Varför kändes Den vita boken som något annat än text, mer som något fysiskt – en ny, egen erfarenhet? Malin Kivelä beskriver sig som en fangirl som förtrollats av Han Kangs litteratur och frågar sig vad det är som talar till henne så starkt.
Nu har jag till sist läst ut den, Den vita boken av den nyligen Nobelprisbelönade sydkoreanska författaren Han Kang. Senast jag försökte var för fem år sen, då gav jag upp sju sidor före slutet. Det hade inte hänt mig förr, inte på det sättet. Men något blev för mycket. Sorgen? Så det kallas, helt enkelt? Över all skönhet som vi inte vet vad vi ska göra med, och sen är den borta? Oftast viras ett litet ord, en liten bild runt själva vår sorgekärna som ett lindrande foder, till och med i litteraturen. Inte här. Ur de sparsmakade orden som vägrade be om ursäkt, eller: ur mellanrummet mellan dem, forsade den över mig som en upptinad, men fortfarande iskall, glaciär. Boken placerades i högen bredvid min säng, lades att damma med försiktiga fingrar, för jag hade älskat den.
Med samma energi som när jag vakbadar år efter år utan att någonsin vänja mig öppnade jag den på nytt i morse för att kunna skriva det här, för att göra något slags skäl för mitt påstående om att jag är lite av Han Kangs särskilda fangirl, trots att jag bara läst två av hennes böcker, och inte ens de viktiga politiska (och nu går de inte att få tag på). Denna gång skulle jag klara det. Ett aldrig så litet härdande måste ha skett på fem år. Åtminstone var jag nu fem år längre bort från mina egna barns spädbarnstid, människoåldern som boken så ilande kretsar kring. Jag satte mig vid skrivbordet på arbetsrummet, kokade en kopp svindyrt te (i min inbillning: koreanskt) och slog upp den inledande listan, den över vita saker som genast varslar om det som komma skall: Lindor. Spädbarnsskjorta. Salt. Snö. Is. Måne. Ris. Vågor. Yulanmagnolior. Vit fågel. Vitt leende. Vitt ark. Vit hund. Vitt hår. Svepning.
Hade smidigheten gått förlorad i översättningen från koreanska till svenska? Förblev markörerna främmande på grund av kulturskillnaderna? Eller var det ändå frågan om ett stilval, ett förfrämligande.Ett vittnesmål bortom det köttsliga, om det outgrundliga – vår eviga, nedtystade följeslagare.
Obönhörlig text
Det började cirka år 2017, mitt fangirlande, aldrig jättehetsigt, men stabilt ihållande, förmodligen livslångt som det kan bli när ett konstverk en gång golvat en tillräckligt blixtrande. Det var Vegetarianen, Han Kangs genombrottsroman från år 2007, som knockade mig då. Den hade belönats med Bookerpriset året innan och gjort henne till en global sensation över en natt – faktiskt så till den grad att många nu kritiserar Svenska Akademien för att återigen ha gjort ett alltför publikfriande val. Vegetarianen. Aldrig hade man läst något liknande. Jag for igenom den i ett uppspelt rus. Graden av brutalitet var obeskrivlig, boken tog i just där det gjorde som mest ont, också den, men den gången var det raseriet som inringades, och det är alltid lättare att stå ut med än sorgen. Obönhörligare text fanns inte än denna perfekt uppmätta sak om hemmafrun Yeong-hye som en natt har en mardröm om att alla döda djur hon satt i sig under sitt liv lever i henne, och bestämmer sig för att sluta äta kött. Hennes vegetarianism blir en protest mot det liv hon är satt att leva, och i slutändan mot hela det köttsliga varat. Den enda vilja hon har kvar är att få bli växt. Intrycket av vanmakt förstärks av att Yeong-hye aldrig själv får ordet – boken består istället av hennes systers, makes och svågers monologer om deras känslor kring hennes agerande.
Göteborgs bokmässa 2019. Som fangirl såg jag naturligtvis till att tränga mig in i hangaren med plastig luft där Han Kang skulle intervjuas om boken, den vita, hennes tionde roman som nyss utkommit på svenska. Hon satt stilla långt borta på scenen i de mest elegant fallande kläder och pratade så tyst att det knappt hördes. Hennes svar var lika motsträviga som hennes prosa. Tolken fick ligga i. Min kompis somnade bredvid mig. Vi köpte varsin vit bok. Sen stod vi länge och köade till signeringsbordet. Det blev min tur, jag mötte Han Kangs konstaterande ögon. Det var underligt att hon var kött och blod. Malin, står det nu på försättsbladet, och sen något på -koreanska. Ett hemligt meddelande, jag är nästan säker.
