Jag slår igen boken och funderar och funderar på en passande liknelse. Kanske kan Philip Teirs nya roman Eftermiddag i augusti liknas vid ett dragspel, där karaktärer följt med in vid intrycket, men sen aldrig får möjligheten att sjunga ut när dragspelet öppnas upp igen för ett omtag. De berövas den möjligheten eftersom instrumentet inte dras ut i sitt fulla spann. Det är många karaktärer, sidorna för få, alltför få, för att ge dessa en tillfredsställande levnadscykel. Vilket de alltså inte får. Stora tidsrymder avverkas på några få meningar som får läsaren att förstå att lång tid passerat. Så vi får backa tiden.
Det är tidigt nittiotal, Jakobstad. Änglagård rullar på bio. Det dukas upp för kalas hos Mona och Mick. Mona är lärare samt redaktör på en tidskrift, Mick jobbar på storfärjan. Barnaskaran består av Robert och Josefin. Roberts vän Jacob är där för jämnan och kan nästan räknas in. Grannskapet seglar in på tillställningen, metallbesticken och porslinet används istället för plast och papp, hunden på besök äter upp tårtan Mona förberett hela morgonen och sammanbrottet förbereder sig. Josefin blir besviken eftersom hon suktat efter tårtan innan den mötte sin baneman. Som tur är hann hon sno åt sig lite grädde med fingret. Och på tomten står tallen som Mick ”någon gång” ska såga ner.
Det är alla gånger en realistisk bok när karaktärernas relationer sinsemellan skildras. Mona ser sig som en frigjord och ”modern” kvinna som läser feministiska böcker. Samtidigt styr hon ensam hushållet och barnens vardag. När hon förberett kalaset försöker Mick kvickna till från sjöslaget som han trots löften ägnat sig åt kvällen innan. Mona får i största allmänhet göra avkall på sina önskemål. Exempelvis blir det aldrig några resor då Mick, som ju arbetar på färja, inte orkar eller ser någon mening med det när han är hemma. Och att arbeta på en färja kan ju för övrigt leda både till det ena och det andra…
Det är också alla gånger en realistisk bok när man i närstudie får ta del av personernas utveckling. Både barnen och de vuxnas personutveckling skildras på trovärdiga vis. Robert och Jacob fastnar framför TV:n, gör dumheter i största allmänhet och andra saker som många pojkar i den åldern gör.
Vill man läsa ett specifikt tidsdokument är man rätt ute. Liksom om man behöver en påminnelse om att gravitationen drar köttet nedåt, att vi möjligtvis förlikat oss med att saker blev som de blev eftersom de var som de var och att hiskeligt många av skeendena i våra liv har vi ingen som helst möjlighet att påverka.
Philip Teir är onekligen van vid skrivandets hantverk, och Eftermiddag i augusti kan man läsa igenom på ett café i ett stationshus i Örebro i väntan på tåget. Det är lätt-tröskat och tillgängligt och det vardagliga som skildras ger igenkänningskänslor på var och varannan sida. Boken stöttas upp av att det finns autentiska delar, vardagsmörker och än svartare delar, men den griper ändå aldrig tag.
Philip Teir:
Eftermiddag i augusti.
Schildts och Söderströms, 2024.
