Från första sekund sköljer utställningen över mig som en flodvåg av bilder, ord, associationer, framför allt associationer – inom bilder, mellan bilder, bilder på väggen, bilder i sinnet, ord och bilder.
För att fira att det gått hundra år sedan André Bretons Manifeste du surréalisme har Centre Pompidou i Paris satt upp en surrealismutställning som begeistrar till den grad att det gäller att skaffa sin biljett veckor i förväg. Min vän och jag släpps in prick klockan 18, och vi formligen jagas ut, dyblöta, tre timmer senare då museet stänger – och eftersom vi inte bara fullständigt tappat andan i vågens tag, utan också tidsuppfattningen, måste vi rusa igenom de sista rummen. Vi hinner bara se en glimt av Buñuels och Dalís Le chien andalou till vänster och Giacomettis ”Objet désagréable till höger”.
Själva samlingen som Centre Pompidou kammat ihop är anslående. Och massiv. Drömvågen pressar en genom 14 salar, varav den första är en rotunda i mitten av den labyrintaktiga konstruktionen. Dit leds besökaren genom en lång mörk hall med väggarna prydda av lustiga selfies av surrealismens tidiga företrädare, vilket redan förbereder hen för blandningen av det vitsiga och det otäcka i den surrealistiska hållningen till det absurda. Rotundan utgör i sig själv en cinematisk presentation av det nu hundraåriga första manifestet.
Inte bara samlas här surrealismens mest framstående tendenser i bildkonst exemplariskt med närmast överväldigande precision, utan utställningen uppmärksammar också det av surrealismens kulturindustrialisering undertryckta faktum att det ursprungligen handlade om en poetisk rörelse. Det görs redan klart i de första salarna som ger smakprov på surrealisternas metoder och tekniker samt presenterar drömmen som konstnärligt topos. Utöver Bretons manifest uppmärksammas rätt detaljerat hans poetiska samarbete med Philippe Soupault, Louis Aragons litterära montage, och extra glädjande är det att se Souplaults och Bretons redigeringsansträningningar i samband med deras upptäckter av poeten Comte Lautréaumont (Isidore Ducasse, som avled 24 år gammal år 1870) och barnpoeten Gisèle Prassinos (f. 1920). Förvisso kunde det finnas mer rum för skepsis gällande Bretons killgängs inställning till flickpoeten och framför allt kunde hennes vuxna verk ha tagits med. Utställningen lyfter också tacksamt fram viktiga kvinnliga konstnärer inom den onekligen grabbiga surrealismen, vilket understryker dess breda kulturella inflytande på den visserligen mycket svaga sexuella befrielse som senare decennier till sin förskräckelse fått bevittna i vardagen.
Utställningen inleds starkt med en betoning av surrealismens teknik och metod. Den introducerar Aragons, Soupaults och Bertons innovationer i poesi och hur de snabbt transporterades till bildkonsten. Detta medför att utställningen inte, som jag av erfarenhet lärt mig att frukta i förväg, helt genomgående gnider drömkitsch i fejset på besökaren. I stället bärs storyn av spänningsfältet mellan medgörlig drömrepresentation och apokalyptiskt montage, där drömkitschens slutliga seger också kan upplevas som tragedi.
Med en ännu större hammare reparerar vi klimatförändringen och allt blir bra, trots att sprickorna i golvet och väggarna tyder på att släggan vuxit sig så stor att dess nästa slag får hela huset att störta ner i källaren.
En verklig höjdpunkt är den omfångsrika samlingen fotomontage av Dora Maar som Centre Pompidou bjuder på ur sin egen samling. Att på nära håll uppleva de både delikata och våldsamma klippen i hennes verk erbjuder en chockkontrast till René Magrittes eftergivna rationaliseringar av drömarbetet i rummet bredvid. Magritte har jag aldrig betraktat som just så här vedervärdig.
Ytligt magplaskar ändå utställningens gest i frågan om vad surrealismen ”betyder för oss idag” – något som den pinsamt utsmyckar med ängsliga hänvisningar till krig och högerfanatism i Europa nu och då.
Desto smärtsammare blir pladasken i och med utställningens titel Le surréalisme d’abord et toujours, surrealismen i början och alltid. Evig avant-garde – men vad drömmer ni egentligen?
Den rättvisa frågan borde lyda: vad betyder vi för surrealismen? – Storebroderligt tar den emot vår samtid (på gott och ont) som katastrof. Den (mar)dröm vi lever i är bilden av kris, av ett system som visserligen är sönder men nog kan fixas, återställas; ett kapitalistiskt samhälle som är sjukt men som kan botas, måste botas, med ännu mer teknologi. Med en ännu större hammare reparerar vi klimatförändringen och allt blir bra, trots att sprickorna i golvet och väggarna tyder på att släggan vuxit sig så stor att dess nästa slag får hela huset att störta ner i källaren.
Från dada ärvde surrealisterna insikten att världen redan har gått under.
Världskriget, det otänkbara, hade faktiskt ägt rum. Och det fanns ingen väg tillbaka. Här finner surrealismen som montage-metodologi sin fulla kritiska, ja apokalyptiska, relevans. Bortom löjlig drömkitsch presenterar surrealismen inte det rena drömtänkandet, inte det omedvetna, utan det censurerade, det vanställda, det lemlästade omedvetna i drömbilden. Där skiner den av samhället stympade önskningen igenom i individen – att få vara den och de hen är. På sin kritiska kulmen visar surrealismen sprickorna i drömmen.
Just Dora Maars närmast sakrala fotomontage visar att ”surrealiteten” inte bara är flerdimensionell och djupt splittrad, utan genom sitt splitter är den också en otäckt sammanfogad människofientlig totalitet. Det underbara är att hederligt få erfara det otäcka i att katastrofen fortsätter.
Den ogenomträngliga surrealiteten var i Bretons tankar när han i sitt första manifest definierade surrealismen som en metod för utforskandet av tänkandets realitet. Bara ett par år senare skrev Walter Benjamin: ”Sedan Bakunin har det inte längre funnits ett radikalt begrepp om frihet i Europa. Men surrealisterna har ett.” Och det begreppet, tillade han, är genomgående pessimistiskt. Symptomatiskt gömmer utställningen att surrealismen hade sina rötter i Tristan Tzaras anarkistiska och nihilistiska dada, som strävade efter att förstöra den förstörda och förstörande världens konst. När den nihilismen övertas av ett begeistrat parisiskt grabbgäng, ja då ska något nytt och underbart byggas ut ur sprickorna. Och det byggets tragiska slut skiner fram i den drömkitsch som fyller den reklam och de filmer som var dag förleder oss att upprätthålla den katastrof som är vår samtid. Vad som bröt drömmen idag glimtar fram i sprickorna av Centre Pompidous underbara försök att tämja surrealismen för evigheten.