Jag gick ensam på kaffe utanför mässhallen. Satt sen där och strök över det räfflade bokomslaget, solen gassade, koffeinet rusade i ådrorna, jag tänkte: LIFE IS GOOD. Åter fick Han Kang till stånd ett ögonblick utanför det vanliga för mig. Eller hon som person var det ju inte, strängt taget, utan: litteraturen ändå? Jag slog upp boken med solen i ögonfransarna och började läsa.
Kristallklart och igenkännbart
Då som nu var jag omedelbart fast, men som om motvilligt, bländad. Det var stråket i Den vita -boken (2016) om berättarens storasyster, helt uttalat Han Kangs egen, som dog endast två timmar gammal, som lyst tydligast i mitt minne genom åren. Skildringen av den -22-åriga mammans och babyns korta utbyte efter hemmaförlossningen två månader innan det var tänkt, på den sydkoreanska landsbygden nångång på 1960-talet, bortom telefoner och hjälp, var fortfarande alltför isande vacker. Den unga pappan på jobb alltför långt borta. Och berättandet som liksom hakade upp sig. Hade smidigheten gått förlorad i översättningen från koreanska till svenska? Förblev markörerna främmande på grund av kulturskillnaderna? Eller var det ändå frågan om ett stilval, ett förfrämligande. Ett vittnesmål bortom det köttsliga, om det outgrundliga – vår eviga, nedtystade följeslagare.
Under en residensperiod i ett vintrigt Warszawa, så gott som nedbombad under andra världskriget och senare pedantiskt rekonstruerad som en gigantisk kuliss – detta mindes jag inte lika tydligt – kommer så berättaren liksom i kontakt med systern, förstår att systerns skugga vilat över henne hela hennes liv, att hon knappast blivit född om systern fått leva. Hon bestämmer sig för att överlåta systern sitt liv. Hon renar sig från intryck, människor, ting för att möjliggöra transferensen. Var gränsen går mellan systrarna är ofta suddigt. Man förstår vad man förstår. Ändå är allt kristallklart och fullkomligt igenkännbart. Alla har vi någon vars skugga vi betvingar.
Boken är kort, bara 123 luftiga sidor, men vad man kallar kompakt. Jag klarade några sidor i taget. Sen måste jag andas. Jag undrade vad det var som egentligen skedde i texten. Varför den kändes som något annat än text, mer som något fysiskt – en ny, egen erfarenhet. Jag mindes hur jag och en vän som jag bara träffar på Instagram nuförtiden jublade hårt när det blev klart att Han Kang vunnit Nobelpriset. Den här vännen var också en särskild fangirl tydligen, och det var faktiskt bara toppen, gjorde allt bara rikare, att vi kunde dela det här specifika. När det gäller litteraturens mirakel gäller the more the merrier, insåg jag häpet. Vi funderade över det speciella med Han Kang. En asiatisk Annie Ernaux? föreslog min vän. Nej! protesterade jag, för jag har aldrig kommit in i Ernaux världar riktigt. Nej, kanske inte, medgav vännen.
Men hon har en tystnad, skrev hon sen.
Stilla verkande dramaturgi
Det mörknade. Jag cyklade genom de prasslande löven, fortsatte läsningen hemma vid matbordet. Jag kokade te igen (från Lidl, men i min inbillning: koreanskt). Hemmet var sällsynt stilla. Utan att fästa mig vid när jag gick över gränsen för stället då jag gav upp förra gången, liksom i smyg för mig själv, tog jag mig närmare och närmare slutet. I något skede hände det, precis som senast. Bokens tempo sipprade in i verkligheten. För ett ögonblick framstod de vardagliga tingen framför mig som avklarnade. Jag betraktade boken, tekoppen och kaffeplantans torra blad som fallit ner på matbordets träyta.
Sen spydde katten på mattan och nån knäppte på Champions League på hög volym.
Jag tryckte in öronproppar, gjorde mig ett bo i min säng, läste frenetiskt, frenetiskt, och så kom belöningen, den jag blev utan förra gången. En stilla verkande dramaturgi hade ändå jobbat på där i bokens fördolda. Jag hade klarat det. Ur den vassa sorgen öppnades, på de allra sista sidorna av denna vita sorgebok, något annat. Inga löften, inga svar. Minimala gläntor. En bror ska gifta sig och väntar med bröllopet tills berättaren återvänt. En son har plötsligt blivit stor, somnar. Man kan sitta bredvid och lyssna på hans jämna andetag i natten. Den sista meningen är ett avsked till systern, ett återtagande av det egna livet, i ödmjukhet: I det vita, bland alla de vita tingen, kommer jag att andas in det sista andetag du gav ifrån dig.
Han Kang:
Den vita boken.
Översättning: Anders Karlsson och Okkyoung Park.
Natur & Kultur, 2019.
Han Kang:
Vegetarianen.
Översättning: Eva Johansson.
Natur & Kultur, 2016.
Foto: Paik Dahuim
