En ung arbetsgrupp bearbetar förtjänstfullt ester och Finlandsesters osynliga utanförskap i Finland på Q-teatteri. Föreställningen resonerar förvånansvärt starkt även med den finlandssvenska erfarenheten.
Hur känns ett konstant gnagande utanförskap som inte nödvändigtvis syns eller hörs, men som ständigt är närvarande då man rör sig på stadens gator i Finland, då man besöker läkaren, beställer en kaffe eller umgås med människor i arbetslivet och det sociala? Det här utforskar den unga finsk-estniska dramaturgen och regissören Anna Jaanisoo i verket Tuvi toas eli pulu huoneessa, som spelas på alltid lika intressanta Q-teatteri.
Föreställningen följer Mari (imponerande Anna-Sofia Tuominen), en ung vuxen, född i Estland under Sovjettiden, men uppvuxen i Finland tillsammans med sin estniska mamma (Kate Lusenberg). Katalysatorn för historien är Maris graviditet, och frågan hon får på barnrådgivningen om vilket barnets modersmål ska bli. Frågeställningen ställer på sin spets den molande känsla av tudelning som Mari haft under hela sitt liv i Finland – är hon finsk eller estnisk? Eller är hon ingendera? I Finland döljer Mari sitt estniska ursprung av rädsla för att bli offer för finländarnas stereotypiska uppfattningar om ”virolaiset”. I Estland ses hon som en landsförrädare som flytt till Finland i jakt på bättre levnadsstandard.
Allvar och humor
Vi får följa med Maris upplevelser av detta utanförskap i episodiska nedslag i hennes liv. Föreställningen, som också blir som ett slags tidsresa tillbaka till 90-talet, balanserar mellan komik och allvar, där de båda ofta ryms i samma mentala utrymme. Vid sidan av Mari själv och mamman är den tredje centrala personen mormodern (Eeva Mäkinen), som i föreställningen får representera den stereotypiska estniska sidan av Maris identitet. Den breda, komiskt färgade pensel med vilken Jaanisoo och Mäkinen målar upp mormodern verkar till en början reducera karaktären till en komisk sidofigur, men under föreställningens gång djupnar också detta porträtt för att kulminera i en av pjäsens mest hjärtskärande scener.
Andra gånger sitter man som nittiotalist och vrider smärtsamt på sig av igenkännande skam. Ta till exempel scenen där Maris lågstadieklass får besök av två barn från Afrika och välkomnar dem genom att klä ut sig till ”afrikanska infödingar” och krokodiler och sjunga en högst opassande barnvisa om en liten pojke i Afrika. Också det här är naturligtvis en illustration av temat utanförskap.
Komiskt geni
Tuvi toas eli pulu huoneessa är inte en klockren föreställning. Humorn är bred och den finländska sketchhumorns förkärlek för peruker och överspel är starkt närvarande. Men det går inte att förbise att vissa av scenerna är alldeles dråpligt roliga. Ofta är det nästan uteslutande Eeva Mäkinens förtjänst. Mäkinen är med sin precisa tajming, sin förställningsförmåga och sina träffsäkra karaktärer en comedienne som det lönar sig att hålla ögonen på. Hennes barnrådgivare är något av det bästa jag sett i komikväg på scenen på länge. Olli Riipinen bjuder också för sin del på flera festliga karaktärer.
Vissa scener kunde en mer erfaren dramaturg ha skurit bort. En lång sekvens på en Estlandsfärja finns med främst som ett illustrerande element och bygger antagligen på Jaanisoos egna upplevelser, men tillför egentligen inte föreställningen någonting. Den metaforiska betydelsen av den jättelika duva som bosätter sig i Maris rum, som en symbol för huvudpersonens obearbetade känslor av utanförskap, förblir något grumlig.
Föreställningen sätts upp i samband med att det gått 30 år sedan Estoniaförlisningen. Uppsättningen belyser förtjänstfullt hur tragedin präglat en generation ester, men dröjer lite för mycket vid ämnet, som egentligen faller en aning utanför pjäsens tema.
Överlag andas Tuvi toas eli pulu huoneessa något lite halvfärdigt, en djärv föreställning av ett ungt och taggat team, som hade mått bra av lite bearbetning.
Finlandssvenska erfarenheter
Detta sagt är det en mycket sevärd föreställning och Q-teatteri ska ha en eloge för att teatern ger en ung dramatiker och regissör, och en ensemble av unga skådespelare möjligheten att sätta upp en sådan här pjäs på en av Helsingfors mest prestigefyllda scener. Esters och Finlandsesters utanförskap och diskriminering är ett ämne som sällan får mycket utrymme. Uppsättningen belyser också på ett bredare plan tematiken kring osynliga utanförskap i samhället, och som finlandssvensk åskådare träffar den överraskande djupt. Mycket känns obehagligt bekant: känslan av osäkerhet i finskspråkiga sammanhang, den djupt liggande impulsen att dölja sin språkliga härkomst, och en gnagande oro över att man inte uppfattas som en ”riktig” finländare. De fördomar som ester och finlandssvenskar dras med är inte desamma, men liksom ester och Finlandsester är också finlandssvenskar föremål för otaliga fördomar och missförstånd, ofta negativa, som vi tvingas navigera och ständigt gör vårt bästa för att skingra.
Jag kan inte minnas att den här tematiken någonsin på allvar har gestaltats på en svenskspråkig teaterscen i Finland. Bara detta gör Tuvi toas eli pulu huoneessa till en brännande aktuell pjäs för en finlandssvensk publik.
Ett speciellt omnämnande bör också gå till Annukka Pykäläinens helt geniala scenografi. Och äntligen har Q-teatteri tagit i bruk en app för översättningstextning!
Q-teatteri: Tuvi toas eli pulu huoneessa. Text & regi: Anna Jaanisoo. Dramaturg: Rasmus Arikka. På scenen: Kate Lusenberg, Eeva Mäkinen, Olli Riipinen ja Anna-Sofia Tuominen. Scenografi: Annukka Pykäläinen. Dräktdesign: Hilla Ruuska. Ljusdesign: Ada Halonen. Ljuddesign och musik: Timo Tikka. Spelade t.o.m. 5.12.2024.
Foto: Pate Pesonius
