Min första kolumn för Ny Tid som jag skrev 2008 handlade om att hur viktigt det är att leva primitivt under semestern för att man sedan igen ska kunna uppskatta alla bekvämligheter man har resten av året. På den tiden hyrde jag en stuga utan el och vatten på en ö långt ute i havsbandet. Jag hade lång väg över stora fjärdar i en liten snurra till närmaste by för att fylla på förråden.
Det var en av de sista somrarna jag bodde ensam ute i stugan hela semestern. Jag hade redan haft turen att få tag i en kolonistugelott i Helsingfors och genom den har jag det nu primitivt på närmare håll. Den gemensamma utetuppen ligger inom synhåll från min lott och några vattenklosetter och dusch en bit bort när man vill lyxa till det. Vi har el och en kallvattenpost bakom stugknuten. Boendeutrymmet är fjorton kvadrat. Man klarar sig. Allt är smått, grannarna är nära, vi har talkoplikt och det finns regler för hur trädgården ska skötas. Det är mycket jobb fram till midsommar, sen får man pusta ut.
Att vakna i stugan i ottan till glada fåglars sång blandat med buller från vägarbeten och husbyggen och gå iväg till utetuppen är härligt. Trafiken brusar på Mannerheimvägen, spårvagnarna gnisslar på den nya depån, på hemvägen springer en igelkott över sandvägen. Buller, frid och natur.
Koloniträdgårdarna och odlingslotterna skulle igen få den roll i beredskapsarbetet som de hade när de grundades.
Det är lätt för mig att romantisera det primitiva – jag bor ju inte där på vintern. Då går jag hem. Men våren 2022 tänkte vi väl alla på beredskap och på hur det skulle vara i fall av krig, med missilregn över bostadshusen. Många stadsbor skulle säkert flytta ut till sina sommarstugor runt om i Finland. De skulle knacka upp sina igenfrusna brunnar och elda i köksspisen.
Med lite fantasi kan jag förstå hur det skulle vara att bo i kolonistugan året om. Om inte elen gått kunde jag värma stugan behjälpligt, men knappast betala elräkningen eftersom stugan inte är vinterbonad och värmen läcker ut. Vi har bara sommarvatten så jag skulle köpa vatten nånstans och skuffa hem det i skottkärra. Om alla bodde där kunde det bli mycket lång kö till vår enda utetupp. Jag undrar hur många utetuppar det alls finns kvar i Helsingfors i fall av kris? Koloniträdgårdarna och odlingslotterna skulle igen få den roll i beredskapsarbetet som de hade när de grundades. Man odlade mera mat på lotterna, fick vitaminer från äpplen och bär.
År 2026 går alla Helsingfors koloniträdgårdars arrendeavtal med staden ut. Det pågår förhandlingar om hur de nya avtalen skall se ut. Redan nu vet vi att arrendet stiger och stadens underhåll minskar. I praktiken betyder det att vi som talkoarbete ska hålla stadens parkområden i skick och betala alla kostnaderna. Det kunde ses som en ganska behaglig affär för staden. Vi håller igång en vacker koloniträdgård med ekologiska odlingar, portarna står öppna för allmänheten som kan strosa runt, rasta hunden, hålla picknick på den allmänna gräsmattan. Staden betalar inget för underhållet och får dessutom betalt av oss för arrendet. Win-win alltså, och bra för beredskapen.
