättre människa? Definitivt inte. Jag skulle gärna leva utan dem.
Däremot har upplevelserna och skrivprocessen öppnat Shtorns ögon för queera migranters svåra situation. Rädslan för att leva öppet gör att många fastnar i ett slags ingenmansland, fysiskt, socialt och kulturellt. Ofta går de dessutom miste om sin egen diaspora, på grund av rädsla eller öppen fientlighet.
Många tvingas också möta misstro från myndigheternas sida. Som en del av asylprocessen ingår i -regel en trovärdighetsbedömning, ofta med problematiska inslag.
– Människor blir ofta inte trodda för att vara hbtq – och det är väldigt svårt att bevisa. Det finns väldigt mycket stereotypier, en kolonial blick förekommer ofta. Jag känner människor som har blivit tillfrågade om de gillar Madonna … Om de inte gör det finns det en risk att bli avvisad – bara för att du inte gillar något som en stereotyp, västerländsk bög skulle gilla. Vilket förstås inte heller stämmer.
Lång väg att gå
Shtorn är en av grundarna och krafterna bakom organisationen Queer- Diaspora Ireland, som hjälper hbtq–personer i asylsystemet. År 2020 utsågs han till årets person av The -National LGBT Federation. I sitt tacktal slår han ett slag för queera aylsökandes rättigheter – och håller fortsättningsvis fanan högt.
– Vi har skapat ett väldigt schizofrent bestraffningssystem för asylsökande hbtq-personer – framför allt de som flyr från väldigt hotfulla- miljö-er. Genom att inte göra tillräckligt för dem menar jag att vi har misslyckats som västerländska demokratier.
Tycker du att priderörelsen borde ta mer aktiv ställning i migrationsfrågor?
– Absolut. Jag tycker att priderörelsen och hbtq-gemenskapen överlag måste sluta vara så självbelåten. Vi måste förstå att det här är en kamp – och att den gäller varenda hbtq-person. Om vi vill att de ska vara lika fria som vi, då har vi misslyckats. Jag talar inte bara om hbtq-personer som söker skydd – jag talar också om fattigdom och sociala problem, om hemlöshet, hälsa, personer med funktionsvariationer… Om varenda hbtq-person som fortfarande är diskriminerad.
– Jag vill inte leva i en värld där det bara finns plats för glada bögar med höga löner. Det är fint att vi kan fira vår frihet och vår synlighet. Men ibland glömmer vi bort att Pride är politiskt – och måste vara det.
* Ny Tid har valt att i det här fallet inte translitterera namnet från kyrilliska alfabetet utan utgår från författarnamnet som redan etablerats.
Foto: Lukas Lundin
