Emma Juslin skriver om en sorg som finns i livet.
I hennes senaste roman Rekviem över en bror blir nuet en ram för det förflutna.
Medan jag läser Emma Juslins roman Rekviem över en bror kommer jag på mig själv att måla upp en bild av protagonisten Vanja, stapplandes på skrangliga styltor högt över molnen. Möjligtvis en rätt så udda bild, tänker ni, men den uppstår inte av en slump. Bilden härstammar från det stycke som avslutar Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt: ”Jag såg med förskräckelse att styltorna redan vuxit sig höga under mina steg, och jag tyckte mig inte ha krafter att någon längre tid hålla kvar förbindelsen med ett förflutet som redan låg så djupt nere.” Förutom den anspråkslösa plats människan tar i rummet, fortsätter Proust, upptar hon även ”en som är betydligt större, en plats som är omätligt utsträckt, eftersom de likt jättar nedsänkta i årens djup samtidigt har beröring med epoker skilda åt genom en ändlös räcka av dagar – en plats i Tiden.”
Rekviem över en bror inleds i nutid vid ingången till en kyrka. Huvudpersonen Vanja är, precis som Marcel i På spaning, på jakt efter en svunnen tid. Eller snarare på jakt i en svunnen tid. Hon gräver sig fram i det förflutnas gruvgångar för att kunna återknyta till sin döde bror, vars begravning vi befinner oss på. Det är i denna spänning mellan då och nu som romanens rörelse finns, för endast genom berättarens tillbakablickar kan vi få veta hur och varför vi befinner oss här.
Men för att återknyta till citatet ovan: Den stora behållningen med Rekviem över en bror är framförallt att Juslin lyckas göra Vanjas ”plats i Tiden” så påtaglig. Genom romanens uppbyggnad – dess pendelrörelse mellan då och nu – blir läsaren medveten om både den stora förgängligheten och hur tiden liksom byggs upp under oss, som om vi stod på styltor eller växte oss stora som jättar. Hela vårt förflutna finns alltid närvarande i vårt nu, eller som Juslin skriver: ”en människa var inte enbart kött och blod, utan en ansamling minnen”.
Ordet ansamling antyder ett förrumsligande av tiden; att tiden och minnen ackumuleras i oss och tänjer oss, ungefär som då Prousts berättare beskriver det förflutna som något som ligger djupt nere under hans fötter. Detta förrumsligande av tiden innebär för Juslin att berättaren fritt kan röra sig mellan nutid och det förflutna.
Juslin lyckas på ett varsamt sätt ge form åt denna innerliga syskonrelation, där Vinnies ensamhet och utsatthet vävs samman med Vanjas ensamhet och sorg. De är båda sitt förflutna, och deras förflutna var gemensamt.
En tyst sorgesång
Hur länge pågår en jordfästning? En timme, högst två, men Juslin visar hur mycket (inre, förflutet) liv som ryms i denna timme. Och eftersom denna tid fyller mycket liv, fyller den lika mycket sorg. En bror har dött, till en början av oklara orsaker men det klarnar rätt så snabbt. För systern var brodern dessutom det sista ursprungliga familjebandet – nu finns endast den lilla, zombiefixerade sonen kvar, Vanjas grundbult i livet. Men plötsligt har hon ingen annan att dela sitt förflutna med, ingen att diskutera sina föräldrar och sin uppväxt med. Med Vinnie förlorade Vanja hela sin familj och en stor del av sin bakgrund.
Själva begravningen präglas av en stämning som bäst kunde beskrivas som håglöshet, så där som det kan bli om man för att dämpa chocken förströr sig med det praktiska i stället för det känslomässiga: ”Snart kunde Vanja återvända till vardagen där ingen hade lämnat henne, där valet av kista hade utförts i en dröm, där Vanjas tillvaro inte kändes som ett nedtystat skrik.” Detta betyder inte att sorgen inte skulle vara påtaglig, för det nedtystade skriet finns ständigt närvarande, ungefär som en kall hand på en axel, en molande värk som gör det svårt att sitta still eller som en tyst sorgesång.
Sorgen blir särskilt tydlig i skildringarna av syskonens gemensamma förflutna, och då främst för att vi vet hur allt slutar. Men också om vi bortser från detta obönhörliga faktum präglas romanen av en slags lågfrekvent sorg. Juslin lyckas på ett varsamt sätt ge form åt denna innerliga syskonrelation, där Vinnies ensamhet och utsatthet vävs samman med Vanjas ensamhet och sorg. De är båda sitt förflutna, och deras förflutna var gemensamt. Under begravningen läser prästen ur Johannesevangeliet: ”Din bror kommer att uppstå”. Och på sätt och vis stämmer det, för genom sin kärlek och sina minnen lyckas Vanja liksom skjuta på döden och återuppväcka brodern, om än för en kort stund. Det är sorgfyllt och hoppfullt samtidigt.
Förklaringarna finns i det förflutna
Romanens upplägg med två tidsnivåer – där nuet är koncentrerat till en kort tidsperiod som saknar egentlig handling – öppnar för ett utforskande av ett subjekt i sorg samt hur sorgearbetet förhåller sig till minnet och det förflutna. Men Rekviem över en bror är inte i första hand en sådan gestaltning av hur minnet och sorgen fungerar, vilket kan bero på att romanen berättas i tredje person och att vi därmed inte följer en jagberättares medvetandeström. Även om berättaren fritt kan röra sig i Vanjas minnen skapas här ett avstånd till det som framställs.
Också här blir kopplingen till Proust aktuell, i detta fall i form av relationen mellan minnet och det fenomen som utlöser associationen. Många känner till Prousts madeleinekaka, vars smak ger berättaren tillgång till sin barndom. I Rekviem över en bror är inte dessa samband lika tydliga – här handlar det om två tidsnivåer som inte kommer i beröring på annat sätt än det kausala: berättarens tillbakablickar och Vanjas minnen finns där för att förklara varför karaktärerna är som de är och framförallt varför berättelsen slutar (eller börjar, beroende på hur man ser det) med Vinnies död.
I Rekviem över en bror ligger därför fokuset främst på det förflutna. Begravningen i nutid blir i första hand en ramberättelse – en hållplats eller andningspaus – för en uppväxtskildring som till sin form följer den traditionellt kronologiska framställningen som tar avstamp i barndomen. Men detta perspektiv ska inte ligga romanen till last. Även om inte sorgen och minnet utforskas som mekanismer hos subjektet gestaltas de i form av livsvillkor. För Juslin ger här plats åt livet och (den förlorade) gemenskapen – och i livet finns sorgen, och i sorgen finns livet.
Emma Juslin:
Rekviem över en bror.
Förlaget, 2024.
